Semesterdikt

Semestern nalkas det är nära nu, det är knappt man fattar,
Fyra gånger dagarna sju, nu min bil jag mot kusten rattar.

På Tofta jag ligger i gräset och mår, eller tar några tag med krattan,
Det är så skönt när man kan välja och får, vara lat eller jobba som attan.

I havet finns både salt och tång, och på bordet både kräfta och sill,
Jag njuter med en bok och ser solnedgång, och behöver inte gå till sängs om jag inte vill.

Koka saft och plocka svamp, det är för andra att göra,
Jag ligger hellre i fastsurrad jolle med tamp, och lyssnar på ”sommar”, med ett öra.

Tankar runt mallar och dokument är nu helt väck, den stora frågan är vad skall man ha till?
En Cabernet sauvignon eller en Marlbec, marinerat kött och annat gott på koleldad grill.

Men fyra veckor går allt för fort, och semestern är snart ett minne blott,
Tillbaka till Queendom för att skriva kåserier igen, strax är man inte längre så brunbränd och ”flott”.

Men lycklig den som ett arbete har, och fina arbetskamrater.
Vad skulle man annars göra med alla sina lediga dar? Man kunde ju rent av bli odrägligt later.

Trevlig sommar alla underbara Queens!

Gunsan/odrägligt later

IT införandets ungdom och dagens Emojis

Att våga lita på datorn

Jag arbetade på polismyndigheten när jag för första gången kom i kontakt med en dator. Innan dess så hade vi s.k. kortlådor för att hitta den information vi behövde i vårt arbete. Det var kort, sorterade i en viss ordning över brott och brottslingar. Vi bläddrade i våra kort varje dag, antingen för att skriva dit något eller om någon ringde och frågade om någonting. Men så en dag installerades en dator, och vi skulle börja skriva in uppgifterna i datorn istället.

I början körde vi såklart dubbelt, vi vågade inte lita på att vi verkligen skulle hitta vår information i datorn. Förhör, anmälningar m.m. skrev vi på maskin, tre kopior fick vi fram genom att lägga karbonpapper i mellan. Vad skönt det skulle bli nu när datorn gjort sitt intåg i verksamheten, då skulle det inte bli så mycket papper i fortsättningen, vi hade ju hört talas om det s.k. papperslösa kontoret. Hur det blev med det vet vi ju!?

Stoppa mejlet!

Några år senare, då arbetade jag på en annan myndighet, läste jag mitt första mejl. Det var kul när vi först fick mejlprogrammet. Jag minns hur man skickade iväg ett mejl till någon kollega och sedan sprang fort till dennes kontor men andan i halsen – har du fått det?! Och hur imponerade vi blev av hur fort det gick.

På kontoret fanns en chef som hade ett förhållande med en av sekreterarna. Han och jag satt i rummen intill varandra och en dag kom han inspringande på mitt kontor – kan du hjälpa mig att stoppa ett mejl!!?? I samma sekund damp hans mejl ner i min mejlbox med ett pling, och i alla andras på kontoret också, det var en fin kärleksförklaring till sekreteraren och definitivt inte menat för alla! Han hade råkat trycka på ALLA istället för hennes namn!! Ingen fara skedd, de levde senare ihop i flera år, men det var något vi skrattade åt många år efteråt och jag gjorde faktiskt ett tappert försök och försökte läsa mig till hur man stoppar ett skickat mejl, som alla vet så går inte det. Det som är skickat är skickat.

Jag – en Stofil

Att vara en människa som levt innan både TV och Dator fanns gör mig till en fossil i ungas ögon. Numera har vi både mejl, sociala medier, wikipedia…ja i princip allt man kan behöva (och mycket mer som vi inte behöver) i våra datorer och mobiler. Tekniken utvecklas hela tiden.

Emoji

Vad är en Emoji? Så här säger wikipedia: Emoji är piktogram som används i elektroniska meddelanden och webbsidor för att förmedla en känsloyttring eller komplettera skriven text med information i bild.

De ursprungliga Emojierna var smileys, de enkla ansiktsliknande humörsymbolerna som spreds via ett datornätverk under senare delen av 1900-talet. Alltså lite mer vardagligt talat en smiley. Ursprungligen började dessa att användas i Japan i slutet av 1990-talet, men numer använder man emojis i princip världen över.

Världens äldsta emoji hittad

Första gången ordet emoji fanns med i en ordbok var 2013. En Slovensk forskare hade dock gjort en upptäckt som visar att användandet av emojis är nästan 400 år gammalt.

År 1635 fick advokaten Jan Ladislaides i uppgift att gå igenom den kommunala bokföringen. Advokaten var verkligen nöjd med siffrorna, så han ritade en liten cirkel bredvid sin underskrift när han godkände dem. Inne i cirkeln ritade han två prickar och ett streck – en bild som de flesta i dag skulle betrakta som en leende emoji. Ett leende ansikte godkände alltså bokföringen.

– Om det var precis så här världens första emoji kom till kan vi inte med säkerhet fastslå, säger Peter Brindza, chef för nationalarkivet i Trenčín. Det råder emellertid ingen tvekan om att advokaten 1635 använde ett leende ansikte vid sitt godkännande av bokföringen. ”Jag kan givetvis inte utesluta att det finns äldre emojis, som vi ännu inte har upptäckt. Men detta är utan tvekan en av de allra äldsta”, säger Brindza.

När du vill visa vad du känner

Emojis finns numera i form av hjärtan, stora smajlisar, grimaser med ihopknipna ögon och hängande tunga, en högröd djävul eller en ledsen emoji med en tår ur ögat för att bara nämna några. Alla är de symboler som vi använder för att fördjupa en känsla när vi skriver något eller för att förtydliga det vi skriver om. Hur tolkar du ett hjärta t.ex.? En kärleksförklaring, en vänlig gest eller vad? Allt har med sammanhanget i övrigt att göra och oftast blir det väl rätt och är ganska oskyldigt.

Bevismaterial

Men emojis är inte bara en rolig grej längre, i USA t.ex. har domstolarna mer och mer börjat använda emolis som bevismaterial! Ett uppmärksammat merikanskt fall är t.ex. där en person stod anklagad för sexhandel efter att han avänt emojis föreställande en krona, en högklackad sko och en påse pengar i ett meddelande till en kvinna. Enligt åklagaren skulle krona kunna vara en symbol för att mannen var en hallick, skon en symbol för prostitution och pengarna…! Eller boxningshandskar i kombination med andra yttranden mot någon som har kunnat vara ett olaga hot! Det gäller att vara försiktig. Mina ungdomar säger att det är mest vi ”äldre” som använder emojis, de unga använder det numera mycket sällan.

Här på Queendom används mycket hjärtan, vilket är helt fantastiskt, det visar bara vilken kärleksfull och härlig stämning vi har skapat här, tillsammans. Ett hjärta går väl knappast att missförstå!?

Gunsan// ❤️

Inneboende nr 1 – Fransmannen

2012 skaffade vi oss vår första inneboende. Det var en fransk kille med lockigt svart hår. Han var rätt så ung när han flyttade in hos oss, och ganska sjövild som killar är i den åldern. Men det var en juste kille som inte ville någon illa. Vi satt ofta och pratade han och jag efter att vi ätit middag, han fullkomligt älskade mat – alla sorters mat. Och så gillade han att träna, ofta gick vi ut och gick långa promenader eller så var han med sina kompisar, då brukade de gå till sportstugan och brottas.

Han gillade verkligen kampsporter. Efter ett tag fick han riktigt mycket muskler och han växte upp och blev en riktigt snygg man. Han studerade en del och gick på olika skolor, hans mål tror jag var inställt på att han ville bli någon typ av livvakt.

Inneboende nr 2 – Kinesen

Några år efter att vår första inneboende, fransmannen, flyttat in flyttade ytterligare en kille in. Vi hade ju gott om plats, barnen var utflugna och vi tyckte att det var trevligt att få lite sällskap. Inneboende nr 2 var en kille från Kina, och i början var han lite avvaktande mot fransosen som var så mycket äldre och också ganska mycket större. Han var ju dessutom lite mer världsvan och kände många i kvarteret där vi bodde, killen från Kina som var ganska liten och spenslig och kände ännu inte en kotte här och han visade det sig var lite mer inbunden och kanske lite blyg.

Han hade helt enkelt inte samma sociala skills som fransosen. Det märktes tydligt när folk gick förbi vårt hus för då gorma och skällde han och grimaserade, han betedde sig nästan som en rabies smittat katt!!

Är 2 inneboende kanske 1 för mycket?

Vi började bli lite osäkra på om det verkligen var ett bra val att låta Kinesen flytta in, men vi sa att vi ger honom någon månad. Efter ett tag fick vi veta att han om han bott kvar i Kina skulle arbeta med att vakta byggnader av viktigare slag, typ slott o dyl. Troligen skulle han ha ingått i någon slags armé förmodade vi.

Han skulle säkert ingå i någon slags förtrupp, och ge signal om fienden närmade sig för att marktrupperna sedan skulle ta vid och förgöra fienden. Så egentligen gjorde han ju bara det som han hade i blodet, som hans släktingar i århundrade hade gjort.

Blivit familjemedlemmar

Nåväl, nu har beteende tonat ner sig något, fransosen har också haft en bra inverkan på honom och lärt honom en del om hur man för sig, på franskt maner. Och de verkar trivas rätt gott ihop. Ibland på kvällen ser vi hur de båda ligger nära, nära varandra i samma säng (!!) – Hm, det trodde man inte, sa vi när vi såg det första gången och plirade med ögonen mot varandra.

Det har gått några år nu och både fransosen och Kinesen har blivit lite lugnare, fransosen är ju inte så ung längre och kinesen har lugnat ner sig, han börjar nog förstå att han inte behöver agera förtrupp här hos oss…

Ingen av dem har skaffat sig något jobb, de tycker nog att de har de bra som får både husrum, mat och allt övrigt som de behöver av oss. Det är två finfina killar och vi älskar dem högt, de är våra familjemedlemmar helt enkelt. Och ibland när vi har tur, så lägger de sig på golvet, och vi får ha sofforna helt för oss själva…de små vovvarna.

Gunsan//skrivet med sällskap i soffan, och knäna vid hakan

Åren genom mina trosor

I mitt sovrum har jag en gammal furubyrå som jag målat vit och försett med blåvita knoppar. I den förvarar jag MINA personliga saker. Såsom strumpor, trosor och BH, bikinis, en pyjamas, skärp och bälten, fotografier och de få smycken som jag äger.

Jag har bestämt mig för att äntligen är det dags att städa och rensa ur i tros- och BH-lådan, så att de lådorna äntligen ska gå att stänga utan att jag behöver ta i för kung och fosterland p.g.a. den stora mängden underkläder gör så att det svämmar över.

Nu ska de väck

Jag vill inte påstå att jag är någon hamster när det kommer till ägodelar, jag är heller ingen samlare men av någon anledning när det kommer till trosor så har jag kvar några riktigt sköna från så långt tillbaka som 70-talet!! Jag vet inte riktigt varför men så är det. Men nu ska de väck, nu ska här bara finnas nya fräscha och de ska ligga i fina högar och inte som nu, i en enda röra!

Bomullslegenderna

Jag har mina gamla goa grön- och vitrandiga bomullstrosor som ”härstammar” från tiden innan jag fick mina barn, när magen var platt och höfterna lagom ”svarvade”. Dom var det längesedan jag fick på mig, men de har fått vara kvar som något slags minnesmärke över min ungdom, glada fester och unga friare. En tid som för längesedan är förbi, så nu ska de bort!

Topp-Less

Kvar har jag också 80-talets svarta lilla och lite lägre trosa, dem jag hade en svart trekants BH till OM jag överhuvudtaget hade någon BH! På den tiden använde vi inte speciellt ofta BH. Vi släppte brösten fria både under tröjan och på badstränderna, då var det Topp-Less som var högsta modet. Det fanns inte sådana otroliga mängder av olika modeller, material och färger, spets och mönster som det finns på underkläderna nuförtiden. Och man (jag) hade inte så stora funderingar över vad jag hade inunder, vad jag kan minnas.

String – och TTA 3.0

På 90-talet var det string och bygel-BH som var på modet. Ett litet smalt band som skar in mellan skinkorna och en liten, liten trekant framtill var allt som klädde de nedre regionerna. Undra vem som kom på den idén? Jag hade några sådana, men var aldrig riktigt bekväm med dem och de gick bort ganska snabbt, till förmån för trosor med lite längre ben, först var det de låga s.k. hipsters och därefter boxertrosan. Dessa blev och är fortfarande en av mina favoriter även om de tenderar att gå lite högre över magen för varje gång jag köper nya.

Numera är det Sloggy, Bodyshape och MissMarys modeller för lite äldre kvinnor som gäller, med viss håll-in-magen funktion. TTA 3.0 som min man skämtsamt säger, dvs trosor-till-armhålan som dessutom värmer ryggen, håller in magen och lyfter upp brösten. Han är kul han!

Hälften av alla trosor som fyllde lådan ligger nu i påsen som kommer att slängas i brännbart. I troslådan ligger endast två fina högar med mina TTA 3.0 kvar och jag stänger nu igen lådan med en liten enkel knuff. Jag sneglar mot lådan med strumpor…de står näst i tur!!!

Gunsan // i ett par Sloggy

Till sommaren bakar jag äppelknyten

Jag är inte speciellt praktiskt lagd, men jag tycker nog inte att jag är helt handfallen heller! Jag kan t.ex. måla fönster, sy (raka) gardiner, klippa min storpudel vilket är en konst, sticka, åtminstone väldigt långa, halsdukar och laga hyfsad god mat, men när det kommer till att baka då brukar det sluta i mer eller mindre KATASTROF!!

Man kan inte misslyckas

Men oxe som jag är så envisades jag inte bara en utan två somrar med att jag SKULE lära mig baka! Först ut var att baka rulltårtor! – Man KAN inte misslyckas med rulltårtor sa alltid mina bakningskunniga väninnor när de bjöd på rulltårtor, läckra bakelser, hallongrottor, och annat smarrigt och självklart hembakat till kaffet. Naturligtvis var bakverken perfekta till både storlek och form också. Men jodå visst gick det att MISSLYCKAS – det lyckades jag med VARJE gång!!

En sockerbagare

Så en sommar för några år sedan bestämde jag mig för att nu skulle jag LYCKAS baka både fina och härligt goda rulltårtor om det så skulle kosta mig tio extra kilo! Några riktiga katastrofer blev det och tårar, och en och annan svordom då mina ”skapelser” åkte direkt ner i komposten! Men jag gav mig inte och det gick bättre och bättre ju längre sommaren förflöt och till sist var både jag och mannen nöjda! En sockerbagare här bor i vårt hus…liksom!

En rosa potatis

Tårtor var inte heller något som jag hade handlag för, så ingen pardon, sommaren efter blev det tårtor i parti och minut. Det blev tårtor av kletig och platt maräng, sneda jordgubbstårtor med massor av grädde på både tårta, bakbord, golv och händer! men mot slutet av sommaren lyckades jag faktiskt t.o.m. med konststycket att baka en grön marsipantårta, om dock en något lite ovanlig variant där tårtan istället för en ros pryddes med något rosa som mest påminde om en – liten rosa potatis! Men mannen var lycklig så klart för han älskar sötsaker.

Äppelknyten, rumpstek och kåseri

Hur som helst med envishet kommer man långt – Jag kan säga att numera kan jag faktiskt baka både riktigt goda rulltårtor och tårtor, även om det händer att vi fortfarande ibland illa kvickt måste kasta oss i bilen och åka iväg till bageriet innan gästerna kommer, med en misslyckad tårta slängd i soptunnan. Som idag, jag tänkte baka äppelknyten.

Men som alltid när jag ska göra något så tar jag i för kung och fosterland, jag satte TVÅ stora degar samtidigt, stekte en rumpstek till middagen och hade en plåt rotfrukter i ugnen, som om inte detta var nog var tvungen att skriva detta kåseri också!!! Ja, vad säger man…de blev inga fina äppelknyten i alla fall, det enda som knöt sig var min något lilla, lilla estetiska ådra när jag såg de färdiga missfostren – men goda var de i alla fall!

Till nästa vecka Quinnor!

// Nisse, med lite mjöl på näsan!

Tankar i gryningen

Är det så här det är att vara morgonpigg?

Jag vaknar upp tidigt för ovanlighets skull, klockan är knappt sju och jag stiger upp med ljudet av 8 tassar i släptåg. Ute är det så vackert, tyst och stilla. Tänk att morgonpigga människor får uppleva detta fina varje morgon. Vädret visar sig också från sin bästa sida, havet ligger spegelblankt, himlen är blå utan ett moln, och det är redan ljummet.

Jag gör i ordning lite frukost och sätter på kaffet, när det är klart tar jag med mig detta ut i trädgården där jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna som bara stått framme en dryg vecka! Det är fortfarande april men det känns som en sommarmorgon. Några nyvakna fåglar sjunger vackert och hundarna nosar runt i de morgondoftande buskarna och grästuvorna, vem vet vem som har varit här under natten och satt sina dofter, räv, rådjur…?

Lyckligt lottad

Jag vet att jag är lyckligt lottad, inte alla kliver ut på sin egen altan, går ut i den egna trädgården, inte alla har ett helt hav att blicka ut över, inte alla kan sitta och i lugn och ro och äta sin frukost och dricka sitt kaffe. Jag vet, och det har inte alltid varit så för mig heller. Men jag tillåter mig att njuta av nuet, låter mina tankar flöda fritt och låta sig skrivas ned.

Det gäller att greppa de ”lyckliga stunderna”, livet svänger och det går än hit och än dit precis som i visan.

Föga visste jag då

Det har snart gått 20 år sedan jag första gången satt just här och blickade ut över havet och njöt av den hänförande utsikten, föga visste jag då att jag så här två sekel senare skulle BO här och ha denna utsikt som vardag. Jag och min nuvarande man hade haft kontakt via en dating site några månader, vi var båda skilda sedan några år tillbaka.

Vi brukade bestämma träff på lördagskvällarna och vi hade några härliga timmar då vi ”pratade” med varandra över nätet, åt och drack vin, var och en hemma hos sig, men ändå så nära. Det var väldigt mysigt och vi skrev, skrattade och flörtade och blev mer och mer kära i varandra. Nu är vi lyckligt gifta och vår första lite längre date IRL var här nere i hans dåvarande lilla eternitstuga. Nu har vi rivit den och byggt ett gemensamt nytt hus och bor permanent här.

Man får inte glömma av att njuta

Plötsligt blir jag plågsamt medveten om att det var längesedan jag satt så här, utan mobilen i handen eller med datorn i knät och njöt av vår utsikt, man blir snabbt hemmablind. Nu tittar solen fram. Frukosten och även kaffet är slut, jag har sysslor i köket som väntar och jag har inte tid att sitta här och slöa längre…eller? Kanske har jag det, köket springer inte ifrån mig precis! Det är så sällan man tar sig tid för sådant som man faktiskt mår så himla bra av, som att sitta ner i stillhet och njuta av frisk luft, fåglars sång, naturens alla färger och bra tankar.

Ta lite tid du med, njut av din plats på jorden, gå ut i skogen, ut på gården, till friluftsområdet, din balkong, till trädgården. Gör något du tycker om idag. Själv ska jag tillåta mig att sitta kvar här en stund till, men först en påtår!

Gå ut och njut Quinnor //Kram

//Gunsan, tacksam

En lång och hård arbetsdag kräver återhämtning säger Nisse.

Lär känna vår krönikör Nisse

Hej Nisse! Hur kommer det sig att vi kallar dig Nisse egentligen? Är inte det ett pojknamn?

– Nja, jag tror att det kan ha att göra med att jag har tomtar på loftet… Hahaha..

Okej Nisse, ser du Gunilla som ditt alter ego eller är det tvärtom?

– Gunilla, vem?!

I din ansökan till Queendom.se så framgick det att du jobbat med flera stora projekt tidigare, är det någonting du vill berätta mer om?

– Nja, om jag inte hade tystnadsplikt så hade jag givetvis gjort det, men så mycket kan jag säga att både försvaret och SÄPO var inblandade i projekten.

Om jag har förstått det rätt så fyller du jämnt inom kort, närmare bestämt 50 år. Hur tänker du fira din stora dag?

– Nja, det blir inte så märkvärdigt, helikopter till Stockholm där mina vänner (flertalet kändisar faktiskt) har hyrt X, det blir inte jättestort bara runt några hundra gäster. Så blir det väl mat, drinkar, uppträdanden, poolparty helt enkelt…sa du 50?!? Ja, det stämmer.

Du jobbar idag som registrator men har också en masterexamen som Technical Key Analytic Group Servicemanager, vad betyder det, och vad gör en sådan?

– Nja, direkt översatt betyder det Teknisk nyckel analytisk grupp service chef, jag har inte jobbat som det…ännu, men det är den som analyserar gruppens managernycklar, tekniska grejer alltså, en typ av väldigt avancerad service, svårt att förklara för er. Ni skulle ändå aldrig förstå. Men det är tur att jag har den examen, eller hur?

Du arbetar även som skribent och krönikör hos oss. Några av våra medlemmar har hört av sig och undrar var man kan läsa fler av dina tidigare artiklar? Vilka tidskrifter har du jobbat med tidigare?

– Nja, jag har mest skrivit på…andra språk.

Jasså?! Vilka språk då?

– Nja, klickljud. Klickljud är konsonanter som bildas med hjälp av dubbel avspärrning. Dels spärras talröret av vid velum, dels sker en avspärrning längre fram i talröret. När talröret är avspärrat på båda platserna, sänks tungan, och då uppstår ett undertryck. Den främre avspärrningen släpps så hastigt, och ett klickande ljud kan höras. Klickljud använder sig alltså inte av en luftström från lungorna som huvudsaklig ljudkälla. Svenskan använder sig inte av klickljud, men de finns i vissa afrikanska språk, som khoisanspråk och vissa bantuspråk.

Utanför Afrika är de ovanliga. Men det var mycket uppskattade artiklar kan jag säga.

I en av dina tidigare krönikor så gjorde du även ett filmklipp, är det någonting vi kommer att få ser mer av framöver?

– Nja, jag har lite på gång, men det är inget jag får tala om ännu, ni får helt enkelt ge er till tåls. Men om jag säger John Blyth Barrymore så har ni en appetizer…

Det ryktas även att du håller på att utveckla en app som för hundar som är mörkrädda? Hur ser marknaden ut där? Vill du berätta mer om hur den kommer att fungera?

– App och app…lapp är mer riktigt, man har en svart lapp för vart och ett av hundens ögon inomhus…så lär de sig att inte vara mörkrädda ute. Jag tror marknaden är god…jag har pratat med Doggy t.ex. de blev mörkrädda när jag presenterade lappen, så kundunderlaget är inte något problem.

Är det riktigt att du har en personlig relation och är vän med alla kvinnor som finns med i vår Facebookgrupp och att det ändå bara ska vara en liten del av ditt kvinnliga nätverk?

– Nja, vän och vän, oss emellan…de VILL alla vara min vän och jag säger…OK då, bring it on!! Men det finns också många fler därute, FB består av såååå många följare, jag kan inte ens räkna dem…

Ojdå! Ja, du brukar ju ofta nämna att när du bjudit in alla dina vänner så kommer det hända grejer. Vad menar du med det, vad är det för grejer du tänker på?

– Nja, tänker och tänker…det gör jag inte så mycket! I början kan det ju vara tämligen underhållande men det KAN utvecklats till något som liknar en överbefolkad hönsgård, Queendom alltså!

Du har ju en del skojiga vänner i gruppen också, en kvinna som bor ihop med en krukväxt vid namn Dr Westerlund(!) och en annan kvinna som smyger runt hemma i en tigerdräkt?! Ähmm, kommer vi få fler trevliga överraskningar i vår FB-grupp?

– Nja, jag har ett par galenpannor till som kommer att passa in, men tigerkvinnan är ”one of a kind”. Men du vet, om jag bjuder in ALLA mina bekanta så skulle den där jäkla gruppen inte ens komma plats på Fejjan.

Jag vet att du också kommer kandidera till kommunfullmäktig för Kommunen längre fram i vår, vilket låter jättespännande och att det till en viss del kommer inkludera oss på Queendom. Dock har jag lite svårt att se sammanhanget? Vill du utveckla det vidare?

– Nja, jag har ju en hel del erfarenhet från massor av olika branscher, men just kommunfullmäktige har jag aldrig testat, det låter kul, så jag säger som Pippi Långstrump ”det har jag aldrig provat förut så det klarar jag säkert”. Jag tänkte att vi kan ha en podd här på Queendom sända från kommunfullmäktiges möten liksom, så får alla Queens ställa sina frågor direkt till politikerna…då kan de inte slingra sig i alla fall, jag är en stenhård debattledare.

Tack Nisse för att vi fick veta lite mer om dig!

– Nja, det var lätta frågor.

 

Jag nämnde i mitt första kåseri att jag en gång i tiden arbetade som mannekäng och fotomodell. Detta var i mitten på 70-talet och jag var omkring 17 år tror jag. Och idag när bossen inför den här fredagens kåseri lite buttert sa: – Nisse, nu vill vi ha Glam och Glamour…INGET om spyor, slem eller annat äckligt, inget om hundar…inte ens en enda tass!!!

Då kom jag på att jag HAR ju faktiskt levt ett ganska glamoröst liv en gång i tiden, om så bara för några månader!

Jag var en något blek och tanig tonåring, jag faktiskt så smal så höftbenen stod rakt ut, det var väl det enda som stod ut på mig på de tiden om man så säger och så hade jag breda axlar, var lång och mycket rak i ryggen (pga två steloperationer), ja, jag påminde ganska mycket om en galge i kroppen!

Mitt självförtroende då var inte på topp om man säger så, kanske pga den tortyrliknande korsetten som jag efter ryggoperationerna var tvungen att bära under ett helt år, dag som natt, eller för att när mina kompisar hade korta snygga midjetröjor och tajta jeans, hade jag mjuka byxor med resår i midjan och tunika!!

Tänk er själva, hur snyggt !?

Hur som helst en förmiddag när jag precis har duschat, knutit en handduk runt håret och endast bar en blå japaninspirerad morgonrock som jag fått av någon släkting som varit utomlands, ringde det på dörren. Utanför stod en man i 30 års åldern som tydligen ville sälja något, men han kom tydligen av sig när han såg mig!? Det slutade med att han frågade om jag ville jobba som modell!! Vi kom överens om att vi skulle träffas några dagar senare, jag skulle ha med lite olika klädbyten och han skulle fota mig.

Vi träffades i en park och det var inget konstigt med det hela, mer än att jag var lite för stel och osäker för att ge honom de bilder han hoppats på tror jag, för jag hörde aldrig av honom igen! Dock hade jag fått både lite blodad tand och självförtroendet hade hoppat upp ett hack!

Men något år senare fick jag en förfrågan på en klubb i Borås, det var några som skulle bilda en modellgrupp och åka runt i Sverige och visa kläder för ett klädmärke som hette Ball och var ganska… ball på den tiden. Jag tackade förvånat och glatt ja, och därefter följde en jätterolig tid då vi kånkade runt i några svenska städer och showade och visade kläder.

Med i gruppen var bl.a. MR Melodifestival himself Christer Björkman och Anette Eriksson som vi skrivit om här i Queendom tidigare.

Vi hamnade till slut på club Alexandra i Stockholm, och där blev jag ”upptäckt” en gång till och det ena gav det andra, jag blev kvar i Stockholm och fick en del modell- och mannekängjobb. Jag fick låna en lägenhet på Östermalm av en fotograf som skulle jobba utomlands några år, mot att jag vattnade hans blommor och tog hand om hans post! Finfin deal.

Jag och min kompis Catharina (också en queen) hade ”the time of our lives” där i Stockholm, och utforskade Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Jag hade fester ihop med t.ex. Pontus Platin, Magnus Uggla och Nils Landegren för att nämna några som vid den tiden var blivande ”stars”. Jag festade och dansade på kvällarna på club Alexandra där massor av kändisar också festade, jag träffade Sixten Herrgård och en fransk ”modelljägare” och blev erbjuden att följa med och prova lyckan i både Paris och London. Men jag kände mig lite som ”kusinen från landet” och var inte riktigt bekväm i den s.k. ”kändis-världen”.

Ni har säkert sett killen i TV-reklamen som lämnar sina föräldrar på landet för att åka till storstaden och försöka sig på modellyrket, han som ställer brandsläckaren i badrummet! tänk er mig i rollen istället så har ni det! Jag hade bl.a. dåligt lokalsinne redan då så när jag hade varit nere i centrum var jag tvungen att ta en taxi hem, annars hade jag inte hittat tillbaka till lägenheten igen.

Hur som helst så var det en jätterolig och spännande tid, och lärorik. Jag hade väldigt kul med BALL-gänget och skulle inte vilja ha denna tid ogjord för allt smör i Småland, och jag som av några killar i skolan kallats för både tjejen med ”protesen” och ”grabben” och ”stickan” – för att jag var så tunn, kände att ”stickan” nog hade en del att komma med i alla fall!

Ja, mer glamour och glam än så hade inte jag att bjuda på denna gång.

Gunsan//med en äggstra flärdfull påskhälsning!

 

Fast mellan klippblocken

Har er läkare också sagt att det är nyttigt att klättra?

Är ni fler som har fått rekommendationer eller order om att röra er mer för att få balans, styrka i ben och knän, har er läkare också sagt att det är nyttigt att gå ut och gå, och att klättra. Jag tog i alla fall min på orden. Tog mina två hundar och gick ut en sväng i våra omgivningar. Jag hade ingen mobil med mig, för den låg på laddning hemma. Man tröttnar på att alltid gå de vanliga vägarna, stigarna man kan och t.o.m. djurstigarna i skogarna, samma spår för både mig och hundarna. Så jag tänkte att denna gången ska jag göra något nytt, jag ska gå rakt ut i bushen, och klättra uppåt i bergen.

Vi kommit till lite mer otillgänglig terräng

Jag kände mig ganska stark och pigg, det var fint väder nu men det hade regnat på natten så det var lite halt. Vi fick gå försiktigt. Vi tog en runda och klättrade upp för några berg, gick över buskage, över ljung och blåbärsris. Jag släppte hundarna lösa, så de fick sträcka ut. Efter ett tag hade vi kommit till lite mer otillgänglig terräng och vi hade tagit oss ganska högt upp i bergen. Det var en hänförande utsikt därifrån och jag stannade upp och stod och njöt en lång stund. Jag kände att det var dags att börja ta sig nerför igen, helst utan alltför mycket besvär.

Jag var ganska högt upp nu

Jag fick gå försiktigt eftersom det var halt och slirigt på mossan som klädde delar av bergen som jag gick på, så jag höll mig fast i de små vindpinade träden eftersom det var ganska brant. Rätt som det var kom jag till en ravin, det var två höga klippor med ett par meter djup ravin mellan. I gapet mellan klipporna låg en stenbumling, en stor sten som låg fast förankrad mellan de stora bergen. Den låg en bit ner så jag kände att jag inte skulle klara av att hoppa ned på den stora stenen och sedan ta mig upp på klippan på den andra sidan. Jag kände att knäna inte var starka nog för att klara det. Jag tittade mig omkring, jag var ganska högt upp och terrängen var besvärlig, om jag inte tog mig ner denna vägen så skulle jag få både krypa och gå på knäna mellan buskar, under trädgrenar osv för att ta mig upp igen.

Inte säker på att jag skulle hitta hem

Eller så skulle jag vara tvungen att ta samma väg tillbaka, och den var lång och jag var inte säker på att jag skulle hitta heller. Hur som helst jag satte mig på den ena stora klippan med foten mot stenbumlingen och tänkte att om jag tar sats och lyfter upp mig med benkraft kan jag svinga över det andra benet till den andra klippavsatsen. Men hur jag än gungade fram och tillbaka för att få fart så bar inte knäna tillräckligt mycket utan jag hamnade i ursprungsläget igen och igen. Jag försökte att pressa mig men det gick bara inte!

Hunden såg lite skeptisk ut tyckte jag

Jag ropade till mig den stora hunden, kopplade honom och instruerade honom att hoppa över till den andra klippan och det gjorde han hur galant som helst. Sen försökte jag att ge honom kommandot – FRAMMÅT!!! FRAMMÅT!! Medan jag höll i ena ändan av kopplet. Men det fungerade inte, han bara stod där och tittade på mig. Han såg lite skeptisk ut tyckte jag. Så jag ropade tillbaka honom och båda hundarna fick gå tillbaka och sätta sig ”i säkerhet” varpå jag lade mig på magen och drog mig med stor möda med hjälp av buskar, blåbärsris och ljung tillbaka mot dem. Så var vi i säkerhet. Men nu återstod den knepiga vägen ner på djurstigarna mot stigen som ledde hemåt, den jag brukade gå.

För dem hade det hela varit ett äventyr

Cirka 20 minuter senare lunkade jag och hundarna i sakta mak uppför trapporna till vårt hus. Husse som börjat bli orolig stod i fönstret på verandan, han blev inte direkt mindre orolig när han såg mig komma gående med kvistar och grenar i håret, sår och smuts i ansiktet, med jackan och byxorna fulla av jord, sand och gammal mossa!!! Bredvid stod hundarna med hängande tungor men viftande svansar, för dem hade det hela varit ett härligt äventyr!!

-Fråga inte! stötte jag fram, vad du gör så fråga inte…det var faktiskt min läkares idé!!!

//Gunsan, vig som ett kylskåp.

Spyor och ”skit” i alla hörn

Alla ni som har hundar (eller barn för den delen) vet hur besvärligt det är när magsjukan slår till. Det blir både nattvak och extra städning av både golv och väggar i värsta fall. Och man lider med den som är sjuk för man vet hur fruktansvärd en magsjuka är för den drabbade.

Jag vaknar helt plötsligt mitt i natten av att hunden springer fram och tillbaka

De senaste fem dagarna har varit fyllda av oro, nattvak, telefonsamtal och mycket städarbete. Vår stackars stora vovve har varit så fruktansvärt dålig i magen. Visst har han tidigare haft problem med magen någon dag eller så, men den här gången var det mycket värre. Hur som helst hunden springer mellan ytterdörren och mig i sängen, flämtar och gnäller. Stegen mellan säng och dörr blir snabbare och snabbare och man inser att nu är det nog banne mig dags att gå upp.

Jag rusar mot altandörren och öppnar den snabbt med hunden i hälarna – han tränger sig förbi mig och rusar ut och snurrar runt, runt på gräsmattan innan han sätter sig och ”gödslar” mattan, om ni förstår vad jag menar. Sen käkar han massor av gräs och man bara hoppas att vi inte har hunnit in igen innan det kommer en kaskad av maginnehåll genom munnen också!

Diagnos – trolig magsjuka

Härefter följer flera dagar då jag torkar golv, tvättar trasmattor och handdukar, duschar hundrumpa och gör akutrusningar ut i trädgården med hunden för att han ska…ja, ni vet! om och om igen, dygnet runt! På femte dagen när vi inte får bukt med hund magen med de egna knepen som jag prövat: överkokt ris, kokt kyckling och vit fisk samt flera försök att få i hunden lite vatten ringer jag veterinären.

Han läggs in med dropp, och får mer mediciner och diverse andra behandlingar under dagen. Diagnos – trolig magsjuka! Veterinären berättar att det har härjat i vårat län under både januari och februari, för att sedan klinga av och nu öka igen. Inte visste jag att hundar också kunde få vinterkräksjuka! Jag får reda på att fler hundar i området också har varit dåliga i magen. Det smittar kraftigt hundar emellan, däremot smittar de inte oss människor, puh!

Utan hunden känns det tomt

Jag och den lilla jycken får åka hem ensamma och komma tillbaka och hämta storkillen framåt kvällen. Jag är som en utschasad trasa, men tänker på hur dåligt min vän där på djursjukhuset mår? Det känns tomt hemma med en hund. Jag lägger mig på soffan, jag har några timmars sömn att ta igen. Vår lilla vovve lägger sig på min mage och snarkar högt han med, undrar om han är orolig för ”storebrorsan”?

Hemma igen

Så är sjuklingen hemma igen och han börjar må mycket bättre. Han ska gå på skonkost i några veckor, få sin medicin 2 gånger om dagen i fjorton dagar och han kommer troligtvis att kräkas någon gång mer innan han är helt OK. Men inte har han klagat en endaste gång eller varit irriterad trots att han mått så himla dåligt – dessa fantastiska hundar!

Men precis när jag tror att allt är lugnt, innan jag hinner pusta ut så hör jag ett kluckande ljud utifrån hallen och när jag med trötta steg går dit så står den lilla hunden där och hulkar. Så var det dags igen! Dags att sätta på sig tålamodet igen då. Dags för magsjuk hund nummer två!! Vad är det man säger, en olycka kommer sällan ensam.

Gunsan, alltid hundälskare

Dags att lämna in semesteransökan

Dags att lämna in ansökan om semesterledighet påminde min chef häromdagen, redan!? Det är likadant varje år, man tycker att vintern knappt kommit till halvlek så är det dags att bestämma när man ska ha sina sköna lediga sommarveckor. Många familjer måste pussla och trixa för att få ihop sina dagar för barnens skull, eller för att det ska stämma med annat som man kanske har inbokat över sommaren.

Jag och min man har egentligen ingen att ta hänsyn till numera, och det är riktigt skönt. Vi har haft de där åren av anpassning då dagis har varit stängt, och vi har turats om med ledigheten för att barnen ska kunna vara hemma och lediga så länge som möjligt. Men den tiden är förbi.

Vad ska man göra på semestern?

Vi kan göra nästan precis vad vi vill och när vi vill också i princip, men vad ska man göra? Vi bor ju precis vid havet, så vi är gärna hemma om vädret är OK, men det är det ju sällan.

Sen är det ingen av oss som tycker om att flyga, så det blir inga sköna solsemesterresor till varmare länder heller. – Du får hitta på precis vad du vill säger mannen då vi sitter och diskuterar just den här kommande semestern över en kopp te. Ja, fast inom rimliga gränser förstås.

Tänk att få dricka vatten ur rena bäckar

Alltså, alla som känner mig vet att jag älskar att umgås med hundar. Och min drömsemester vore kanske att åka någonstans och vandra tillsammans med mina två jyckar och min man. Tänk att gå upp tidigt på morgonen, göra i ordning en god matsäck och efter frukosten ge sig iväg utmed en härlig vandringsled i daggvått gräs, där man kan dricka vatten ur rena bäckar och se ut över böljande kullar och dalar i olika gröna nyanser.

Man kanske träffar likasinnade som också är ute och vandrar, och man kanske byter några ord samtidigt som man masserar sina fötter och vader och byter erfarenhet kring vilka plåster som är bäst för fötternas skavsår, innan man morsar på varandra och vandringen fortsätter.

Ligga under bar himmel i vindskydd

Kanske finns det någon fin sjö utmed vägen där både vi och jyckarna kan stanna och ta ett svalkande bad, för naturligtvis är det soligt och härligt varmt på vår vandring! Fram på eftermiddagen når man kanske en övernattningsplats antingen sover vi i stuga eller så ligger vi under himmelen i vindskydd. Vi grillar korv i en öppen spis i stugan, eller ute över öppen eld och sitter tillsammans med en grupp trevliga vandrare där minst en person har en gitarr och sjunger härliga lägereldslåtar. Hundarna leker lite lojt med andra hundar innan de dimper ner vid våra fötter, trötta efter dagens vandring de också.

Det hade varit en fin semester för mig.

Jag skulle älska att sova på tåg

Men jag har också hört på TV att ”EU-parlamentariker någon” (med anledning av ny EU-lag) äntligen har planer på att underlätta och förbättra möjligheterna att semestra i Europa med tåg. Det vore något som jag också kunde tänka mig. Tänk att kliva på en vagn i Göteborg och ge sig iväg ut i Europa. Man ser ju så mycket när man åker tåg och jag tror att jag skulle älska att sova på tåg, till det sövande ljudet tuff, tuff, tuff. Vi skulle bara ha en ryggsäck med oss med det absolut nödvändigaste.

Man skulle kunna gå av var man vill på vägen och se sig omkring, kanske ta in på ett litet Gasthause i Österrike någon natt eller besöka en vingård. Se solen gå ner i Rom, eller sitta och titta på folk på spanska trappan och kanske göre ett besök på Colosseum. Sen kunde vi åka söderöver kanske med båt mot någon härlig Italiensk ö eller till Spanien, där vi kunde ligga still flera dagar och bara sola och bada .

Det hade varit en fin semester för mig.

Ta det lugnt på semestern

Men, det är ganska härligt att vara hemma också, att flänga runt på semestern är ju egentligen inte så mycket till semester alla gånger. Man kan kanske göra någon dagsutflykt, passa barnbarnen några dagar, och bara njuta av att vara ledig. Jag kunde fixa i landet med blommor och grönsaker, göra äppeldricka, plocka egna tomater, eller åka och plocka jordgubbar och svarta vinbär som jag älskar. Man kan bjuda hem goda vänner eller bara ligga i solstolen och lyssna på SOMMAR i P1.

Det hade också varit en fin semester för mig.

Vad är din drömsemester? Snart relaxar vi queens!

/Gunsan

Rainbow Dash

När mormor är barnvakt

Det händer att jag får förtroendet att vara barnvakt åt mitt lilla barnbarn, och det är en av de roligaste och mysigaste sakerna i livet – att umgås med sina barnbarn, så det gör jag så gärna.

Själv var jag bara 21 och 23 när mina barn kom, så jag var ju väldigt ung då och det känns som om det var väldigt, väldigt länge sedan jag själv hade småbarn. Jag var inte mogen nog att njuta av att vara mamma, jag var mest osäker och orolig hela tiden tror jag. Men NU, nu är det helt underbart och jag njuter av varje minut!

Då är mormor rätt kass!

Mitt älskade barnbarn, 6 år, njuter inte alltid lika mycket av att vara med mormor , jo det gör hon nog egentligen men hon tycker inte att jag är så bra på vissa saker, som att leka t.ex. Och det är ju det hon vill att vi ska göra, leka hela tiden när vi träffas. Och jag kan erkänna att det där med att leka med sina barn eller barnbarn ÄR jag inte så bra på, jag tycker helt enkelt inte att vissa lekar är så kul tror jag. Jag saknar nog rätt fantasi också.

Jag är gärna ute och leker, badar i sjöar eller hav, gungar eller åker pulka, grillar i skogen, spelar spel, pusslar eller ritar med guldklimpen, men när det kommer till att vi ska leka lekar med t.ex My little Ponys, då blir det lite svårare, då är mormor rätt kass!

Mormor, du KAN faktiskt inte leka så bra!

Lekar med små fina plasthästar i olika färger, med långa randiga manar och svansar, som bor i det magiska landet Equestria, ett kungarike befolkat enbart av färgglada ponnyer, som heter Twilight Sparkle, Prinsessan Celestia, Rainbow Dash, Scootaloo m.fl gör så att mormor helt tappar passionen.

Leken går dessutom alltid ut på att de små hästarna ska ta sig till Celestias slott, och önska sig olika färdigheter som att baka, kunna måla, odla osv, och samtidigt som de får denna egenskap får de också en typ av garanti eller kvalitetsstämpel om ni så vill, s.k. cutiemarks på hästskinkan!! De är alla med i klubben cutie marks crusaders, och de träffas i en koja.

Ja, ni hör ju…HUR LÄTT ÄR DET ATT LEKA DENNA LEKEN TROR NI!?!?

Det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld.

Barnbarnet däremot slänger sig vant mellan de olika, för mig helt obegripliga, namnen och tycks inte se det som jag tycker är konstigt i leken som något märkvärdigt alls. Ofta blir hon dock besviken och utbrister -MORMOR, du KAN faktiskt inte leka så bra! Och jag som försöker såååå, jag har t.o.m. lagt ner tid och LÄST PÅ om de förbaskade krakarna!!

Men, men det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld. Fast när man minst anar så har den lillas intresse för ponnyer svalnat till förmån för t.ex. Blixten mcqueen bilar istället…chick hicks, jackson storm och Sally Carrera m.fl.!!! Gud hjälpe mig…!!

Var Staffan Westerbergs vilse i pannkakan verkligen så farligt egentligen?

Vad säger förståsigpåarna, de som tyckte att ”vilse i pannkakan” och Staffan Westerberg var farligt som synden för våra barn på 70 talet? Vad kommer de små hästarnas kamp för att få sin kvalitetsstämpel på häcken att sätta för spår i dagens unga barn?!?! Ett är i alla fall säkert, det är svårt att nå upp till en hög mormorskvalité om man inte kan leka med rätt inlevelse.

Något cutie mark lär jag inte få!!!

Vi sitter i varsin soffa jag och mannen, han tittar på någon film som jag också småsneglar på emellanåt, samtidigt som jag kollar i mobilen som ligger på armstödet och skriver på tangentbordet på datorn som ligger i mitt knä!

Känns det igen?

Ser era kvällar också sådana ut? Jag vet inte hur eller när det blev så, jag som brukade klaga på barnen när de bodde hemma, att de höll på för mycket med mobilen och datorn, och nu sitter jag där själv!!

Och så ser det ut var man än är, hos läkaren sitter alla i väntrummet och läser eller skriver på sina mobiler, kanske en liten film i väntan på farbror doktorn? Eller i busskuren, där står alla resenärer och väntar med mobilerna i läs läge i sina händer, undrar om någon missat bussen någon gång? För att inte tala om vilken koll vi har på varandra i familjerna hela tiden. Om barnen är borta på t.ex. ett läger eller hos någon kompis så meddelade vi oss med varandra med jämna mellanrum för att höra att allt är bra, berättar att vi åker och handlar, eller åker till mormor osv, osv. Vi skickar bilder på allt vi gör, så att ingen i familjen missar något.

”Nu är jag och handlar” = bild på vackert arrangerade frukter från fruktdisken, eller en närbild på ett härligt ångande nybakt bröd. Eller –”Tandläkaren idag, ajaj och dyrt dyrt = en bild från benen och ner mot skorna där man ligger bakåtlutade i tandläkarens stol, borren får gärna synas också!

Mobilen har blivit vad tändstickorna var för rökaren, något man var tvungen att ha och om man hade förlagt dem och inte hittade dem så fick man snart smått panik…suget ökade och ökade i takt med oron för att man inte skulle hitta dem, en missbrukares abstinens som snart stegrades till irritation och en något småsvettig panna! Och känslan sen när man äntligen hittar dem, sån lättnad och lycka, man nästan ringer någon i ren eufori över att ha hittat sin…mobil. Ni hör ju, det låter ju inte klokt! Men handen på hjärtat, det är väl inte så långt ifrån verkligheten eller?!

Men det är ju mycket som är väldigt bra med mobilen, man swishar pengar mellan konton med en knapptryckning, man kan leta efter vilka uppgifter som helst när som helst bara genom att googla, man kan leta sig fram via Google maps om man har råkat komma vilse.

Tänk er förr när man fick gå in på banken, om den var öppen, och först fick skriva i ett uttagskvitto om överföring mellan konton, ofta fick man stå i kö först! Istället för att googla gick man in på biblioteket och letade fram fackböcker, det kunde ta väldigt lång tid och informationen var ju inte så färsk i böckerna heller så klart. Och hade man kört vilse, ja då var det bara att stanna och fråga någon och hoppas på att få ett lätt svar och inte ett som gjorde att man kom ännu mer på villovägar .

Men tänk att det finns människor som tar bilder vid olyckor istället för att hjälpa skadade och ringa ambulans. Hur är det möjligt att det har blivit så, finns det något i gårdagens icke mobil-liv som motsvarar detta beteende? Vad gör mobilen med vår empati, gör den så att vi får svårt att skilja på saga och verklighet, och vår hjärna genast fokuserar på en bra och ”häftig” bild istället för att vara en hjälpande hand? Allt med mobilen är inte positivt.

Och alla pling varje gång det kommer ett sms på nätterna och man inte har stängt av ljudet. Man är för trött för att stänga av och ligger istället och irriterar sig på plingljuden hela natten – på morgonen när man äntligen somnar djupt så ringer väckarklockan och då är man så trött på plinget att man kastar klockan i golvet…somnar om och försover sig!

Hur var det egentligen innan mobilen fanns?

Ja, jag växte ju upp under 60-70 talet och då fanns inte dessa moderna telefoner (och där log min dotter och son), TV:n fanns inte ens i början av mina första år! När mina barn blev lite äldre och gick till sina kompisar så bestämde vi t.ex. en tid då de skulle vara hemma och äta, sen funderade man inte så mycket på det utan kunde i lugn och ro fixa med lite annat i hemmet, trädgården eller läsa en bra bok.

Sov de över hos någon kompis så ringde man föräldrarna innan och kollade så att allt var i sin ordning, och sen var det lugnt fram till de kom hem igen. Man åkte och hälsade på hos folk, det var inte alltid man ringde innan utan man kunde få ett infall när man var ute och åkte, och någon telefon hade man inte med sig. Mobilen och sociala medier gör så att man får så väldigt mycket olika tankar och bilder i huvudet samtidigt, man kan liksom aldrig helt koppla bort vad som händer runt omkring i ens liv. En karusell som snurrar och snurrar…

Men är det mest bra eller dåligt? Ja, inte vet jag…jag är ingen professor! Men som med allt finns det två sidor, och det är säkert klokt att inte överkonsumera, därför har jag bestämt mig för att jag ska göra ett test och ha en ”vit vecka”, dvs en vecka utan mobiltelefonen och se vad som händer med mig, i mig, och runt omkring mig.

Jag tar åter upp mobilen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men hur som helst jag ”måste” kolla om någon har besvarat mitt senaste inlägg på Facebook…

-Var det någon som ringde? Mannen börjar bli besvärlig, för oftare och oftare får jag den frågan trots att han vet varför jag tar upp min telefon men jag tror att han vill att jag ska inse hur ofta jag faktiskt gör det, på en kväll.

Jag tänker i alla fall varken räkna gångerna eller lägga ihop minuterna – en kvinna måste väl ändå få ha lite hemligheter!?

Lutar mig tillbaka där jag slunkit ner på en mossbeklädd sten i skogen och låter hundarna springa lösa och nosa. Tystnaden omkring mig känns vilande och solstrålarna kämpar tappert för att ta sig igenom bladverken på träden framför oss. Jag tittar upp mot trädens kronor och de envisaste strålarna plöjer sig igenom och kastar ett gulblekt och mycket välkommet glimmer över marken, löven, stenarna, och mina två kumpaner, hundarna. Jag bländas och måste kisa så ögonen tåras.

Jag lyssnar och faktiskt, faktiskt kan jag höra en sång om stundande vårtider från någon modig och försigkommen liten fågel, en eloge till naturen som snart ska spela upp sitt konststycke med sin praktfulla skapelse för oss alla trötta, höstbleka, förväntansfulla invånare, människa som djur.

Någon visslar, och med lätta steg passerar denna någon ”min” sten med ett muntert -Hej! och en nick. Ja ler, du har också känt det tänker jag, våren som är på väg, den lämnar ingen oberörd.

Plötsligt smattrar det till på trädens stammar och på marken, ”tapp, tapp, tapp”, skuggan som kommer i dess följe når längre och längre fram mot mig där jag sitter. Jag skyndar mig och ropar till mig hundarna, tillsammans skyndar vi hemåt. Jag skyndar mig att smälla igen dörren efter oss när vi kommit in innan vinden som nu drar i gör det!

En blixt och snart därefter en djup mullrande åsksmäll får mig att känna mig tacksam för att jag hann in innan den kom. Nåja tänker jag klarsynt, nu bländas jag åtminstone inte av solen längre, och VÅREN – den kommer tids nog, jag var ändå inte riktigt redo för den än.

 

-Vad har hänt, vad har du råkat ut för? Har du varit sjukskriven nästan ett helt år?!?
Inte kul att svara att man har trillat av stolen på jobbet, eller att mannen alltid lika glatt tillägger: – jaa hon somnade väl på sin post!

Det var en vanlig måndagsförmiddag på jobbet, klockan var runt tio och vi hade precis haft kafferast på jobbet. Jag arbetar på en s.k. aktivitetsbaserad arbetsplats, om ni inte vet vad som menas med detta så kan jag berätta att det innebär att man sätter sig var man vill där det är ledigt, när man kommer på morgonen, dockar i sin dator i en dockningsstation som finns på varje arbetsplats och tar den stol man önskar för dagen.

Där finns vanliga kontorsstolar, stora pilatesbollar och sadelstolar för att nämna några. Jag hade själv blivit väldigt förtjust i sadelstolen, ni vet en sådan där sitsen är formad som en sadel och man halvstår och bara vilar rumpan mot stolen. Jag stödde mig alltså lätt mot sadeldynan när jag behövde resa mig för att gå och hämta något, jag tog sats och reste mig men fastnade med ena foten i stolsfoten, handlöst föll jag mot golvet, rakt på höger arm/axel. Fallet var något högre än om det hade varit från en vanlig stol, men inte som ett fall från en byggställning eller något liknande precis – AAaaaaaaajjjjj! Jag slog i med rejäl kraft, och det svartnade för ögonen någon sekund, jag låg blixtstilla och kände efter – vart var det som det smärtade så!? Efter nån sekund förstod och kände jag att det var från min högerarm/ axel som smärtan kom.

Mina kollegor kom snart springandes från alla håll, de hade hört mitt skrik antagligen (pinsamt!). – Hur gick det? Slog du i huvudet? Vad ska vi göra? Mina fina kollegor stod kring mig med oroliga miner, och ville verkligen hjälpa mig (goa goa ni om ni läser detta, TACK!).

De försökte hjälp mig upp, men jag kunde inte röra mig, för varje millimeter som arm/axel rörde sig brast jag ut i ett ljudligt kvidande. Någon ringde ambulans och snart kom två hurtiga ambulanssjuksöterskor med bår och allt. – Jaha, sade de hurtigt, vad har hänt här då?! Jag var troligen ILLRÖD i ansiktet, både av smärta och för att det var pinsamt– Hon trillade av stolen sa någon, bara rakt ner från den här…

De tittade på stolen, och jag tror att jag såg ett leende på deras läppar, men jag är inte säker.
Snart hade de satt en kanyl i armen och jag fick en dos morfin som efter en liten stund gav mig en smärtstillande och ganska behaglig känsla, jag kände mig riktigt upprymd, det skulle nog gå hur bra som helst det här! När de bar mig genom korridorerna, ner via hissen och mot entrén så vinkade jag glatt till alla kända som okända ansikten, en riktig drottning vinkning. Ja, ni vet den känslan, lite mycket morfin där kanske!

Väl på sjukhuset så gjordes en vanlig röntgen och jag fick därefter träffa läkaren. Nej de kunde inte se några brott på armen, jag fick en mitella kring armen, recept på smärtstillande medicin och en ny tid om någon månad.

Jag var hemma någon vecka, värken var kvar även om den lagt sig lite, men jag kunde nästan inte köra bil (körde på 1:ans växel genom hela stan som värsta ”kärringen” ). Men efter någon vecka var jag tillbaka på jobbet. Jag jobbade ungefär två veckor innan jag ringde till min vårdcentral för jag hade f.f. ont och ville att de skulle kolla armen/axeln ordentligt. Jag skickades på MR röntgen, jag skulle få svar inom någon vecka. När jag efter några dagar inte hört något från sjukhuset så ringde jag själv från jobbet för att höra om de hade sett något. – Ja, svarade kvinnan på röntgen, några ledband har allt gått av och du har flera blödningar, men läkaren kan förklara mer!!

Cirka 2 månader efter fallet, blev jag så opererad på sjukhuset. Dessvärre så blev inte operationen så bra som vi hoppats sa läkaren direkt när jag vaknade upp på uppvaket, ledbanden var så söndertrasade så de gick inte att fästa upp riktigt så bra som de hade hoppats på. Men vi väntar och ser vad som händer!
Sex veckor med handen i paket är ingen lek kan jag försäkra, inte nog med att man inte kan tvätta håret själv, laga mat, skruva av ett lock, gå ut med hundarna, köra bilen, så är det även svårt att klara toalettbesöken…om ni förstår vad jag menar!!? Och att sova i en och samma ställning i 6 veckor, och det är inte på magen som jag gillar kan jag säga, utan det är platt på ryggen med armen fäst tajt på magen!!

Nåja, detta var förra året och vår och sommaren kom tidigt och visade sig ju bli den bästa på flera år. Det blev en lång ”semester” om vi säger så. Rehabiliteringen fortlöpte och jag tränade flitigt på, men någon full rörlighet i armen fick jag inte, även om den blev bättre. Dock kunde, och kan jag fortfarande inte lyfta upp armen över näs-höjd ungefär. När jag blir trött får jag hjälpa till att hålla upp höger arm med vänsterhanden.

Min lilla olycka på jobbet, med ett fall från en stol, blev till en ett år lång sjukskrivning. Slå det om ni kan!

Ha det bra, och sitt försiktigt på jobbet!

Gunsan// med armen i näshöjd

(Undrar du hur en sadelstol ser ut? se länk här »)

Nyduschad med en stor handduk virad runt håret och en kopp nybryggt rykande hett kaffe i handen slår jag mig ner i min favoritfåtölj framför TV:n. Klockan är strax före sju och det är dags för en liten stunds nyhetsmorgon. Detta är min absolut bästa tid på dagen, och jag njuter av att kunna få dessa minuter alldeles för mig själv innan det är dags att åka in till stan och mitt arbete.

Ute faller stora snöflingor, det ser ut att bli en härlig men kall förmiddag. Jag ser så fram emot min arbetsdag. Mitt arbete är verkligen omväxlande och innehåller så många olika och intressanta arbetsuppgifter. Idag t.ex. ska jag få åka ut och testa hur det är att falla i en isvak. Det känns lite spännande och kanske lite otäckt, men det finns duktiga människor runt mig hela tiden som rycker in direkt om det skulle bli något problem, så jag är mer nyfiken på hur det kommer att kännas än jag är rädd.

När vi kommer tillbaka efter isvaksprojektet är jag både kall och lite trött. Allt har gått bra men det var tungt att ta sig upp ur vaken, trots isdubbar, man blev fort trött. Men det var i alla fall en nyttig erfarenhet att få känna på hur det var och lära sig hur man ska agera om olyckan är framme. Hur som helst tillbaka på jobbet och det jag älskar mest med mitt jobb på kommunen, den alldeles speciella servicen som vi anställda får tillgång till varje dag när vi kommer till jobbet!

På bottenplanet i det stora kommunhuset samlas alla anställda på morgonen och det blir många glada tillrop och samtal om ditten och datten när man träffar sina arbetskamrater, varav en del också har blivit riktigt goda vänner. På den kommunen som jag arbetar har vi de absolut bästa makeupartisterna, de skickligaste frisörerna och klädstylister i världsklass! Som ni förstår är det en fröjd att komma dit varje morgon, året om. SKÖNT att slippa fundera vad man ska ha på sig, bara hoppa i mysdressen och dra iväg till jobbet. – Hej Gunilla, makeupartisten Johan fyrar av ett leende mot mig och visar mig med handen mot stolen bredvid hans sminkbord och bjuder mig att sätta mig ned. Med van hand lägger han en häpnadsväckande snygg makeup, och inte ett spår efter mina trötta påsar under ögonen finns kvar. Därefter är det dags att gå in i hårsalongen och få håret fixat.

Cirka en halvtimma senare har jag ett glänsande hårsvall, uppsatt i en tillsynes slarvig men väl genomarbetad knut med några löst hängande hårslingor vid var sida om kinderna. Nöjt kollar jag mig i spegeln, det duger bra! Jag kliver in i själva ”modehuset” som vi skämtsamt kallar den lokal där klädställning efter klädställning står på rad, och galgar med fantastiskt snygga och moderna kläderna, i vackra färger och mönster. Där finns också skor i massor, de står perfekt uppradade utmed väggarna. Det mesta är ju så klart gratiskläder från olika kedjor och boutiquer som vill att kommunens personal ska synas i deras kläder. Bra reklam för dem, bra deal för oss. En Win Win situation .

Som en av kommunens paneldebattörer får jag såklart lite extra service idag, för om någon timma kommer kommunikationsavdelningen att debattera Mello 2019 med oss. Melodifestivalen är något som numera ingår i organisationens kärnverksamhet. Vi sänder ju numera live från kommunhuset, så det är viktigt att vara representativ och lite extra påläst. Min favorit i Göteborg är definitivt Nano, den stora killen med den stora rösten. Hold on var länge en utav mina favoriter. Jag talade med min gamla vän Christer Björkman förra veckan för lite inside information, Nano är het även i år enligt hans prognos. Politikernas krav på en grön och hållbar miljö har gjort att vi i år även har skapat ett alldeles eget Green room här, i ett av konferensrummen…

Så är det dags för vädret och det blir…VARMT!!! Jag reser mig häftigt upp, jag har råkat hälla det varma kaffet i knät! Snopet ser jag mig omkring, inga stylister, inga fina kläder! Bara jag, ensam med mitt fuktiga och ruffsiga hår, kaffe över hela mig och fortfarande oklädd – men herregud jag har somnat, och en snabb blick på klockan visar att jag försovit mig!

Men vilken dröm jag hade, man skulle jobba på TV!

Nu får jag allt rusa till jobbet.
//Gunsan, yrvaken

Det här med att bli äldre har sina många sidor. Många helt fantastiska sidor faktiskt. Man bryr dig inte så mycket om vad andra tycker och tänker, man köper och gör det man själv vill! T.ex. färgar håret härligt rött och matchar med naglar och skor i samma färg, , för numera behöver vi inte lägga så mycket pengar på hushåll och praktiska saker som förr.

Man närmar sig också den härliga pensionen, då man kan göra precis vad som faller en in, lördag hela veckan liksom! Man har tid att rycka sina skäggstrån, raka benen, köra nästrimmern och…och förresten man kan skita i det också, man behöver ju inte göra sig fin för att gå till jobbet mer heller!

Men det har sina nackdelar också förstås! Jag har t.ex. svårt för att behålla en tanke i mer än några sekunder innan den flaxar iväg och en ny tanke landar, för att snart flyga sin kos den också. Känns det igen?! Och på jobbet! Där använder jag numera ett minnesblock där precis allt måste noteras, från alla dessa koder till diverse olika digitala systemen till gud vet vad?! Det kan bli så fel annars! Det har faktiskt hänt att man tvingats hålla god min då chefen frågar – har du gjort det och det, som vi kom överens om? Och man i tanken ”O MY GOD det har jag fullständigt missat, skulle vi ha det IDAG! men istället, i verkligheten, utan betänketid käckt svarar -jajamän det har jag fixat, no problem! för att därefter rusa ner till bageriet tvärs över gatan och flämtande utbrista – 40 bullar tack, om 10 minuter! jaså ni har bara 30 kvar ok jag tar dem! Och med bullarna i två stora papperspåsar under var arm hasta vidare till stadens andra bageri, tack och lov för konkurrens! komplettera med ytterligare 10 bullar, av annan sort visserligen, men jag hinner precis jäkta in på kontoret, där jag inser att det kanske var någon som måste ha glutenfria bullar (shit!) och att jag missat boka stora konferensrummet (shit, shit, shit)! Hur som helst allt ordnar sig men det kostar på, stresshormoner och andan i halsen krockar i magen och skapar massa luft som man får sitta på under mötets hela TVÅ TIMMAR!

Min nuvarande man och jag träffades när jag var 40 år och han säger att han då alltid kunde lite på att jag hade koll på allt, allas födelsedagar, diverse deadlines av olika slag, den tomt gapande kyl och frysen för att ta några exempel och han kunde bara koppla av . Men numera får han hålla allt i huvudet själv, det är han som får påminna mig! Rollerna är ombytta.

För att inte tala om när barnen smått irriterat utbrister – men mamma, det där har du ju sagt flera gånger redan! Jaha, det minns man ju, så sa man ju själv till sin JÄTTEGAMLA mamma när man själv var ung och vacker, och hon var sådär…. 60 år! Livet känner man igen på gången liksom. Och så vill de att vi ska jobba tills vi blir 70!! Tänk er busschauffören som kör vilse hela tiden – Vart var det vi skulle åka nu igen, jag får nog vända här en gång till, håll i er! eller läkaren – Jaså, var det höger ben som skulle amputeras? Inte kul, inte kul alls! Nej, då är det skillnad att sitta bakom ett skrivbord och arbeta fram promemorior och departementsremisser, det märks ju liksom ingen större skillnad – om ni förstår vad jag menar !

Glömskan kan ju vara lite barmhärtigt också, livet ger ju de flest av oss mer eller mindre taggiga törnar och en del sticks mer än andra och är svårare att få bort. Då kan ju glömskan vara skonsam. MEN där verkar minnet inte fungera som det ömhjärtade filter som man kanske kunde hoppas på. Åtminstone jag tycker att det verkar som om vi har ett litet skrin någonstans i minnesrummet där vissa saker låses in för att för alltid plåga oss lite mer, då vi minst anar – förbannade Hippocampus!

Minnet har genom tiderna beskrivits på många olika sätt. De gamla grekerna liknade minnet vid en lagerlokal och Platon och Aristoteles beskrev det som en fågelbur. De fåglar som flög in i buren symboliserade information som man höll på att lära in, fåglarna i buren var det man redan kunde och fåglar som flög ut ur buren beskrev det man höll på att glömma. Hjärnan är en intressant ”muskel” och forskningen har visat att antalet nervceller kan ökas bl.a. genom fysisk träning. Det är ju positivt.

På plussidan med att bli äldre räknar jag det härliga med att man inte längre bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag anser mig själv vara en ganska öppen person som inte har något emot att bjuda på mig själv i många situationer, inte alla situationer såklart, men många. I sociala medier som t.ex. på facebook ser man tydliga skillnader i hur mycket folk vågar/vill visa upp sig själva och dela med sig av sina liv, det ena är ju inte bättre än det andra – det vill jag absolut poängtera! Men, jag tror att det är ENKLARE om man inte tar sig själv på för mycket allvar. Och om man som jag är ganska prestigelös så är det inte mycket någon kan tycka – som svider speciellt länge. Det är klart att elakheter, orättvisor och sånt blir man väl aldrig för gammal för att känna av, men vi är alla olika och vi upplever också saker olika. Det finns alltid två sidor av myntet.

Sammanfattningsvis så är det ganska härligt att bli äldre, man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker, och om andra tycker att du är pinsam och lite framstår som lite dum så spelar det inte så stor roll det heller, för det har man ändå snart glömt av!

//Gunsan, Ett två tre fyr, Ett två tre fyr

Se Gunillas underbara kvastdans i vår Facebookgrupp här »

(Observera att du måste ha ett Facebookkonto och vara medlem i vår grupp för att se klippet.)

 

Jag bor ju nära havet sen några år tillbaka, och något som förvånat mig är hur många det är som faktiskt badar i havet året om. Det verkar bara vara den eventuella isen som hindrar vissa från att omsorgsfullt klä av sig plagg för plagg och målmedvetet kliva ner i det kalla mörka vattnet!

Jag vet inte, är de modiga eller bara galna?! Den gemensamma nämnaren för dessa vinterbadare verkar vara att de mår så förbaskat bra efteråt. DET gör ju att man blir ganska nyfiken eller hur? Skulle man själv våga kanske?

Jag har i andra delen av mitt liv, dvs nu, blivit mer och mer sugen på att testa saker som jag egentligen inte vågar men som ändå finns med på min s.k. bucketlist . Vinterbad kan väl sägas vara ett utav dem!

Men jag har ett dilemma, om jag blir kall om fötterna så får jag en sådan hiskelig värk i ryggen. Någon som förstår den logiken? Jag funderar på om jag kan köpa någon typ av grodmansfötter, eller badskor som håller fötterna varma? Det går ju säkert fort, vinterbadet alltså, så kanske jag kan värma upp bilen så mycket det går och köra så långt fram mot badstegen som jag vågar och snabbt ta mig upp ur vattnet (som om det vore en issue!!) och hoppa in i den varma bilen. Men då blir ju sätet vått! Jag får förbereda med några lager av handdukar, eller en dyna av något slag. Eller så kanske jag kan värma upp mina raggsockar i mikron och lägga dessa i mina gummistövlar, och ha dem stående beredda när jag kommer upp ur vattnet?! Eller jag kan samla ihop kvistar och grenar och göra en liten brasa på land, och när det har blivit till glödande kol…

Äh, jag tycker det känns överdrivet nu…påminn mig när det är 15 grader i vattnet i vår, så ska jag långsamt härda kroppen för ett avskalat och alldeles iskallt vinterbad 2019!!!

Kram på er quinnor!

//Gunsan, med frostskador!

Otåligt smattrar jag med fingertopparna mot laptopen och dokumentet ligger hånande vitt och oskrivet på bordet framför mig –”kom igen då, fyll mig, fyll mig med ord, du som säger att du älskar att skriva, gillar att roa med dina funderingar, formuleringar och din briljanta självironi, du som säger att du KAN”. Det tomma dokumentet hånar mig, triggar mig!

Men inte länge till för nu, nu känner jag hur det lossnar i fingrarna och hur hjärnan snurrar igång, konstruerar trådar som bildar en väv av ord, ord som bildar meningar som blir till bilder i mottagarens fantasi, förhoppningsvis! När jag var yngre så skrev jag noveller och dikter, mina kompisar var mina läsare då på den tiden. Jag skrev också smäktande och banala kärleksbrev, mina dåvarande pojkvänner var brevens mottagare, inte så särskilt ofta imponerade får jag väl erkänna. I skolan när man skulle man skriva uppsatser var det bästa jag visste när vi fick välja något ämne och sen sitta i sådär 2 timmar och bara låta inspirationen flöda. För det gjorde den på den tiden, idag känner jag mig lite mer ringrostig för det var länge sedan jag skrev något annat än protokoll, rutinbeskrivningar och riktlinjer, som är den stora grejen på de flesta kontor idag. Men som sagt, jag ska nog kunna smörja igång gnistan igen och ge det där bleka dokumentet en match!

År 2019, Vi har haft både jul och nyårshelg och är nu äntligen över på andra sidan, den ljusa sidan där vi har våren och sommaren! Underbart…fast jag känner mig ändå lite snuvad på snö, kyla och vinter, kanske den kommer kanske inte, numera vet man faktiskt inte. Förr visste man, eller hur?! Men det är nya tider nu…

Förr, när var det? Borde jag kanske presentera mig? Jag är Quinna förstås, 50++, skild, omgift med ny man, 2.0!! Två egna vuxna barn, och tre vuxna bonusbarn och en tjejliga på 4 barnbarn, vår ”Tiramisu”. Vi har också hundar, substitut till gemensamma barn om ni så vill men också ett utav mina stora intressen, min rehab och mina sängvärmare. Vi bor vid havet, arbetar några år till men njuter mer och mer av fritid och ledighet…karriär är överflödigt numera, min familj, vänner, natur och att vara frisk är min nya karriär och jag jobbar hårt på den!

Jag har gått från att vara en osäker, försiktig och rädd person utan självförtroende till en säker, trygg person som tror på min egen kraft, mitt självförtroende är idag intakt och starkt! Mycket har hänt som fått mig att nå detta, inte bara min ålder och erfarenhet. -Du har upplevt så mycket säger mina vänner, ja kanske det! Jag har arbetat som modell, varit med i ett dragracing team, haft ett distansförhållande med en 13 år yngre Irländare, bytt jobb flertalet gånger, bytt hemstad flera gånger, åkt på roadtripp till Danmark och tältat med några goda vänner som 40 åring, jag höll föredrag inför flertalet personer, vilket var det jag fasade mest för när jag var ung, och tyckte det var fantastiskt! och mycket annat. Idel saker som jag som småbarnsmamma på 80 talet ALDRIG hade kunnat drömma om att JAG skulle våga göra.

Jag är både stolt och förvånad över vad jag upplevt hittills i livet, och vem jag valt att bli!

Att få möjlighet att vara med i något så spännande som Quinnedom är en resa som jag absolut inte vill missa, hoppas att du också vill följa med!

Så, det blev några ord till sist ändå. Hoppas att vi ses nästa vecka quinnor!

//Gunsan

Vårt nyhetsbrev

Som prenumerant på våra nyhetsbrev håller du dig uppdaterad om senaste nytt på Queendom.

Läs mer här »

Queendom.se

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss om du vill tipsa eller har några frågor!

info@queendom.se

Välkommen till Facebook

I vår grupp pratar vi om allt som livet har att erbjuda eller glömt erbjuda. Om livet helt enkelt!

Här hittar du oss »

Queendom.se • Be a Queen of fucking everything! © Copyright - 2019