Att leva med utmattningssyndrom
Jag var den duktiga flickan som bara fick bekräftelse när jag var duktig, vi var fyra syskon men det var bara jag som hade krav på mig att hjälpa till hemma, min bror som var ett år äldre var pojke och vi behandlades olika, mina småsystrar var alltid för små.
Att leva med utmattningssyndrom är svårt att förstå om man inte varit där.
De som hamnar i utmattning är personer som varit för duktiga, gjort för mycket, inte tagit hand om sig själv eller lyssnat på sin kropp. Jag har funderat mycket på varför jag har hamnat där. Jag tror att det började i min barndom genom att leva i en dysfunktionell familj.
Jag var den duktiga flickan som bara fick bekräftelse när jag var duktig, vi var fyra syskon men det var bara jag som hade krav på mig att hjälpa till hemma, min bror som var ett år äldre var pojke och vi behandlades olika, mina småsystrar var alltid för små. Detta började redan i tidig ålder och jag kände mig alltid fel allt annat jag gjorde var fel, jag var för aktiv, för glad, för sprallig, för framåt ja allt var fel utom när jag hjälpte till hemma då var jag duktig. Att vara duktig i skolan var inget som värderades högt, när jag stolt visade upp resultat från skolarbetet fick jag bara höra att jag inte skulle tro att jag duktig. Att läsa läxor var heller inget som prioriterades inte när man skulle diska, dammsuga, städa toaletter, vika tvätt eller va det nu kunde vara.
Resultatet var att jag så fort jag kunde flydde hemifrån, för om jag var hemma så skulle jag alltid hjälpa till med något. Min pappa jobbade och var borta mycket så det var mamma som ställde de här kraven på mig. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år, det var en frihet, jag hjälpte fortfarande till hemma men då kunde jag styra det själv lite mer.
Jag var väldigt driven som person, jag började jobba redan som 15-åring, jag tog mitt körkort, jag utbildade mig och jag ställde hela tiden höga krav på mig själv. Jag var envis och skulle minsann…. Min stora dröm var att jobba med djur eller barn vilket jag sen gjorde. Jag gick på 120, var otroligt ambitiös jag skulle alltid vara ”duktig”, gjorde alltid mer än jag behövde, tog på mig allt, hjälpte alla och allt. Sökte hela tiden bekräftelse. Hade ett stort kontrollbehov och allt skulle vara perfekt.
Min kropp sade ifrån, det var den ena sjukdomen efter den andra. Jag lyssnade inte.
Idag dras jag med flera kroniska sjukdomar. 2001 började ett år av rena helvetet, jag hade inget immunförsvar, jag jobbade med barn och smittades av allt, var alltid sjuk, var hemma minst en vecka i månaden ändå gick jag till jobbet med 38 graders feber. Hade ont i hela kroppen och var alltid trött.
På min 30 min lunchrast var jag tvungen att sova för att orka eftermiddagen när jag kom hem var jag helt utmattad och så höll det på i ett år tills min kropp en dag bara sa stopp. Jag var bara så utmattad, orkade ingenting jag bara sov dygnet runt i flera veckor. Där fick jag också diagnosen fibromyalgi. Ständig värk, kraftlös och jag som varit en riktig bokmal klarade inte ens av att läsa en bok.
Det var en lång väg tillbaka och jag hade bestämt mig för att jag skulle komma tillbaka men det var lättare sagt än gjort. Mitt jobb i förskolan klarade jag inte av längre. Det blev många olika kurser, behandlingar, utredningar, arbetsprövningar mm. Men det funkade inte, de ville att jag skulle bli förtidspensionär, men det ville jag absolut inte. Men någon sjukpenning kunde jag inte få utan det blev tillfällig sjukersättning på 2 år.
Detta blev en lugnare period, fast jobbigt på ett annat sätt. Jag var tvungen att hitta strategier för att klara vardagen och lära känna min nya kropp. Jag klarade inte av alla saker och orkade inte lika mycket längre. Blev fort trött, kunde inte koncentrera mig, inte läsa, tappade ord, minnesförlust, ständig värk. mm.
Sen började det om från början igen arbetsprövning, utredningar m.m.
Det jag märkte var att komma tillbaka fullt ut skulle inte bli lätt om inte omöjligt. Egna viljan, pressen från Försäkringskassan, AF man tvingas försöka.
Mitt i allt detta gick jag igenom en separation från ett 23 år långt förhållande. Mannen klarade inte av att jag inte var samma person längre. Han träffade en annan och lämnade mig. När man som bäst behöver stöd och hjälp så får man inte det. Jag kände mig sviken på mer än ett sätt.
Men det är en annan historia.
Efter arbetsprövning fick jag ett nytt jobb på halvtid, administrativt.
Men min vana trogen så gick jag ju på i ullstrumporna igen. Det var ganska lätt att lyssna på kroppen är man var hemma men när man var på ett jobb så hamnade man tillbaka i samma mönster. Jag märkte ju ganska snabbt att det här jobbet nog inte passade mig. Det var en väldigt rörig och oorganiserat med många brister. Jag började ta på mig mer och mer uppgifter. Satt med i styrelsen som sekreterare, försökte organisera, hjälpte till ute i second hand butiken, bakade allt hemma till cafét som var öppet två dagar i veckan. mm.
Körde rakt in i kaklet igen och hamnade på sjukhus. Jobbade i fyra år på denna arbetsplats tills det inte längre höll. Tillbaka på ruta 1.
Börja om från början…. med allt vad det innebär.
Hamnade på en arbetsplats administrativt jobb på arbetslivsförvaltningen i Borås. De hade flyttat till nya lokaler och att vara med från början, inreda och bygga upp verksamheten var ju så roligt. Men det blev för mycket för mig. Jag fick en utmattningsdepression. Jag bara grät dygnet runt, det var som sista droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkade ingenting, tappade lusten att leva. Hade jag inte haft hundarna hade jag inte gått ur sängen, nu gick jag upp och gav dem mat och som tur är så har jag hus med trädgård så jag släppte ut dem där. I flera veckor fick de nöja sig med trädgården, några promenader orkade jag inte. Sen började jag gå promenader varje dag och det kändes skönt, men det var allt jag orkade. Min livslust hade försvunnit helt, ingenting var längre roligt och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Jag behövde hjälp, behövde prata med någon.
Det tog ett halvår innan jag fick komma till en psykolog. Det är helt galet att man ska behöva vänta så länge på en tid. Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade panikångest attacker och trodde jag skulle dö. Jag isolerade mig totalt. Äntligen fick jag en tid på vårdcentralen men då får man gå 10 ggr.
Det tog mig 10 ggr att komma i kontakt med mina känslor, jag hade stängt av. Jag fick 5 ggr extra men när det precis börjat hända något så fick man inte gå längre. Jag hade inte råd att gå privat. Jag var för frisk för att få hjälp inom psykiatrin. Till slut efter ytterligare ett halvår fick jag komma till en terapeut. Där gick jag i 2 år.
Gröna vägen och Hälsolinjen på Fristadsfolkhögskola
Under tiden gick jag på Gröna vägen och Hälsolinjen på Fristadsfolkhögskola. Vilket har hjälpt mig oerhört Men jag har också insett att jag aldrig kommer att komma tillbaka fullt ut. Jag har blivit otroligt stresskänslig och får fortfarande panikångestattacker. Något som jag inte kan styra över och det är fruktansvärt. Har man en gång blivit utbränd så har man lättare att bli det igen. Det gäller verkligen att förändra sitt beteende för vägen in i väggen är kortare för varje gång.
Det sorgliga är att det inte syns utanpå och jakten på sjukskrivna är fruktansvärd. Den som kraschat hinner knappt gå hem förrän det är dags för nästa läkarbesök och återgång till arbete.
Jag har upplevt det som fruktansvärt stressande med sjukskrivningar en månad i taget och möten på försäkringskassan varje månad och den där hetsen att man måste bli frisk, på det sin egen press för man vill ju så gärna. Det har blivit motsatt effekt, man kan omöjligt bli bättre på det viset det här måste få ta tid och det tar tid, lång tid. Om det hade fungerat och det funnits en handlingsplan och alla instanser samarbetat så hade det gått bättre. Du möts av så mycket okunskap människor som inte vet något, det är som en blind som leder en blind.
Det viktigaste för att kunna ta sig an den där kämpiga processen att bli en ny person, med nya tankar och känslor och insikter om livet, det är dock att läka kroppen. Och det är akut när man har hamnat i utmattningssyndrom.
Inom Ayurveda ser man detta tillstånd som absolut livshotande, långt farligare än hjärtinfarkt eller cancer.
Hela kroppen har nämligen börjat stänga ner. Magen är i uppror, näringsupptaget kass. De går runt på adrenalin, socker och fett. Ämnesomsättningen är i kaos. Kroppen har inte kunnat reparera sig på åratal, så man har ont i muskler och leder. Huvudvärk, kräkningar och diarré är vardag. Panikångest, hjärtklappning och andningssvårigheter också. Och allt detta utanpå hjärnans kaos med afasi, koncentrationssvårigheter, syn- och hörselnedsättningar och minnesluckor.
Låter det som en frisk person som ska sitta på ett jobb?
Nej. Självklart inte.
Det behövs lugn och ro. Ingen press. Sömn. Vila. Näring. Goda relationer. Välvillig miljö. Även om det inte var jobbets fel i grunden, så är allt där hårt knutet till kraschen. Det är ofta den allra svåraste miljön att hantera, den som tar mest tid att komma tillbaka till. Ibland går det faktiskt inte ens. En utmattad person behöver bara vara. Ifred, utan krav och tidspress.
Det som varit bäst är hälsolinjen på Fristadsfolkhögskola den riktar sig till dem som har utmattningssyndrom. Man går 3 dagar i veckan man har ämnen som kost och natur, rörelse, stresshantering, yoga, keramik. Man får en liten verktygslåda med sig.
Det var första gången jag kunde släppa taget, man träffade likasinnade och man behövde inte förklara sig. Det var kravlöst och man kunde vara helt passiv om man inte orkade, man kunde gå dit och bara vara och man gjorde bara precis det man ville.
Man gick dit även om man inte hade ork för att man visste att man inte behövde prestera och det var så skönt.
Läs mer om utbildningen på Fristadsfolkhögskola »
Ett text av: Monica
Vi på Queendom.se tackar Monica för att hon ville dela med sig av sin historia. ❤️