Att bli äldre, glömma och må bra!
Det här med att bli äldre har sina många sidor. Många helt fantastiska sidor faktiskt. Man bryr dig inte så mycket om vad andra tycker och tänker, man köper och gör det man själv vill! T.ex. färgar håret härligt rött och matchar med naglar och skor i samma färg, , för numera behöver vi inte lägga så mycket pengar på hushåll och praktiska saker som förr.
Man närmar sig också den härliga pensionen, då man kan göra precis vad som faller en in, lördag hela veckan liksom! Man har tid att rycka sina skäggstrån, raka benen, köra nästrimmern och…och förresten man kan skita i det också, man behöver ju inte göra sig fin för att gå till jobbet mer heller!
Men det har sina nackdelar också förstås! Jag har t.ex. svårt för att behålla en tanke i mer än några sekunder innan den flaxar iväg och en ny tanke landar, för att snart flyga sin kos den också. Känns det igen?! Och på jobbet! Där använder jag numera ett minnesblock där precis allt måste noteras, från alla dessa koder till diverse olika digitala systemen till gud vet vad?! Det kan bli så fel annars! Det har faktiskt hänt att man tvingats hålla god min då chefen frågar – har du gjort det och det, som vi kom överens om? Och man i tanken ”O MY GOD det har jag fullständigt missat, skulle vi ha det IDAG! men istället, i verkligheten, utan betänketid käckt svarar -jajamän det har jag fixat, no problem! för att därefter rusa ner till bageriet tvärs över gatan och flämtande utbrista – 40 bullar tack, om 10 minuter! jaså ni har bara 30 kvar ok jag tar dem! Och med bullarna i två stora papperspåsar under var arm hasta vidare till stadens andra bageri, tack och lov för konkurrens! komplettera med ytterligare 10 bullar, av annan sort visserligen, men jag hinner precis jäkta in på kontoret, där jag inser att det kanske var någon som måste ha glutenfria bullar (shit!) och att jag missat boka stora konferensrummet (shit, shit, shit)! Hur som helst allt ordnar sig men det kostar på, stresshormoner och andan i halsen krockar i magen och skapar massa luft som man får sitta på under mötets hela TVÅ TIMMAR!
Min nuvarande man och jag träffades när jag var 40 år och han säger att han då alltid kunde lite på att jag hade koll på allt, allas födelsedagar, diverse deadlines av olika slag, den tomt gapande kyl och frysen för att ta några exempel och han kunde bara koppla av . Men numera får han hålla allt i huvudet själv, det är han som får påminna mig! Rollerna är ombytta.
För att inte tala om när barnen smått irriterat utbrister – men mamma, det där har du ju sagt flera gånger redan! Jaha, det minns man ju, så sa man ju själv till sin JÄTTEGAMLA mamma när man själv var ung och vacker, och hon var sådär…. 60 år! Livet känner man igen på gången liksom. Och så vill de att vi ska jobba tills vi blir 70!! Tänk er busschauffören som kör vilse hela tiden – Vart var det vi skulle åka nu igen, jag får nog vända här en gång till, håll i er! eller läkaren – Jaså, var det höger ben som skulle amputeras? Inte kul, inte kul alls! Nej, då är det skillnad att sitta bakom ett skrivbord och arbeta fram promemorior och departementsremisser, det märks ju liksom ingen större skillnad – om ni förstår vad jag menar !
Glömskan kan ju vara lite barmhärtigt också, livet ger ju de flest av oss mer eller mindre taggiga törnar och en del sticks mer än andra och är svårare att få bort. Då kan ju glömskan vara skonsam. MEN där verkar minnet inte fungera som det ömhjärtade filter som man kanske kunde hoppas på. Åtminstone jag tycker att det verkar som om vi har ett litet skrin någonstans i minnesrummet där vissa saker låses in för att för alltid plåga oss lite mer, då vi minst anar – förbannade Hippocampus!
Minnet har genom tiderna beskrivits på många olika sätt. De gamla grekerna liknade minnet vid en lagerlokal och Platon och Aristoteles beskrev det som en fågelbur. De fåglar som flög in i buren symboliserade information som man höll på att lära in, fåglarna i buren var det man redan kunde och fåglar som flög ut ur buren beskrev det man höll på att glömma. Hjärnan är en intressant ”muskel” och forskningen har visat att antalet nervceller kan ökas bl.a. genom fysisk träning. Det är ju positivt.
På plussidan med att bli äldre räknar jag det härliga med att man inte längre bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag anser mig själv vara en ganska öppen person som inte har något emot att bjuda på mig själv i många situationer, inte alla situationer såklart, men många. I sociala medier som t.ex. på facebook ser man tydliga skillnader i hur mycket folk vågar/vill visa upp sig själva och dela med sig av sina liv, det ena är ju inte bättre än det andra – det vill jag absolut poängtera! Men, jag tror att det är ENKLARE om man inte tar sig själv på för mycket allvar. Och om man som jag är ganska prestigelös så är det inte mycket någon kan tycka – som svider speciellt länge. Det är klart att elakheter, orättvisor och sånt blir man väl aldrig för gammal för att känna av, men vi är alla olika och vi upplever också saker olika. Det finns alltid två sidor av myntet.
Sammanfattningsvis så är det ganska härligt att bli äldre, man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker, och om andra tycker att du är pinsam och lite framstår som lite dum så spelar det inte så stor roll det heller, för det har man ändå snart glömt av!
//Gunsan, Ett två tre fyr, Ett två tre fyr
Se Gunillas underbara kvastdans i vår Facebookgrupp här »
(Observera att du måste ha ett Facebookkonto och vara medlem i vår grupp för att se klippet.)