När jag var i 12 års åldern så hade jag en kompis som jag lekte väldigt mycket med under några år, hon hette Bodil och vi bodde på samma gård i Borås. På den tiden byggdes husen så att man la dem så att de bildade en fyrkant och inne i fyrkanten fanns gräsmattor, plats för cyklar och mopeder, ställ att piska mattor på samt en lekplats i mitten. Vi var ofta ett stort gäng, både pojkar och flickor som lekte tillsammans och ”bästisarna” varierade genom åren.
Hur som helst Bodil och hennes familj flyttade så småningom från Borås till Stockholm, på den tiden fanns ingen mobiltelefon eller datorer så våra vägar skildes. Vi träffades en eller två gånger under åren, i 17-18 års åldern. Sedan har vi inte träffats sedan vi fick kontakt igen via Facebook, för några år sedan. Bodil var gift med samma man som hon gifte sig med 1983 och tillsammans har de tre vuxna barn, två pojkar och en flicka. En av hennes söner och min son heter Mathias, visade det sig. Lite kul.
Bodil skrev mycket om sina barn och barnbarn, hon visade det sig är en kvinna som älskar barn. Hon var barnsköterska och vårdbiträde i sitt yrke. De senaste hade hon arbetat som vårdbiträde främst nattetid, inom hemtjänsten.
Bodil fyller 59 år i oktober, hon är alltså ett år yngre än vad jag är. Men rätt som det var så gjorde hon inga uppdateringar på FB på en lång tid, och när hon sedan började skriva igen så skrev hon bara några få, lite svårförståeliga inlägg. Jag trodde först att det var något ”skämtsamt” men förstod snart att hon inte var frisk. Hon hade fått en stroke! Åren har gått, och hennes inlägg har blivit bättre och bättre, tillslut frågade jag henne vad hon råkat ut för. 2014 fick Bodil en stroke, och 2015 fick hon MS!!
Bodil hade jobbat natt, när hon en morgon kom hem och gick för att duscha, det var efteråt när hon stod och torkade sig som hon kände hur det snurrade till i huvudet, hon tittade sig i spegeln och såg då att hon var helt sned i ansiktet. Hon ropade på sin man, som ringde ambulansen. Den kom snabbt och det blev färd i ilfart till Karolinska sjukhuset, och därefter vidare till Danderyd.
I drygt fem månader fick Bodil ligga på sjukhuset, hon är fortfarande förlamad på vänster sida och kan inte gå. Hon går till sjukgymnasten en gång i veckan och tränar, hon besöker även sjukhuset en gång i veckan.
Min man är svårt hjärtsjuk berättar Bodil, så jag har assistenter som ska vara mitt stöd med olika saker. Jag har hjälp 55 timmar i veckan, men jag upplever tyvärr att de gör så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. De sitter mest och leker med sina mobiler. Jag har 5 stycken som kommer olika dagar, men för tillfället har jag några som knappt kan tala svenska, och en del visar inte någon som helst respekt. Det har nog både med uppfostran men kanske också kultur att göra.
En vanlig dag för Bodil: hon går upp kl 08:00 och åker och tränar, sen hem för att äta lunch och utföra andra vardagliga bestyr. Hon sitter vid datorn eller kanske åker och ”shoppar”, beroende på vem som jobbar hos henne den dagen. Hon lyssnar på musik, städar lite så gott hon kan. Den ena dagen är den andra lik, hon bakar ibland. Men innehållet och kvaliteten på hennes liv hänger mycket på vilken personal hon har som hjälper henne.
Så för tillfället är mitt liv härligt, trist och innehållslöst säger hon…Den där lite svarta humorn och självironin känner jag igen, fast nu känns den inte fullt så rolig som när vi var yngre…
Mina sjukdomar har påverkat vårt liv såklart, alla har påverkats på olika sätt. Mina söner har blivit ”mammigare”, min dotter har svårt att acceptera att mamma är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. För jag vet att jag inte blir frisk, jag kommer att dö i MS. Jag hoppas att det går fort och utan smärta eller kvävning som är vanligt vid MS, säger Bodil som svar på min fråga angående sin prognos för att bli bra.
Jag blir bestört, tänk vad livet är skört och vad rika vi är så länge vi har hälsan, det är egentligen det enda som är viktigt. Mina ögon tåras, livet är så jävla orättvist!! Och vi som är friska, borde inte vi ta tillvara på och försöka vara nöjda med tillvaron så länge vi har hälsan?!
Jag och Queendom, vill skicka dig en varm kram Bodil, och jag önskar från hela mitt hjärta att din hälsa kunde bli bättre så att du fick njuta av dina barn, och barnbarn, din trädgård, dina blommor och bakningen flera år framåt, och att de dina får fortsätta njuta av sin mamma, mormor/farmor och fru.
Har du också gått på myten att man måste äta nyttigt, träna och hålla på? Då kan jag avslöja direkt här och nu att allt bygger på en väl bevarad hemlighet som sprider sig allt längre upp i åldrarna.
Det stora sveket mot oss soffliggarna. Lögnen!
Va? Undrar ni och sätter kanske chipsen i halsen nu. Men jodå, det är helt sant! Jag har vid ett par tillfällen rullat ur soffan och masat mig till skogen och som jag redan anat, där är helt tomt, finns inte en kotte! Det har aldrig funnits!
Alltsammans är bara en myt från början till slut. Och handen på hjärtat, visst måste du ha anat ugglor i mossen? Inte fasiken kan någon få ut nåt vettigt av det där? Att plåga sig till döds?
Nåväl, det kanske du inte har…
-Absolut, säger jag direkt på den frågan. För det är det här, jag är kanske allra, allra bäst på. Att snoka reda på alla smutsiga fakta. Ta fram skiten i ljuset! Och jag gör det för dig, för oss och det svenska folket! Det här ska givetvis inte bara vara för ett fåtal invigda. Alla har rätt till ett och samma fejkliv på Instagram.
Först av allt behöver du införskaffa lite rekvisita och sedan ett skapa ett Instagramkonto. Observera att kontot får gärna vara nytt för att markera att här händer det grejer! Sedan behöver du införskaffa träningsbrallor, en vattenflaska samt en liten blomspruta. Brallorna köper du med fördel begagnade på Tradera, lite slitna och väl använda för rätt look.
För att sedan spara tid, ta med dig alltsammans ut i skogen tillsammans med en bunt gamla tischor. Många missar det det här med att använda lite trashigt och slitet och går och köper nytt, de är fullspacklade och fixade i håret och förstår inte tugget om ”amatörtönt” som genast drar igång och sedan kan vara svår att tvätta bort.
Men om så ändå skulle vara fallet, så kan en ”quickfix” vara att surra fast joggingbrallorna bakom bilen och köra runt några kvarter. Glöm inte heller gnida bort kajalen och läppstiftet från fejset, det är såååå ute nu!
Även om du vill ge sken av att börjat ett nytt liv, så vill du inte verka helt ny i joggingbranschen. Du har ju som sagt puttrat på lite hela tiden i bakgrunden men nu växlat upp! Det är det som är hela grejen!
Fejk it till you make it! Resten fattar du!
Blomsprutan använder du i fejset, under armarna och i skrevet sen är det bara att fota och köra på. Den röda färgen i ansiktet kommer med automatik av alla klädbyten, annars kan du med fördel använda några granruskor. Flytta dig även runt i terrängen för att få till olika bakgrundsmiljöer.
Åla runt, gör ett par luftsparkar, slå några kullerbyttor medans du låter mobilen smattra på. Ju fler vinklar och poser du kan få till desto bättre. (Googla gärna för bildexempel.)
Sist men kanske viktigast av allt, mimiken. Här måste du kanske träna framför spegeln för att se riktigt plågad ut, inte plågad så det ser ut som du fått smisk, utan nöjt plågad. Kanske till och med ett leende MEN med en plågad blick. Har du svårt att få till det, så testa att köra upp en pinne i arslet och försök samtidigt se ut som du faktiskt gillar det.
2 x 10 bilder räcker tio dagar, sen kör du bara på repeat med olika ”hej och hå” som bildtext. Här kan du även kopiera text helt fritt från andra träningskonton för att spara tid.
Ja, det var väl allt. Sedan är det bara för dig att snabbt skynda hem igen innan glassen hinner smälta. Netflix och Cmore är ju inte heller gratis så det gäller att utnyttja tiden optimalt.
// Nisse för Sverige och mänskligheten i tiden just nu.
När Nisse är på gott humör, då ler hela världen.
Vi har en minst sagt spännande krönikör här på Queendom. Nisse liknas ofta vid ett kreativt underbarn som varsamt smeker fram orden i ett långt vackert pärlband, eller kastar dem brutalt i ansiktet som en explosiv, fräsande eld som endast lämnar ett svart moln av aska i sitt spår av poesi och kloka visdomsord.
Nisse är den som sällan lämnar någon oberörd!
Men även det blankaste guldmynt har en baksida. Nisse kan också vara både egensinnig och lite ”lynnig” och har faktiskt halvt skrämt ihjäl både mig och stackars lilla rara Marie som är en känslig natur. Mer än en gång har vi fått låsa in oss på toaletten när pennorna börjar hagla genom rummet.
En gång vågade jag försiktigt nämna de här känsloutbrotten, men bara bara för att nästa dag finna mina lunchmackor uppspikade på väggen. Lite otäckt, men ja så kan det vara… och det är det sannerligen värt, eller som Nisse själv säger:
Då kan det vara värt att offra sig lite för konsten.
I maj 2015, i Portugal (jag varnade er att mycket i mitt liv har med Portugal att göra) så bestämde jag och min man att flytta tillbaka till England. Ingen av oss ville lämna östra Algarve men ibland måste man ta ett beslut som är det enda och bästa – särskilt när det har att göra med hälsa.
Runt samma vecka som vi beslutet att resa tillbaka så kom min granne in på vår tomt och sa; Kicki, jag har en present till dig. Han visade mig en liten kattunge och berättade att en av hans två Jack Russels hade kidnappat henne och att hennes mamma naturligtvis inte ville veta av henne. Men … min granne räddade livet på Sissy så hon var någon vecka i hans sovrum och verkade må jättebra.
Jag sa NEEEEEEEJ, vi ska inte ha någon kattunge men min tuffa man, blev helt plötsligt en liten vekling. Jag fortsatte att kämpa emot men ha sa ja så den 17 maj kom grannen över med en box med kattsand, mat och leksaker och Sissy.
Den 17 maj var den dagen då Benfika vann – typ Allsvenskan i Portugal – (bara för er som inte vet något om fotboll). Bilarna körde runt byn med signalhornen på full gång, flaggor, skrikande Benfika-portugiser ….. tänkte nästan att Sissy kanske skulle bli nervös.
Lite senare när jag tog upp henne – OK jag vet lite om djur, har haft ett flertal hundar – konstaterade jag att det var ingen tjej, det var en kille. Jag berättade det för min man och vi brast i skratt men bestämde oss för att kalla honom Benfika. Lite senare fick vi erfara att det blev hand räddning 😉
Han lärde sig klättra i träd, sova under sin favoritbuske, rosmarin, lyckades ramla i poolen, kom hen med svansar från ödlorna, en liten mus och en morgon var mitt vardagsrum fyllt med fågelfjädrar plus en död fågel förstås, så han var en vild katt.
Han stal mitt hjärta även om han egentligen var en “boy cat”, älskade husse mer än mig och tror att det var därför Mike började kalla hon Ben-Ben, särskilt när de fixade poolen tillsammans, han satt varje eftermiddag och kollade in Mike när han jobbade.
Så kom de där veckorna när vi var tvungna att hitta ett nytt hem, och jag gick omkring med tårar i mina ögon … om ingen tar hand om Ben-Ben, sa jag till Mike, så betalar jag för ett pass till England … Mike typ svarade inte.
Mike kontaktade en kattorganisation, “Miau Cabanas”, och de tog foto av honom plus förklarade att vi var tvungna att lämna Portugal. Dagen efter ringde en underbar kvinna som heter Rita och sa; vi vill ha Benfika. Nu kommer vi till namnet – hennes boyfriend är Benfika fan 😉
Nu vet ni historien om hur Ben-Ben fick nya föräldrar och Mike och jag kunde i lugn och ro resa tillbaka till England.
Detta underbara par, Rita och Tiago, blev också våra bästa vänner så varje år reser vi ner till Algarve, träffar våra gamla vänner men framförallt umgås med Rita, Tiago och Ben-Ben. Han är fortfarande en boy-cat, älskar Tiago men han är en katt, så; He is playing his own games.
Tänkte att jag som omväxling skulle bli lite silly och tårdrypande – det är ju trots allt påsk. Fotona är det första och det sista jag tog av honom i vårt hem i Portugal.
Text och bild: Kicki Forest
När man äntligen får in en krönika med lite glitter och glamour och frågar efter bilderna, nä då hittas det inte en enda?! Har det verkligen hänt undrar ni då? Ja det undrar jag med? Man vet aldrig med ”Nisse”, hon har dragit rövarhistorier förr..
Hur som, jag fick i alla fall rota runt i vårt glamarkiv som är ganska dammigt som ni nog förstår, men tog då självklart en rosa ball bild!
Folk vallfärdar hit från hela landet. Några kommer hela vägen från Norge, Danmark och Tyskland, det packas kaffekorgar och åks många, många mil. Andra har det som semestermål och stannar några dagar på campingen för att göra besöket grundligt, våning för våning.
På Facebook finns det flera grupper om Gekås, det fotas, tipsas och frågas om priser. Det finns till och med människor som handla till andra mot en avgift på 30 kronor för besväret. Någon annan visar stolt upp ett kvitto på flera meter och en slutsumma på 27 800:- i gruppen ”Ullared-Snackis”, en populär grupp med över 93 000 medlemmar!
Vad är det då som händer när man närmar sig det lilla samhället Ullared. Vad är det som får oss att åka upp och ner och leta efter en plats för bilen på en parkering som är lika stor som en mindre stad? Att lydig likt en hund, finna oss i att köa och trängas med människor som utan betänklighet, gärna kör över dina hälsenor?
Svaret är lika självklart som obegripligt, vi människor älskar att fynda! Om vi kan tjäna några kronor så tycks vi kunna förlåta det mesta, och stå ut med det mesta. Det verkar nästan som en masspsykos och får oss gladeligen att spendera hela lönen under några få timmar.
Det är bara att säga grattis och hatten av för Gekås, som lyckas förvalta idén av billig shopping och som idag är en av Sveriges största turistmål. 2018 besöktes varuhuset av 4,8 miljoner människor som tillsammans spenderade 5,4 miljarder.
Försäljningsrekordet för en dag är 40,2 miljoner och besöksrekordet är 28 900 människor på en och samma dag. Den längsta kön för att komma in i varuhuset mätte 1,4 km lång(!)
Den genomsnittliga kunden är en 43-årig kvinna med eller utan barn och bosatt i Götaland. Hon åker till Gekås över dagen och kör 23 mil enkel väg. Hon besöker varuhuset 2-5 gånger om året och spenderar nästan fem timmar i butiken och handlar för 3300 kronor.
Enligt kundundersökningar är 64 procent av kunderna kvinnor och 36 procent män.
Butiksytan i varuhuset är 39 000 m², har 82 utgångskassor och kan rymma 7 500 kunder samtidigt. Gekås Ullared har 11 300 kundvagnar, 10 000 kundkorgar och 3500 parkeringsplatser. Under ett år passerar 122 miljoner varor genom kassorna. Det finns över 100 000 unika artiklar i sortimentet. Det sammanlagda värdet av alla varor i varuhuset ligger på 50 miljoner kronor.
Under en vecka i högsäsong töms varuhuset på varor tre gånger. Varje kund plockar ihop varor för 15 kronor i minuten.
Ni som varit där vet att Gekås är inget man tar sig igenom på en timme eller två, här krävs det noggrann planering. Vilken dag man ska åka är viktigt, att åka dit en helg, gör man bara som ”förstagångs” besökare eller om man är självmordsbenägen. I början på veckan är ett klart bättre alternativ, liksom valet av skor. Räkna med att gå flera mil, varuhuset är enormt så du behöver ett par väl ingångna skor. Vårt andra tips är att fylla på kontot, för du kommer att spendera, vare sig du vill eller inte.
När du kommer hem, så kommer du fundera på om du verkligen behöver allt i dina kassar? Du minns kanske bara hälften av alla varor som packats ner, och behövde du verkligen en ny sopborste? Förmodligen inte, men du kan ändå njuta av att den var billig. Och en golfbag? Du har ju aldrig spelat golf, nä men du har haft planer på det, och det var ju så billigt.
Inte heller har du katt men en påse kattsand för nio kronor, vem kan motstå det liksom?
Vart ska allt få plats?
Förmodligen, men du, glöm inte att du nu har blivit varnad!
Foto och siffror: gekas.se
Raula i klänningsuniformen som användes på inrikesflyg på Saudi Arabian Airlines
Att vara flygvärdinna var något man drömde om som liten utan att egentligen veta vad det innebar. Men det kändes flärdfullt och glamoröst! Dock stannade det vid drömmar för min del, men Roula, en av våra Queens tog det hela vägen och har arbetat många år som flygvärdinna. Nyfikna som vi är bad vi henne berätta mer.
Mina stora intressen i livet var att kunna resa och lära mig språk och andra kulturer, så av allt detta ville jag arbeta som flygvärdinna. Jag gick ut Humanistiska Linjen i Gymnasieskolan och när jag var 19 år gammal sökte jag till SAS men vid den tiden SAS ville ha folk som var över 25-26 år gamla, så jag studerade vidare till förskollärare på Universitet och samtidigt läste jag Engelska, också på Universitet. När jag slutade mina studier åkte jag ner till Aten och bodde där ett tag eftersom víd den tiden hade jag min pojkvän som bodde där.
I Aten lärde jag känna en engelsk tjej från några gemensamma vänner som jobbade som flyvärdinna på Saudi Arabian Airlines, så hon hjälpte mig att söka också. Jag hade ingen familj eller barn på den tiden. Jag var 23 år gammal när jag blev accepterad i Saudia.
Att bli flygvärdinna var ett drömyrke för mig, men inte för den glamorösa sidan utan mestadels för att kunna resa och lära känna andra länder och kulturer.
När det gäller utbildning kan det variera från flygbolag till flygbolag. SAS till exempel hade kravet att man skulle ha någon jobberfarenhet och vara lite äldre. När jag sökte till Saudia, så fick vi gå igenom 2 till 3 intervjuer där ett team tittade på olika saker, som utseende, kunskap av språk och främst engelska, sättet att gå, typ av klädsel och frisyr som vi hade valt och vi fick också svara på några frågor om olika saker. Personligheten spelar stor roll eftersom i arbetet bemöter man passagerare som kan vara konstiga på olika sätt och man måste lösa olika problem under flyget.
Vid tiden när jag blev vald från Saudia, så gjorde Saudia anställningar från Aten. Efter Saudia, när jag jobbade för Olympic Airways i sex månader, jag blev accepterad där för att jag hade erfarenhet som flygvärdinna.
Generellt är lönen bra i alla flygbolag, man får mycket ob tillägg, extra pengar när man sover över på destinationen etc. I Olympic Airways fick man också pengar för kemtvätt, för utseendet, vilket betydde extra pengar för skönhetsprodukter, för att gå till frisyrsalong o. dyl. Vi hade även några fribiljetter hos Saudia om året och rabatter på andra bolag. Föräldrarna fick också rabatt på andra bolag men inte syskonen.
Jag har flugit på SAS, Lufthansa, Austrian Airlines, American Airlines, Brittish Airways, Alitalia, Garuda, Norwegian, Aegean Airlines, Ryan. Jag har besökt nästan alla kontinenter, inte Australien. Det är svårt att nämna alla länder jag har besökt för att det är många. För mig har alla länder någonting att ge, även de fattigaste. Mina favoriter var India, Singapore, Korea, USA, Frankrike. Tråkigast var Bangladesh.
Ja, man har alltid en bättre bild innan man börjar med något, det var lite tuffare än jag trodde, långa flygningar med för lite sömn många gånger, men man var ung då och det gick bra.
Ja, det beror på hur många dagar man stannar i landet man reser till. Oftast hinner man se ganska mycket.
När man är flygrädd så börjar man hyperventilera av stressen, så vi fick hjälpa personerna i fråga att andas i papperspåsen som användes för kräkning. På så sätt blir andningen normal efter ett tag. Det är viktigt också att inte visa att man själv är rädd, för då blir det värre. Allt detta fick vi lära oss under utbildningen vi fick genomgå innan vi började flyga för bolaget.
Jag tror att det har blivit svårare med tiden att jobba som flygvärdinna. Själv skulle jag nu vara rädd, både med att flyga runt och med att vistas i vissa länder, på grund av alla terroristattacker.
När jag jobbade på Saudia serverades inga alkohol drycker, på grund av den muslimska religionen, så det minskade risken att passagerarna uppförde sig illa. På utlandsresorna dock, många gånger så drack vissa passagerare parfymen från toaletterna istället för alkohol och då hade vi lite problem med dem. Det hände ofta att några passagerare raggade på flygvärdinnorna och det var främst Saudi araberna som gjorde det. Under utbildningen hade vi blivit tillsagda att vara diplomatiska till sådant uppförande, för att man visste inte vem den personen var och om det råkade vara någon Saudiprins eller så. Då kunde vi bli uppsagda dagen efter flyget, om vi inte hade gett personen vårt telnr.
Några gånger fick vi hjälp av cabinchefen, speciellt när det gällde passagerare som bar sig illa till, men när det gällde raggningen så fick vi oftast lösa fallet själva, för annars kunde personen i fråga bli mer irriterad.
Nej, personalen var olika varje gång, men i slutet på varje månad fick man söka för nästa månadens schema och då kunde man söka för det tillsammans med en kompis, så det var alltid två personer som gjorde samma schema. Själv flög jag nästan alltid med min bästa kompis, vi sov också i samma hotellrum på utlandsresorna, så det var kul. På Saudia när jag flög, besättningen bestod av 52 olika nationaliteter, så ibland var det jättekul och ibland mindre kul.
Nej, tack och lov så har jag aldrig varit med om något sådant. På många flyg placerade Saudiapoliser med civila kläder i cabinen, så de hade en generell koll och det kändes skönt.
Ja, det uppstod många vänskaper med flygpersonalen, både för att vi arbetade på en begränsad yta och för att vi bodde i compound alla tjejer separat, och stewards separat. Några av vännerna jag fick där, så har jag fortfarande kontakt med tills nu och sedan på Facebook har det blivit ännu mer, eftersom jag återhittade många gamla vänner, så det är jättekul.
Ja, några otäcka tillbud har det varit. När vi flög till Far East länderna så hade vi oftast jätte starka turbulenser och det var otäck många gånger. Det värsta jag har varit med om var en gång när vi flög från Damascus till Jeddah och vi fick information från piloten att hjulen på planet gick inte och få ut, så vi fick förbereda oss för ”Emergengy landing”. Vi hade inga passagerare på planet då, eftersom vi tog planet med passagerare till Damascus men vi flög tillbaka med bara besättningen i. Alla blev vi jätterädda men försökte skoja bort det genom att prata med varandra om vad skulle våra familjer göra med alla pengar de skulle få från Saudia ifall vi kraschade… Som tur är så fick piloten ut hjulen i sista minuten innan landningen, så jag lever fortfarande….
Även efter detta så hade jag inga problem med att flyga, jag var så ung då och då hade jag nästan ingen rädsla, men nu är jag mer rädd med åren.
Det var hemskt när jag hörde om det som hände där, jag kunde inte somna på flera nätter. Jag arbetade inte som flygvärdinna då, men jag satte mig i deras situation och jag blir fortfarande skakis när jag tänker på vad alla på planen fick gå igenom innan de dog…
Ja, förutom de ovannämnda historierna, på nästan alla inrikes flyg i Saudi Arabien flög många äldre Saudikvinnor som så fort de såg oss flygvärdinnor, ville de gifta bort sina söner med någon av oss. De sa till oss att deras söner var snygga, rika och lovade oss massor med saker. Det var roligt det.
Ja, i och med att man spenderade långa tider tillsammans under resorna eller när man sov över och umgicks på destinationsländerna, så var det ofta att det uppstod romanshistorier mellan cabinpersonalen och många gånger så ledde dem till happy end med giftermål också.
Även om tiderna har blivit svårare med alla risker som finns nuförtiden, så rekommenderar jag det absolut. Men för att ha kul så måste man se det som ett jobb för att resa och se andra länder och folk, inte för att skryta om att man är flygvärdinna, för trots allt så är man bara en servitris i luften och inget annat!
Bild: Roula Siozili
Dags att lämna in ansökan om semesterledighet påminde min chef häromdagen, redan!? Det är likadant varje år, man tycker att vintern knappt kommit till halvlek så är det dags att bestämma när man ska ha sina sköna lediga sommarveckor. Många familjer måste pussla och trixa för att få ihop sina dagar för barnens skull, eller för att det ska stämma med annat som man kanske har inbokat över sommaren.
Jag och min man har egentligen ingen att ta hänsyn till numera, och det är riktigt skönt. Vi har haft de där åren av anpassning då dagis har varit stängt, och vi har turats om med ledigheten för att barnen ska kunna vara hemma och lediga så länge som möjligt. Men den tiden är förbi.
Vi kan göra nästan precis vad vi vill och när vi vill också i princip, men vad ska man göra? Vi bor ju precis vid havet, så vi är gärna hemma om vädret är OK, men det är det ju sällan.
Sen är det ingen av oss som tycker om att flyga, så det blir inga sköna solsemesterresor till varmare länder heller. – Du får hitta på precis vad du vill säger mannen då vi sitter och diskuterar just den här kommande semestern över en kopp te. Ja, fast inom rimliga gränser förstås.
Alltså, alla som känner mig vet att jag älskar att umgås med hundar. Och min drömsemester vore kanske att åka någonstans och vandra tillsammans med mina två jyckar och min man. Tänk att gå upp tidigt på morgonen, göra i ordning en god matsäck och efter frukosten ge sig iväg utmed en härlig vandringsled i daggvått gräs, där man kan dricka vatten ur rena bäckar och se ut över böljande kullar och dalar i olika gröna nyanser.
Man kanske träffar likasinnade som också är ute och vandrar, och man kanske byter några ord samtidigt som man masserar sina fötter och vader och byter erfarenhet kring vilka plåster som är bäst för fötternas skavsår, innan man morsar på varandra och vandringen fortsätter.
Kanske finns det någon fin sjö utmed vägen där både vi och jyckarna kan stanna och ta ett svalkande bad, för naturligtvis är det soligt och härligt varmt på vår vandring! Fram på eftermiddagen når man kanske en övernattningsplats antingen sover vi i stuga eller så ligger vi under himmelen i vindskydd. Vi grillar korv i en öppen spis i stugan, eller ute över öppen eld och sitter tillsammans med en grupp trevliga vandrare där minst en person har en gitarr och sjunger härliga lägereldslåtar. Hundarna leker lite lojt med andra hundar innan de dimper ner vid våra fötter, trötta efter dagens vandring de också.
Det hade varit en fin semester för mig.
Men jag har också hört på TV att ”EU-parlamentariker någon” (med anledning av ny EU-lag) äntligen har planer på att underlätta och förbättra möjligheterna att semestra i Europa med tåg. Det vore något som jag också kunde tänka mig. Tänk att kliva på en vagn i Göteborg och ge sig iväg ut i Europa. Man ser ju så mycket när man åker tåg och jag tror att jag skulle älska att sova på tåg, till det sövande ljudet tuff, tuff, tuff. Vi skulle bara ha en ryggsäck med oss med det absolut nödvändigaste.
Man skulle kunna gå av var man vill på vägen och se sig omkring, kanske ta in på ett litet Gasthause i Österrike någon natt eller besöka en vingård. Se solen gå ner i Rom, eller sitta och titta på folk på spanska trappan och kanske göre ett besök på Colosseum. Sen kunde vi åka söderöver kanske med båt mot någon härlig Italiensk ö eller till Spanien, där vi kunde ligga still flera dagar och bara sola och bada .
Det hade varit en fin semester för mig.
Men, det är ganska härligt att vara hemma också, att flänga runt på semestern är ju egentligen inte så mycket till semester alla gånger. Man kan kanske göra någon dagsutflykt, passa barnbarnen några dagar, och bara njuta av att vara ledig. Jag kunde fixa i landet med blommor och grönsaker, göra äppeldricka, plocka egna tomater, eller åka och plocka jordgubbar och svarta vinbär som jag älskar. Man kan bjuda hem goda vänner eller bara ligga i solstolen och lyssna på SOMMAR i P1.
Det hade också varit en fin semester för mig.
/Gunsan
Ett minne från Portugal kom tillbaka till mig, det är länge sedan men fortfarande helt aktuellt. Ska försöka göra en lång historia kort.
Jag bodde i Albufeira på den tiden och gjorde en kort resa till en grannstad. En ung kvinna där frågade mig på engelska om det inte gick några bussar till Albufeira och jag svarade att inte idag då det är allmän helgdag. Jag erbjöd henne lift, hon presenterade sig och sa att hon var från London. Låt oss kalla henne Emma. Det tog bara några sekunder för mig att förstå att hennes engelska var från norra Europa. Jag sa inget, kände hela tiden att någon var fel men jag hade aldrig en känsla av att jag själv var i fara. När vi kom tillbaka till Albufeira föreslog jag en kaffe men hon sa att hon hade bråttom … OK, magkänslan sa mig att ALLT var fel. Jag gav henne mitt telefonnummer och skrev “Kicki” – hon visste förstår redan då att jag var svenska – sa bara; “if you ever need a friend, just give me a call”.
Jag tänkte väl mindre och mindre på henne tills en dag då telefonen ringde och Emma behövde hjälp med portugisiska papper. Vi träffades, hon behövde köpa en bil och registrera den men hade inte rätt papper men hade då erkänt att hon var svenska. Jag sa; “Nu går vi och sätter oss och tar en drink/kaffe och du berättar din historia för mig. Jag tänker inte göra något olagligt i ett främmande land, jag är här helt lagligt men uppenbarligen inte du”. Historien kom, vi satt i cirka 3 timmar och pratade.
Misshandlad, nära döden, missfall, utslagna tänder, nedsatt syn på ena ögat m m. Hon hamnade hos Kvinnojouren, han i fängelse i 3 månader. På Kvinnojouren var det en annan kvinna som gav henne ett telefonnummer till den “undre världen” men Emma var medelklassflicka med god uppfostran och kunde inte tänka sig att ha någon att göra med den undre världen … tills “han” fann henne för tredje gången trots olika identiteter. Lyckligtvis sparade hon lappen med numret.
Hon tog lyckligtvis, men naturligtvis helt olagligt, saken i egna händer och till slut fick hon falskt pass och visa till Australien men på Arlanda byttes hennes identitet igen och hon hamnade i Portugal medan hon betalade “semester” för en tjej som åkte till Australien.
Detta skulle naturligtvis inte kunna ske idag, World Trade Center 2001 ändrade hela resandet med alla kontroller, men jag kommer själv ihåg hur slappt det var på flygplatser i Europa i mitten av 90-talet.
Emma stannade i Portugal, tror att det var 8 år, sedan fick hon meddelande om att hennes f.d man inte längre var i livet. Hon åkte tillbaka till Sverige, allt är bra nu men hennes sår läker aldrig. Hennes unga liv var bortblåst, hon kunde aldrig få barn men hon är gift och har nu kommit upp i ålder lite, hon var cirka 10 år yngre än jag.
Jag vill inte skriva mer utförligt om hennes historia för det är hennes liv, inte mitt men det fina är att då och då får jag något litet meddelande på min strikt privata email adress … “Hej Kicki, mår bra, tack vare dig. Kram” eller “Kicki God Jul, fotot av dig från Albufeira beach finns alltid i mitt sovrum” eller kanske det mest starka för mig; “Kicki, utan dig vore jag inte här”.
Jag slutar nu med att säga att jag tror att skillnaden mellan Josefin och Emma är hårfin – en orkade en orkade inte.
Ett gästinlägg av Kicki
Rainbow Dash
Själv var jag bara 21 och 23 när mina barn kom, så jag var ju väldigt ung då och det känns som om det var väldigt, väldigt länge sedan jag själv hade småbarn. Jag var inte mogen nog att njuta av att vara mamma, jag var mest osäker och orolig hela tiden tror jag. Men NU, nu är det helt underbart och jag njuter av varje minut!
Mitt älskade barnbarn, 6 år, njuter inte alltid lika mycket av att vara med mormor , jo det gör hon nog egentligen men hon tycker inte att jag är så bra på vissa saker, som att leka t.ex. Och det är ju det hon vill att vi ska göra, leka hela tiden när vi träffas. Och jag kan erkänna att det där med att leka med sina barn eller barnbarn ÄR jag inte så bra på, jag tycker helt enkelt inte att vissa lekar är så kul tror jag. Jag saknar nog rätt fantasi också.
Jag är gärna ute och leker, badar i sjöar eller hav, gungar eller åker pulka, grillar i skogen, spelar spel, pusslar eller ritar med guldklimpen, men när det kommer till att vi ska leka lekar med t.ex My little Ponys, då blir det lite svårare, då är mormor rätt kass!
Lekar med små fina plasthästar i olika färger, med långa randiga manar och svansar, som bor i det magiska landet Equestria, ett kungarike befolkat enbart av färgglada ponnyer, som heter Twilight Sparkle, Prinsessan Celestia, Rainbow Dash, Scootaloo m.fl gör så att mormor helt tappar passionen.
Leken går dessutom alltid ut på att de små hästarna ska ta sig till Celestias slott, och önska sig olika färdigheter som att baka, kunna måla, odla osv, och samtidigt som de får denna egenskap får de också en typ av garanti eller kvalitetsstämpel om ni så vill, s.k. cutiemarks på hästskinkan!! De är alla med i klubben cutie marks crusaders, och de träffas i en koja.
Ja, ni hör ju…HUR LÄTT ÄR DET ATT LEKA DENNA LEKEN TROR NI!?!?
Barnbarnet däremot slänger sig vant mellan de olika, för mig helt obegripliga, namnen och tycks inte se det som jag tycker är konstigt i leken som något märkvärdigt alls. Ofta blir hon dock besviken och utbrister -MORMOR, du KAN faktiskt inte leka så bra! Och jag som försöker såååå, jag har t.o.m. lagt ner tid och LÄST PÅ om de förbaskade krakarna!!
Men, men det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld. Fast när man minst anar så har den lillas intresse för ponnyer svalnat till förmån för t.ex. Blixten mcqueen bilar istället…chick hicks, jackson storm och Sally Carrera m.fl.!!! Gud hjälpe mig…!!
Vad säger förståsigpåarna, de som tyckte att ”vilse i pannkakan” och Staffan Westerberg var farligt som synden för våra barn på 70 talet? Vad kommer de små hästarnas kamp för att få sin kvalitetsstämpel på häcken att sätta för spår i dagens unga barn?!?! Ett är i alla fall säkert, det är svårt att nå upp till en hög mormorskvalité om man inte kan leka med rätt inlevelse.
Något cutie mark lär jag inte få!!!
För att få lite glitter och glamour till hemsidan, så bestämde vi oss för att skicka vår krönikör ”Nisse” till Pernilla Wahlgrens show. ”Kort, glad och tacksam” i Borås. (Nisse är vår interna benämning på Gunilla.)
Wow, så kul! tyckte Nisse, jag tar med mig svägerskan också då! Hon älskar Pernilla utbrast Nisse glatt.
Fota lite och kolla om du kan få till en kort intervju med Pernilla också?
-Lätt, inga problem sa Nisse, nästan lite stöddigt. -No problemas! I fix it!
Enkelt, tänker du, vilket glammigt jobb att gå på show!
Njaee säger jag. Ibland är tydligen det enkla svårt.
För att dra den korta versionen, så är Queendom.se numer portade på ”Åhaga i Borås” där showen ägde rum.
Det har tydligen varit fylla, det har knuffats och smitits före i köer, det har även smusslats runt i kulisserna och varit allmänt stökigt bakom scen. Värst av allt om ryktet nu stämmer, så har det till och med ålats runt på scenen.
För att inte gå händelserna i förväg, ni får läsa själva. Men vi fick i alla fall göra en panikgrej och snabbt skicka ner Marie till Pernillas show i Halmstad nästa dag, för att vi åtminstone skulle få några bilder.
Nisse själv, tycker inte att detta är en så stor sak.
-Ähh, det är sånt som händer hela tiden, säger Nisse och visslar bara lugnt vidare på – The show must go on…
Dock är hon väl införstådd med att hon bara får ha Queendoms logo-tröja på sig när hon är helt nykter nu. ?
(Vi ber även om ursäkt för bildkvalitén på toppbilden. Sorry! Det var ändå den bästa av Nisses egna.)
Trots att Queendom.se fortfarande är ganska nystartat så har vi redan fått en spridning med härliga kvinnliga ambassadörer över hela världen. Vilket är fantastiskt roligt och det har går fortare än vi vågat hoppas på.
På fredagen den 8 mars är det internationella kvinnodagen då vi uppmärksammar jämställdhet och kvinnans situation i världen, vilket är bra och nödvändigt tycker vi då det fortfarande finns mycket kvar att jobba på även i Sverige.
Inte minst med tanke på att flesta kvinnor knappt vågar gå ut på kvällen/natten utan sällskap. Lika upprörande är att våra resurser inte räcker till för att skydda en kvinna i nöd. Att det är hon som offer som måste lämna sitt hem, sin familj och vänner för att söka skydd! Det är fullständigt galet!
På Queendom.se gör vi tvärtom och sätter vi de helt vanliga kvinnorna på 40+ i fokus alla dagar i veckan. Vi tycker att vi får och tar alldeles för lite plats, trots att vår åldersgrupp utgör 25 procent av den svenska befolkningen.
Vi tänker breda ut oss och ta mer plats. Vi tänker testa och upptäcka nya spännande saker. Vi tänker njuta mer av dagen, ta oss tid och uppskatta varandra och prata, skratta och ha kul. Vi kommer även att backa dig och vara ett stöd och pepp när det behövs. Vi vill bjuda på livets alla sidor både till vardag och fest och kommer aldrig någonsin låta åldern begränsa vad vi kan eller borde göra.
Är du 40+? Varmt välkommen till oss du också! ❤️
Vår Facebookgrupp hittar du här »
Vi fick ett mail till info@Queendom.se från en kvinna som ville berätta om hur hon lyckades ta sig och sina barn ur en dysfunktionell familjesituation, för att ge styrka till andra kvinnor som kanske befinner sig i samma situation som hon gjorde.
Hon skriver – Någon klok man sa till mig en gång -antingen fortsätter du som du gör nu och har många helvetes år framför dig, eller så bestämmer du dig för att ta 2 – 3 tuffa år för att göra dig fri och på sikt välja ett mycket bättre liv till dig själv och till dina barn.
Något som jag tog fasta på, som hjälpte mig när jag ibland tvivlade på att jag skulle orka! och jag vill skicka de orden vidare till de medsystrar som behöver dem.
Vi har valt att göra inlägget av vår anonyma kvinna som ett lösenordsskyddat inlägg. Inte för att att skydda mannen, utan deras gemensamma barn.
Vill du läsa inlägget så hittar du lösenordet för inlägget i vår Facebookgrupp eller maila: info@queendom.se
Vår Facebookgrupp för Queendom.se hittar du här »
Nu har snart Queendom.se varit aktivt i fem veckor och vi lägger ner så mycket tid vi hinner och kan, för att vi älskar det här och tycker det är så kul!
Det är fantastiskt roligt att lära känna nya härliga kvinnor som vi förmodligen aldrig stött på annars i livet. Vi har även fått massor av skratt, tips och idéer av er, vilket vi tycker är helt underbart!
Ni har även tagit med oss till er vardag och platser runt om i världen vi bara drömt om, men också fått oss att inse att man kan, om man vågar! Att åldern verkligen inte behöver begränsa!
Vilket ligger helt i linje med vårt motto!
En annan sak som börjar växa sig allt starkare hos oss är hur utsatta vi kvinnor är oavsett ålder. I samhället blåser det allt mer kalla vindar och kväll och nattetid bör man hålla sig i sällskap eller kanske ännu hellre stanna hemma.
Ska det verkligen vara så? Ska hälften av Sveriges befolkning (och självklart resten av världen) vara rädda så fort det börjar mörkna ute?
Många, många kvinnor känner sig inte ens säkra i sitt eget hem, utan lever med våld i nära relationer. Både fysisk och psykisk misshandel är långt vanligare än vi ens vågar spekulera i. Ämnen som vi kommer ta upp och belysa i nya artiklar på hemsidan inom kort. Det är ett så viktigt ämne som alltid, alltid måste stå i centrum.
Vi blir tokiga på att massor polisresurser måste läggas på gängbråk och galna skjutningar istället för att få möjlighet att hjälpa och skydda de kvinnor som ringer i panik för att de håller på att bli våldtagna ute på öppen gata eller blir ihjälslagna i hemmet av en närstående man.
Är det verkligen så att det är kvinnan som ska fly från sitt eget hem? Ska hon behöva lämna sin familj och sina vänner och leva lika rädd i ett skyddat boende?
Varför finner vi oss i att det alltid är offret som ska förändra sitt liv? Är det inte så att det är förövaren som ska väck från hem och gata? Ska inte polisen ha mandat och rättigheter att skydda de kvinnor som är i verklig nöd?
Är det inte på tiden att vi kvinnor ser till att det verkligen blir förändring i samhället? Borde inte vi alla kvinnor stå enade bakom den frågan? Idag kanske det är hon, tjejen på jobbet som råkat illa ut, imorgon kanske det är din älskade dotter!
Det finns många andra viktiga frågor att ta upp och det kommer vi också att göra framöver!
Vi kommer såklart även fortsätta ta upp andra mindre tunga saker som spännande intressen, hälsa, vardagslivet och andra ytliga och ibland tramsiga saker, för vi behöver skratta och må bra också!
Jo, att vi vill att queendom.se ska växa, vi vill bli en röst att räkna med. Vi vill bli modiga, vi vill förändra och hoppas verkligen, verkligen att du gillar att hänga med oss och att du vill och tycker det är värt att bjuda in alla dina kvinnliga vänner till oss så vi kan komma vidare. Att vi kvinnor på 40+ äntligen kan både synas och höras och ta den plats som vi borde ha och få i samhället.