Alla har vi hört uttrycken att ”Det är insidan som räknas” och ”Skönheten kommer inifrån”, men vem har bestämt det? Är det vi mindre vackra varelser som har myntat det för att ens ha någon chans och inte bli helt borträknade? Och tycker alla lika, att samma specifika människor är de vackraste?

Handlar det helt enkelt om den biologiska faktorn? Enligt en studie som utförts vid University of California och University of Toronto så handlar skönhet om procent, Det gyllens snittet. Avståndet mellan ögonen, liksom avståndet mellan ögon och mun är det avgörande faktorerna bakom vad vi betraktar som ett vackert ansikte.

I fyra separata experiment lät forskarna grupper av universitetsstuderande att välja ut ett par ansikten som de bedömde som vackrast. Samma grundansikte användes men avstånd mellan ögonen och avstånd mellan ögon och mun hade manipulerats.

Har ditt ansikte rätt procentsats för att klassas som vacker?

Forskarna fann två gyllene snitt, ett för bredd och ett för höjd. Vackrast ansågs ett ansikte vara när avståndet mellan ögonen var 46 procent av hela ansiktets bredd, liksom när avståndet mellan ögon och mun uppgick till 36 procent av ansiktets höjd. Pamela Pallet, en av forskarna vid universitetet i Kalifornien, noterar att dessa proportioner råkar vara de som är de vanligast förekommande. Det finns alltså inget mystiskt kring det gyllene snittet, som man trodde under antiken, proportionerna är mycket vanliga menar hon. Studien kan också förklara varför en ändring av frisyren antingen kan göra underverk för utseendet, eller vara förödande, eftersom håret för betraktaren är en del av ansiktsformen.

Frisyren kan vara avgörande hur vacker du anses vara!

Det mina vänner innebär att vi alla kan bli aningens mer vackra om vi lyckas räkna ut hur många procent lugg vi bör ha om vi nu inte ska ta den lätta vägen och göra en heltäckande gardin. Men ponera att vi nu lyckas räkna ut det så står vi snart inför nästa problem. dvs att nästan alla har olika ansiktshalvor och det problemet blir det värre att lösa.

När du står framför en spegel så ser du dig själv spegelvänd, Du sminkar dig och gör dig så fin som det medfödda kapitalet tillåter. Om du sen vilket Gud förbjude skulle ta en selfie, så skulle du kanske inte riktigt känna igen dig och förmodligen då inte heller bli så nöjd.

En anledning till det är att mobilkameran helt enkelt vänder bilden rätt dvs så som alla andra ser dig. Detta är riktigt otäckt för det innebär att alla andra har en helt annan bild av dig än den du själv har. Du ser helt enkelt inte ut som du själv tror. Vi har gått hela livet och blivit lurade av en spegeljävel.

Är du fotogenisk?

Har du tur så är du jävligt mycket snyggare än du tror. Man skulle då kunna säga att du är fotogenisk. Du tar en bild, klick, och är sedan nöjd. Du blir nästan lite förvånad över hur bra den blev.

Själv tillhör jag inte den lyckliga skaran utan blir alltid otroligt ful på alla bilder, jag kan ta 50 bilder bara för en enda liten passbilds skull och ändå inte vara nöjd. Och det är enkelt att begripa varför, jag är helt enkelt jävligt mycket fulare än vad jag själv tror, och den är ju lite jobbig, för att inte säga svårjobbad!

Vad jag vet så har jag en bild som skulle kunna passera som godkänd men då kan man ju ge sig fan på att den är felvänd. Här kan jag inte ens lita på uttrycket att ”Skönheten sitter i betraktarens ögon.” För exakt, betraktaren ser alltså mitt fulaste jag. Jag går hela tiden runt och är mitt fulaste jag.

Men.

Med ålder följer som tur är också lite visdom.

Och lyckligtvis är jag inte sjutton år längre och har lärt mig att ducka när en kamera dyker upp. Men med tiden och ålderns rätt har jag också insett hur otroligt tråkigt det perfekta är.

Det operfekta vinner i längden!

Man kan fångas för stunden, blir kanske till och med lite bländad, men sen? Det händer tyvärr inte mycket mer än så. Du ser exakt samma sak, hela tiden oavsett vinkel. Inga nyanser, inga skiftningar bara samma symmetriska drag. Samma skönhet, alltid perfekt. Inget nytt, inga ojämnheter och inga kanter, det blir tomt, slätt, bara ett skal, inget mer att upptäcka.

Jag vill ha mer än så, behöver mer än så. Jag vill se dig och upptäcka nya linjer varje dag. Se hela skalan av nyanser, se insidan speglas på utsidan. Se hela livet i ditt ansikte.

Sist men också viktigast av allt. Hemligheten som vi alla jagar. Det ÄR insidan som till synes och sist som räknas. Och den har ju vi mindre fagra som tur är redan jobbat på ett tag. Vi vet hur det är att gå i motvind, vi vet hur det känns att bli bortvald, vi som kämpat med guppen på vägen och till slut funnit ro att ödmjukt acceptera, och på riktigt lärt oss att se det vackra i det lilla. Lärt oss att verklig skönhet aldrig ber om uppmärksamhet. Den är i det outsagda, i det tysta och inte i en selfie på Instagram.

Så ja, skönhet kommer inifrån och ja, det är nog vi osnygga själar som myntat uttrycket, vi med olika, osymmetriska ansiktshalvor och fel frisyr men som också gjort det av mycket, mycket goda skäl.