När jag var i 12 års åldern så hade jag en kompis som jag lekte väldigt mycket med under några år, hon hette Bodil och vi bodde på samma gård i Borås. På den tiden byggdes husen så att man la dem så att de bildade en fyrkant och inne i fyrkanten fanns gräsmattor, plats för cyklar och mopeder, ställ att piska mattor på samt en lekplats i mitten. Vi var ofta ett stort gäng, både pojkar och flickor som lekte tillsammans och ”bästisarna” varierade genom åren.
Hur som helst Bodil och hennes familj flyttade så småningom från Borås till Stockholm, på den tiden fanns ingen mobiltelefon eller datorer så våra vägar skildes. Vi träffades en eller två gånger under åren, i 17-18 års åldern. Sedan har vi inte träffats sedan vi fick kontakt igen via Facebook, för några år sedan. Bodil var gift med samma man som hon gifte sig med 1983 och tillsammans har de tre vuxna barn, två pojkar och en flicka. En av hennes söner och min son heter Mathias, visade det sig. Lite kul.
Bodil skrev mycket om sina barn och barnbarn, hon visade det sig är en kvinna som älskar barn. Hon var barnsköterska och vårdbiträde i sitt yrke. De senaste hade hon arbetat som vårdbiträde främst nattetid, inom hemtjänsten.
Bodil fyller 59 år i oktober, hon är alltså ett år yngre än vad jag är. Men rätt som det var så gjorde hon inga uppdateringar på FB på en lång tid, och när hon sedan började skriva igen så skrev hon bara några få, lite svårförståeliga inlägg. Jag trodde först att det var något ”skämtsamt” men förstod snart att hon inte var frisk. Hon hade fått en stroke! Åren har gått, och hennes inlägg har blivit bättre och bättre, tillslut frågade jag henne vad hon råkat ut för. 2014 fick Bodil en stroke, och 2015 fick hon MS!!
Bodil hade jobbat natt, när hon en morgon kom hem och gick för att duscha, det var efteråt när hon stod och torkade sig som hon kände hur det snurrade till i huvudet, hon tittade sig i spegeln och såg då att hon var helt sned i ansiktet. Hon ropade på sin man, som ringde ambulansen. Den kom snabbt och det blev färd i ilfart till Karolinska sjukhuset, och därefter vidare till Danderyd.
I drygt fem månader fick Bodil ligga på sjukhuset, hon är fortfarande förlamad på vänster sida och kan inte gå. Hon går till sjukgymnasten en gång i veckan och tränar, hon besöker även sjukhuset en gång i veckan.
Min man är svårt hjärtsjuk berättar Bodil, så jag har assistenter som ska vara mitt stöd med olika saker. Jag har hjälp 55 timmar i veckan, men jag upplever tyvärr att de gör så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. De sitter mest och leker med sina mobiler. Jag har 5 stycken som kommer olika dagar, men för tillfället har jag några som knappt kan tala svenska, och en del visar inte någon som helst respekt. Det har nog både med uppfostran men kanske också kultur att göra.
En vanlig dag för Bodil: hon går upp kl 08:00 och åker och tränar, sen hem för att äta lunch och utföra andra vardagliga bestyr. Hon sitter vid datorn eller kanske åker och ”shoppar”, beroende på vem som jobbar hos henne den dagen. Hon lyssnar på musik, städar lite så gott hon kan. Den ena dagen är den andra lik, hon bakar ibland. Men innehållet och kvaliteten på hennes liv hänger mycket på vilken personal hon har som hjälper henne.
Så för tillfället är mitt liv härligt, trist och innehållslöst säger hon…Den där lite svarta humorn och självironin känner jag igen, fast nu känns den inte fullt så rolig som när vi var yngre…
Mina sjukdomar har påverkat vårt liv såklart, alla har påverkats på olika sätt. Mina söner har blivit ”mammigare”, min dotter har svårt att acceptera att mamma är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. För jag vet att jag inte blir frisk, jag kommer att dö i MS. Jag hoppas att det går fort och utan smärta eller kvävning som är vanligt vid MS, säger Bodil som svar på min fråga angående sin prognos för att bli bra.
Jag blir bestört, tänk vad livet är skört och vad rika vi är så länge vi har hälsan, det är egentligen det enda som är viktigt. Mina ögon tåras, livet är så jävla orättvist!! Och vi som är friska, borde inte vi ta tillvara på och försöka vara nöjda med tillvaron så länge vi har hälsan?!
Jag och Queendom, vill skicka dig en varm kram Bodil, och jag önskar från hela mitt hjärta att din hälsa kunde bli bättre så att du fick njuta av dina barn, och barnbarn, din trädgård, dina blommor och bakningen flera år framåt, och att de dina får fortsätta njuta av sin mamma, mormor/farmor och fru.
För ett antal år sedan började jag tillsammans med min svägerska att sjunga i en Gospelkör i Borås, Living Gospel. Inte för att jag har några speciella sångkvalifikationer utan för att jag ville göra något annorlunda och för att jag tyckte det lät väldigt roligt, och det var det sannerligen! Jag pluggade texter och sjöng så grannarna storknade! Jag lärde mig t.o.m. att sjunga flera toner än de 2 – 3 jag kunde ta innan jag började i kören!
Det var en härlig gemenskap och så roligt att få vara med och uppleva glädjen i att sjunga i kören tillsammans. Jag var t.o.m. med när kören sjöng med både Magnus Carlsson och Charlotte Pirelli i Gustav Adolf kyrkan, DET känns stort. Jag slutade tyvärr i kören efter cirka 1, 5 år då jag inte hann få med det i det så kallade livspusslet. Eva, Living Gospels inspirerande, glada, söta och duktiga körledare berätta för oss lite mer om just detta med körsång.
Det började med att Eva en gång i tiden gick med i Alf Robertssons barnkör i Huskvarna, sedan dess är sång och framförallt körsång en självklar ingrediens i Evas N Edgrens liv och hon leder bl.a. den 90-man stora Gospelkören Living Gospel i Borås, sedan ca 20 år.
Eva var med och sjöng i en mindre gospelkör i Ljungsarp där hon bor, och efter några år blev hon tillfrågad av kantorn som hade hand om den kören om hon ville ta över eftersom kantorn inte kände sig riktigt bekväm med just gospel. Det ville hon gärna, och hon har fortfarande kvar ledarskapet för den kören än i dag, fast det nog har gått 20 år sedan dess. Jag har nog alltid tillhört en kör, allt från barnkör till andra körer i vuxen ålder säger Eva.
Living Gospel är en stor kör, i nu läget ca 90 medlemmar från 20 till 75 år. Eva leder kören tillsammans med Michael Eriksson som är pianist och sin körkompis från förr, Katarina Johansson, som hjälper till med bl.a. stämrepetitioner. Det är mycket som ska göras bl.a. ska nya låtar övas in och man ska fundera på hur de ska framföras. Dessutom ska man sätta program, då är det skönt att ha några att bolla idéer med.
Körsångarna träffas varje vecka och övar. Vi träffas i församlingshemmet i Gustav Adolf Kyrkan i Borås. Vi har kaffe och smörgås uppdukat drygt 30 minuter före start så att de som kommer direkt från jobbet hinner få i sig lite och sedan över vi i två timmar. Hinner vi så tar vi en lite paus på cirka fem minuter mitt i övningen också.
Vi startar alltid med att få igång först kroppen och sedan rösten. I gospelkören så har vi basstämma, tenor, alt och sopranstämma, för vi är ju en blandad kör med både män och kvinnor. Man kan lära sig att ta fler toner och bli en bättre sångare/sångerska intygar Eva, du tränar ju din röst hela tiden och stämbanden är en muskel så ju mer du tränar den, ju mer utvecklar du den.
Man måste inte kunna noter för att vara med i kören, en del kan men andra kan inte alls.
Vi lägger ner ganska mycket tid, det är ganska mycket runt en så stor kör som många inte funderar på, men det händer mycket när man är så många. Men jag har mycket hjälp också av några i kören som engagerar sig lite extra och det är guld värt. Jag har t.ex. hjälp av en körmedlem som har full koll på allt runt omkring ex vis vad vi sjöng för 10 år sedan i GA parken men också vilka nya som vill börja i kören till hösten. Det är tacksamt och till stor hjälp.
Vi har även fler i kören som tycker om att engagera sig och det ökar ju också känslan att vi gör det tillsammans. Utan dessa medhjälpare hade jag aldrig klarat det. Att ha folk runt sig som är bra på det jag själv inte är så bra på är det bästa.
Det är mycket texter att öva in i en repertoar men vi sjunger texterna många gånger och det är ju oftast berättelser man sjunger, så att lära sig vad vi sjunger om är ju viktigt. Vi använder oss också av dropbox där körmedlemmarna kan öva när och hur mycket de vill.
Vi har ju en hel del framträdanden varje år, i år har vi lite mindre vilket känns skönt eftersom det kan bli lite stressigt ibland att hinna med att lära in nya sånger men vi kommer att ha cirka 8 framträdanden/konserter i år i alla fall. Vi ska bl.a. ha en konsert med Henrik Åberg, den heter Elvis Christmas och så ska vi ha en julkonsert med Anna-Lotta Larsson.
Vi har tidigare körat till Magnus Carlsson, Charlotte Perelli, Sanna Nielsen, Anders Ekborg, Shirley Clamp, Uno Svenningsson, Irma Schults och Staffan Hellstrand. Konserten med Henrik Åberg blir den 6:e i ordningen, vi har haft konsert med honom i 5 år tidigare. Sen får vi inte glömma våra lokala duktiga kändisar som Marie Arturén som vi också fått sjunga med.
Vi är nyfikna på skillnaden mellan vanlig kör och gospelkör om det finns någon. Jag sjöng under många år i en 4-stämmig diskantkör så när jag hamnade i en gospelkör var det först lite jobbigt då jag tyckte att körledare var lite ”slarvig”, men sedan förstod jag att det var viktigare att man sjöng med glädje och attityd än perfektion konstaterar Eva.
Röstmässigt så passar inte alla röster för att sjunga ex vis solo men den kan göra sig väldigt bra i just kör. Man kanske har en tonsäkerhet som hjälper den som är mindre säker så man kan vara bra på olika saker, det är fördelen med att sjunga i kör, svarar Eva när vi frågar om man måste vara en duktig sångare för att vara med i just en gospelkör.
Vi tillhör Svenska kyrkan och sjunger ju gospelmusik som är ett religiöst budskap men sedan kan det variera bland medlemmarna hur de ser på sig själva men vi trivs med att förmedla det vi gör och känner glädje i det och det är det viktigaste.
Det är roligt att tillsammans jobba för att få något att bli riktigt bra och att få uppleva det tillsammans just när det blir så där bra som man önskar. Man säger att körsång får människor att må bra förutom att det är kul, det stämmer utan tvekan tycker Eva! I Sverige har vi alltid varit bra på körsång fortsätter hon, men jag tror att intresset ökade under perioden när de hade Körslaget på TV, då var det nog många som fick upp ögonen för körsång och det tror jag har hållit i sig sedan dess. Man får väldigt mycket energi, man kan var trött och ha huvudvärk när man kommer till en träning men den känslan försvinner snabbt när man kommer till övningen, efteråt känner man sig pigg, glad och stärkt.
Jag tycker att det är jättebra, både hormonsystem och immunsystem påverkas. Bl. a får vi till oss Oxytocin som både lindrar smärta och dämpar ångest, dessutom så använder du ju muskler så att hela kroppen påverkas. Det ger också väldigt mycket glädje och är även bra för den som är väldigt stressad.
Det varierar men just nu är det nog ”Happy” som jag gillar när vi sjunger för den gör oss just det: happy! och sedan älskar jag Joyful, Joyful.
Till sist Eva, har vi missat någon fråga tycker du, i så fall vad? Nej inte vad jag kan komma på men för den som aldrig provat kan jag varmt rekommendera att pröva att gå med i en kör, uppleva gemenskapen och vilka positiva fördelar det har för ditt humör och din kropp.
Vi tackar dig jättemycket Eva för att du tog dig tid att svara på våra frågor så att vi fick veta lite mer om hur det är att vara med i en kör och hur det är att leda en stor kör som du gör. Kanske inspirerar det några av våra queens att börja sjunga i en kör, själv vet jag ju redan hur fantastiskt det är!
Text: Gunilla Carlsson Gremner
Foto: Evas eget
Queendom har träffat Maria, en utav två reslystna väninnor som för drygt 20 år sedan gjorde slag i saken och skapade en gemensam business, en resebyrå, något som gjorde det möjligt för dem att arbeta med det de båda älskar så mycket nämligen resor till bl.a. Kanada och USA.
De har själva bott och rest mycket i både Kanada och USA och ville dela med sig av sina erfarenheter. Deras specialitet är skräddarsydda resor efter kundens önskemål. De har massor av kontakter som gör att de kan erbjuda platser och aktiviteter som du inte hittar hos någon annan resebyrå. Hos oss får man personlig och kunnig hjälp berättar Maria, kunden kan alltid lita på att vi gör vårt bästa för att man ska bli nöjd och få en oförglömlig reseupplevelse.
Resebyrån startade alltså 1998 av Maria och Cecilia (Cilla) som är goda vänner, likvärdiga ägare och driver byrån tillsammans. När de väl hade bestämt sig för att starta byrån så reste de tillsammans runt i Kanada och USA i ett par månader för att skapa avtal och fler kontakter. De hade sedan tidigare erfarenheter från att ha jobbat på hotell och resebyrå i USA och Kanada, samt på kryssningsfartyg.
Maria har rest jorden runt flera gånger, både privat och genom sitt arbete på Seabourn Cruise Line (ett av världens bästa rederier, med resor utöver det vanliga, reds.anm), så det har blivit en hel del länder som hon har besökt genom åren.
De skapar resor till USA och Kanada och främst deras skidresor har ökat i popularitet. De senaste två åren har de även börjat med skidresor till Japan och utvalda skidorter i Alperna. Detta på förfrågan av sina stamkunder. Deras kunder består av en del familjer, men framför allt män i 45 – 55 årsåldern, då det är de som gärna unnar sig dyra skidresor.
Inte direkt lyxigare svarar Maria. Vi fokuserar på äkta resmål som ger fina minnen, hotell med själ, bra läge och trevlig personal. När det gäller skidorterna har vi varit på alla orter som vi säljer och vet att de erbjuder något speciellt till våra kunder. Hotellen är noga utvalda.
Ofta har vi önskemål från våra kunder men vi tar inte in några nya resmål som vi inte är säkra på håller måttet.
Resebranschen är idag tuff, resandet ökar visserligen hela tiden och folk verkar vilja resa allt längre bort, men framförallt internet konkurrerar. Men fler och fler inser att det lönar sig att låta ett proffs göra jobbet, det är inte dyrare och man kan vara säker på att få något som är bra och prisvärt. Men jag har i perioder ett extrajobb som personlig assistent berättar Maria.
Maria berättar: Vi blir inbjudna på olika resemässor runtom i världen. Minst ett par gånger per år försöker vi få tid att åka på de viktigaste. Det kan vara t ex Mountain Travel Symposion som hålls i antingen USA eller Kanada. Det är en workshop där man möter leverantörer i två dagar, därefter följer några dagar till att utforska resmålet, t.ex. för att titta på hotell, prova skidsystemen etc.
Vi blev inbjudna till Zermatt i Schweiz nu i april. Vi flög till Zurich, tog tåget därifrån till den absolut ljuvliga orten Zermatt, vid foten av Matterhorn. Här insöp vi atmosfären i några dagar, åkte skidor, besökte olika hotell och hade möte med turistbyrån. Vi är viktiga för dem och blir alltid otroligt vänligt bemötta och väldigt bortskämda… Efter Zermatt passade vi även på att besöka skidorten Courchevel i Frankrike, lite av ett jet set ställe berättar Maria.
Finns det några nackdelar med ert arbete undrar vi förundrat efter att fått inblick i det som för oss låter mest som en…semester!? Ser mest fördelar då det är ett otroligt roligt och varierat jobb. Däremot får man kämpa hårt och blir inte rik, så det är väl nackdelen…
Maria tycker annars inte att det är svårt att vara kvinnor och egna företagare, Nej, det tycker jag inte. Alla egna företagare måste kämpa hårt och försöka hänga med i den snabba utvecklingen vad gäller allt det ”tekniska”, sociala medier osv. Man måste ha ett öppet sinne och vara kreativ. En riktig entreprenör ser möjligheter, inte hinder!
Vi frågar Maria vilket som är hennes favoritresemål och drömresa? Västra USA och Kanada, små pärlor invid Klippiga bergen. Här är så vackert och har så mycket mer att erbjuda än de mer kända Los Angeles och Grand Canyon! Resa runt i naturen, kanske åka tåg i Kanada och komma resmålet ”in på livet”! Inte stressa runt utan har god tid på sig. Hellre ett fåtal platser och att hinna se dem ordentligt blir svaret.
Slutligen om jag, som inte gärna flyger kom till er och ville ha en drömresa, vad skulle ni ordna för mig då undrar jag? Tyvärr är det svårt att komma till våra resmål utan flyg, men väl där rekommenderar jag t ex Ski Safari » eller Bilpaket Discover Utah »
Tack snälla Maria för att vi fick veta lite mer om ditt och Cilla:s härliga arbete och era fantastiska resor! Vem vet, kanske någon av alla våra Queens blev sugen på en resa!
Text: Gunilla Carlsson Gremner
Bilder: Marias egna
Raula i klänningsuniformen som användes på inrikesflyg på Saudi Arabian Airlines
Att vara flygvärdinna var något man drömde om som liten utan att egentligen veta vad det innebar. Men det kändes flärdfullt och glamoröst! Dock stannade det vid drömmar för min del, men Roula, en av våra Queens tog det hela vägen och har arbetat många år som flygvärdinna. Nyfikna som vi är bad vi henne berätta mer.
Mina stora intressen i livet var att kunna resa och lära mig språk och andra kulturer, så av allt detta ville jag arbeta som flygvärdinna. Jag gick ut Humanistiska Linjen i Gymnasieskolan och när jag var 19 år gammal sökte jag till SAS men vid den tiden SAS ville ha folk som var över 25-26 år gamla, så jag studerade vidare till förskollärare på Universitet och samtidigt läste jag Engelska, också på Universitet. När jag slutade mina studier åkte jag ner till Aten och bodde där ett tag eftersom víd den tiden hade jag min pojkvän som bodde där.
I Aten lärde jag känna en engelsk tjej från några gemensamma vänner som jobbade som flyvärdinna på Saudi Arabian Airlines, så hon hjälpte mig att söka också. Jag hade ingen familj eller barn på den tiden. Jag var 23 år gammal när jag blev accepterad i Saudia.
Att bli flygvärdinna var ett drömyrke för mig, men inte för den glamorösa sidan utan mestadels för att kunna resa och lära känna andra länder och kulturer.
När det gäller utbildning kan det variera från flygbolag till flygbolag. SAS till exempel hade kravet att man skulle ha någon jobberfarenhet och vara lite äldre. När jag sökte till Saudia, så fick vi gå igenom 2 till 3 intervjuer där ett team tittade på olika saker, som utseende, kunskap av språk och främst engelska, sättet att gå, typ av klädsel och frisyr som vi hade valt och vi fick också svara på några frågor om olika saker. Personligheten spelar stor roll eftersom i arbetet bemöter man passagerare som kan vara konstiga på olika sätt och man måste lösa olika problem under flyget.
Vid tiden när jag blev vald från Saudia, så gjorde Saudia anställningar från Aten. Efter Saudia, när jag jobbade för Olympic Airways i sex månader, jag blev accepterad där för att jag hade erfarenhet som flygvärdinna.
Generellt är lönen bra i alla flygbolag, man får mycket ob tillägg, extra pengar när man sover över på destinationen etc. I Olympic Airways fick man också pengar för kemtvätt, för utseendet, vilket betydde extra pengar för skönhetsprodukter, för att gå till frisyrsalong o. dyl. Vi hade även några fribiljetter hos Saudia om året och rabatter på andra bolag. Föräldrarna fick också rabatt på andra bolag men inte syskonen.
Jag har flugit på SAS, Lufthansa, Austrian Airlines, American Airlines, Brittish Airways, Alitalia, Garuda, Norwegian, Aegean Airlines, Ryan. Jag har besökt nästan alla kontinenter, inte Australien. Det är svårt att nämna alla länder jag har besökt för att det är många. För mig har alla länder någonting att ge, även de fattigaste. Mina favoriter var India, Singapore, Korea, USA, Frankrike. Tråkigast var Bangladesh.
Ja, man har alltid en bättre bild innan man börjar med något, det var lite tuffare än jag trodde, långa flygningar med för lite sömn många gånger, men man var ung då och det gick bra.
Ja, det beror på hur många dagar man stannar i landet man reser till. Oftast hinner man se ganska mycket.
När man är flygrädd så börjar man hyperventilera av stressen, så vi fick hjälpa personerna i fråga att andas i papperspåsen som användes för kräkning. På så sätt blir andningen normal efter ett tag. Det är viktigt också att inte visa att man själv är rädd, för då blir det värre. Allt detta fick vi lära oss under utbildningen vi fick genomgå innan vi började flyga för bolaget.
Jag tror att det har blivit svårare med tiden att jobba som flygvärdinna. Själv skulle jag nu vara rädd, både med att flyga runt och med att vistas i vissa länder, på grund av alla terroristattacker.
När jag jobbade på Saudia serverades inga alkohol drycker, på grund av den muslimska religionen, så det minskade risken att passagerarna uppförde sig illa. På utlandsresorna dock, många gånger så drack vissa passagerare parfymen från toaletterna istället för alkohol och då hade vi lite problem med dem. Det hände ofta att några passagerare raggade på flygvärdinnorna och det var främst Saudi araberna som gjorde det. Under utbildningen hade vi blivit tillsagda att vara diplomatiska till sådant uppförande, för att man visste inte vem den personen var och om det råkade vara någon Saudiprins eller så. Då kunde vi bli uppsagda dagen efter flyget, om vi inte hade gett personen vårt telnr.
Några gånger fick vi hjälp av cabinchefen, speciellt när det gällde passagerare som bar sig illa till, men när det gällde raggningen så fick vi oftast lösa fallet själva, för annars kunde personen i fråga bli mer irriterad.
Nej, personalen var olika varje gång, men i slutet på varje månad fick man söka för nästa månadens schema och då kunde man söka för det tillsammans med en kompis, så det var alltid två personer som gjorde samma schema. Själv flög jag nästan alltid med min bästa kompis, vi sov också i samma hotellrum på utlandsresorna, så det var kul. På Saudia när jag flög, besättningen bestod av 52 olika nationaliteter, så ibland var det jättekul och ibland mindre kul.
Nej, tack och lov så har jag aldrig varit med om något sådant. På många flyg placerade Saudiapoliser med civila kläder i cabinen, så de hade en generell koll och det kändes skönt.
Ja, det uppstod många vänskaper med flygpersonalen, både för att vi arbetade på en begränsad yta och för att vi bodde i compound alla tjejer separat, och stewards separat. Några av vännerna jag fick där, så har jag fortfarande kontakt med tills nu och sedan på Facebook har det blivit ännu mer, eftersom jag återhittade många gamla vänner, så det är jättekul.
Ja, några otäcka tillbud har det varit. När vi flög till Far East länderna så hade vi oftast jätte starka turbulenser och det var otäck många gånger. Det värsta jag har varit med om var en gång när vi flög från Damascus till Jeddah och vi fick information från piloten att hjulen på planet gick inte och få ut, så vi fick förbereda oss för ”Emergengy landing”. Vi hade inga passagerare på planet då, eftersom vi tog planet med passagerare till Damascus men vi flög tillbaka med bara besättningen i. Alla blev vi jätterädda men försökte skoja bort det genom att prata med varandra om vad skulle våra familjer göra med alla pengar de skulle få från Saudia ifall vi kraschade… Som tur är så fick piloten ut hjulen i sista minuten innan landningen, så jag lever fortfarande….
Även efter detta så hade jag inga problem med att flyga, jag var så ung då och då hade jag nästan ingen rädsla, men nu är jag mer rädd med åren.
Det var hemskt när jag hörde om det som hände där, jag kunde inte somna på flera nätter. Jag arbetade inte som flygvärdinna då, men jag satte mig i deras situation och jag blir fortfarande skakis när jag tänker på vad alla på planen fick gå igenom innan de dog…
Ja, förutom de ovannämnda historierna, på nästan alla inrikes flyg i Saudi Arabien flög många äldre Saudikvinnor som så fort de såg oss flygvärdinnor, ville de gifta bort sina söner med någon av oss. De sa till oss att deras söner var snygga, rika och lovade oss massor med saker. Det var roligt det.
Ja, i och med att man spenderade långa tider tillsammans under resorna eller när man sov över och umgicks på destinationsländerna, så var det ofta att det uppstod romanshistorier mellan cabinpersonalen och många gånger så ledde dem till happy end med giftermål också.
Även om tiderna har blivit svårare med alla risker som finns nuförtiden, så rekommenderar jag det absolut. Men för att ha kul så måste man se det som ett jobb för att resa och se andra länder och folk, inte för att skryta om att man är flygvärdinna, för trots allt så är man bara en servitris i luften och inget annat!
Bild: Roula Siozili
Att lämna in sina djur på pensionat för att man ska resa bort är ofta en dyrbar historia även här i Sverige och i USA och andra länder är det precis samma sak. Dessutom så trivs de allra flesta djur bäst i sin hemmiljö. Allt fler letar därför istället efter hus- och djurvakter som flyttar hem till dem under de veckor familjen själva är på semester.
Du får ett gratis boende och familjen någon som tar hand om hus och djur, en win-win för alla. Intressant tycker vi och nyfikna som vi är, så kontaktade vi Ulla som varit över i USA som hus-och hundvakt för att få veta mer.
Ulla har en amerikansk kompis som blev med hund när han gifte sig. Senare skrev han på Facebook och frågade om någon kunde tänka sig att komma och bo i deras lägenhet i New York och ta hand om hunden när de skulle resa bort. Det är tydligen väldigt dyrt att lämna hund på pensionat i NY-trakten.
Jag älskar New York och har varit där många gånger och eftersom det är så dyrt att bo på hotell där sa jag först på skämt att jag kunde komma över men så spikade vi till slut julen 2016, första gången. Jag stannade i tre veckor. De bodde på Manhattan, Upper East Side (längst upp) och det var ett perfekt läge för mig. Jag var hos dem i NY julen 2016 och julen 2017, tre veckor vardera gången. Julen 2018 hade de flyttat till en avlägsen förort till Washington DC och jag var där också men det var inte lika mysigt.
Jag har åkt ensam alla tre gångerna och det har gått bra. Jag känner lite folk så träffade på några kompisar ett par gånger. Jag firade jul på Svenska Kyrkan i NY vilket var väldigt trevligt. Det var många roliga svenskar där, vissa arbetade där eller var turister som bodde på hotell.
Vissa svenska tjejer som var gifta tog med amerikansk make och barn för att se ”Kalle Anka firar Jul” uppe i kyrksalen. Det blev vissa roliga kommentarer från förundrade amerikanska män över våra jultraditioner!
I USA har jag för övrigt varit otaliga gånger. Första resan dit var 1980. Jag har varit mycket i speciellt New York, i Kalifornien och i Florida. Om man lägger ihop alla mina resor till USA har det nog blivit några år sammanlagt. Jag har haft tur att jag har nära familj och väldigt goda vänner som jag har kunnat bo hos långa perioder samt att jag har arbetat där i perioder.
Man ska nog vara normalt pigg och kry. I mitt fall fick jag gå med hunden en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen i Central Park. Man ska ju kunna hänga med hunden när den sätter iväg efter ekorrar och vill röra på sig. Sedan skulle hunden ut runt kvarteret på tidiga morgonen och sena kvällen igen förstås.
I mitt fall var det hos kompisar så jag fick inga pengar men fick bo gratis i tre veckor på bra läge på Manhattan, så var nöjd.
Jag älskar hundar, har haft många egna hundar och katter under uppväxten. Dessutom älskar jag New York så det var en bra kombo för mig.
Jag hade bara min egen reseförsäkring. De hade försäkringar på hunden och bilen som jag fick använda.
Jag har bara tagit hand om en hund. Eftersom jag var där i tre veckor vardera gången drog jag ett varv med dammsugaren emellanåt för min egen skull förstås, hundar hårar ju, samt tvättade mina handdukar och lakan emellanåt. Men bara för mig själv. Lämnade allt rent och snyggt till mina vänner när de kom tillbaka.
Jag bodde hemma hos dem. Hunden behövde inte bara mat och motion utan även sällskap. Jag kunde lämna hunden 6-7 timmar mellan rastningarna och i New York är det ingen brist på sysselsättning! Förutom Broadwayshow var jag på Metropolitan Operan en oförglömlig kväll.
En annan kväll var jag på konsert (Händels Messias) på Carnegie Hall. Alla reste sig i salen och sjöng med i Halleluja. Det har jag aldrig varit med om i Sverige. Det som är roligt med USA är att när man står ensam med ett glas champagne i baren på Operan eller dyl. kommer gärna folk fram och småpratar lite och pratar om föreställningen och annat.
Två unga män frågade mig blygt om handlingen i Mozarts Così fan tutte efter första akten. Det var första gången på opera för dem och de hängde inte riktigt med i turerna! De arbetade som stylister och personal shoppers för rika kvinnor och de hade bestämt sig för att bilda sig lite. Jag har träffat på så många roliga ”characters”. Underbart!
Annars finns hur många mysiga kvarterskrogar och barer som helst att upptäcka. Jag var hemma och gullade med hunden ganska ofta också. Vi låg på soffan och tittade på Netflix tillsammans eller läste! Det blev lite shopping också …
Absolut! Jag vill gärna åka över igen men jag vill gärna tillbaka till New York så om någon vill höra av sig till mig så kan jag ställa upp! Jag kan tänka mig många andra ställen också. Om någon har förslag så är jag öppen.
Jag har haft fantastiskt roligt, att upptäcka nya vägar inne i Central Park och träffa på så mycket roligt folk. När man går med hund pratar alla med en. Hunden var lite busig och gillade att tugga sönder saker så man fick vara försiktig med vad man lämnade framme. Han var snäll och gullig i alla fall.
Första året i New York blev jag väldigt sjuk i förkylning och sedan influensa. Då var det inte roligt att behöva gå ut långpromenader med hunden men jag är väldigt plikttorgen och släpade mig ut. Jag hade för varm dunkappa med mig första gången så andra året hade jag bara en duffel och höll på att frysa ihjäl! Det var då vi hade ”Record Breaking Artic Cold December 26, 2017 – January 8, 2018. Se länk »
Jag var tvungen att köpa dunväst och varma tröjor. Det var så kallt att hunden knappt ville gå ut. Vi hade dessutom en väldig snöstorm så då vägrade han gå ut, jag fick lyfta ut honom så han kunde göra det han måste och sedan snabbt in igen. Man såg inte handen framför ögonen.
Jag hade inte planerat mina matinköp så bra så när jag äntligen kunde gå ut för att köpa det nödvändigaste var maten slut i alla affärer. Folk hade bunkrat allt ätbart. Hyllorna gapade tomma så jag fick gå ut på restaurang och äta alla mål, inklusive frukost till dess att jag åkte hem.
Man lär sig så länge man lever.
Intressant, så kan det alltså gå till när man är vaktar hus och djur. Vi på Queendom.se tackar Ulla Bergqvist för att hon ville ställa upp och svara på våra intervjufrågor. ❤️
Många uppdrag förmedlas mellan privata kontakter, så berätta och gör din omgivning medveten om att du gärna ställer upp och hjälper till vid semestrar. Du kan även prova med att anmäla dig på följande sidor:
Ett minne från Portugal kom tillbaka till mig, det är länge sedan men fortfarande helt aktuellt. Ska försöka göra en lång historia kort.
Jag bodde i Albufeira på den tiden och gjorde en kort resa till en grannstad. En ung kvinna där frågade mig på engelska om det inte gick några bussar till Albufeira och jag svarade att inte idag då det är allmän helgdag. Jag erbjöd henne lift, hon presenterade sig och sa att hon var från London. Låt oss kalla henne Emma. Det tog bara några sekunder för mig att förstå att hennes engelska var från norra Europa. Jag sa inget, kände hela tiden att någon var fel men jag hade aldrig en känsla av att jag själv var i fara. När vi kom tillbaka till Albufeira föreslog jag en kaffe men hon sa att hon hade bråttom … OK, magkänslan sa mig att ALLT var fel. Jag gav henne mitt telefonnummer och skrev “Kicki” – hon visste förstår redan då att jag var svenska – sa bara; “if you ever need a friend, just give me a call”.
Jag tänkte väl mindre och mindre på henne tills en dag då telefonen ringde och Emma behövde hjälp med portugisiska papper. Vi träffades, hon behövde köpa en bil och registrera den men hade inte rätt papper men hade då erkänt att hon var svenska. Jag sa; “Nu går vi och sätter oss och tar en drink/kaffe och du berättar din historia för mig. Jag tänker inte göra något olagligt i ett främmande land, jag är här helt lagligt men uppenbarligen inte du”. Historien kom, vi satt i cirka 3 timmar och pratade.
Misshandlad, nära döden, missfall, utslagna tänder, nedsatt syn på ena ögat m m. Hon hamnade hos Kvinnojouren, han i fängelse i 3 månader. På Kvinnojouren var det en annan kvinna som gav henne ett telefonnummer till den “undre världen” men Emma var medelklassflicka med god uppfostran och kunde inte tänka sig att ha någon att göra med den undre världen … tills “han” fann henne för tredje gången trots olika identiteter. Lyckligtvis sparade hon lappen med numret.
Hon tog lyckligtvis, men naturligtvis helt olagligt, saken i egna händer och till slut fick hon falskt pass och visa till Australien men på Arlanda byttes hennes identitet igen och hon hamnade i Portugal medan hon betalade “semester” för en tjej som åkte till Australien.
Detta skulle naturligtvis inte kunna ske idag, World Trade Center 2001 ändrade hela resandet med alla kontroller, men jag kommer själv ihåg hur slappt det var på flygplatser i Europa i mitten av 90-talet.
Emma stannade i Portugal, tror att det var 8 år, sedan fick hon meddelande om att hennes f.d man inte längre var i livet. Hon åkte tillbaka till Sverige, allt är bra nu men hennes sår läker aldrig. Hennes unga liv var bortblåst, hon kunde aldrig få barn men hon är gift och har nu kommit upp i ålder lite, hon var cirka 10 år yngre än jag.
Jag vill inte skriva mer utförligt om hennes historia för det är hennes liv, inte mitt men det fina är att då och då får jag något litet meddelande på min strikt privata email adress … “Hej Kicki, mår bra, tack vare dig. Kram” eller “Kicki God Jul, fotot av dig från Albufeira beach finns alltid i mitt sovrum” eller kanske det mest starka för mig; “Kicki, utan dig vore jag inte här”.
Jag slutar nu med att säga att jag tror att skillnaden mellan Josefin och Emma är hårfin – en orkade en orkade inte.
Ett gästinlägg av Kicki
Det här är Maries berättelse om att växa upp med alkohol i familjen och senare i livet även träffa en man med samma missbruksproblem.
Min pappa var inte någon elak person, men när han drack så drack han och sov och drack och sov och drack osv. Sen när han väl var nykter så var han en mycket bättre person, då drack han inte ens en lättöl, då var det sötsaker som gällde. Min pappa älskade julen och började julpynta i oktober, och han älskade att laga julmat.
Men min barndoms jular och jularna sen när jag vuxit upp och flyttat hemifrån var allt annat är roliga, vad hände på julafton? Jo kl 13.00 när vi alla kom till hem mamma och pappa då var min pappa självklart full och gick och lade sig. Och så höll det på i alla år. Det är sorgligt att tänka på det, så sorgligt för alla i familjen, även för pappa såklart! Det fanns en tid då jag skämdes fruktansvärt över min fars beteende. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan, då vågade jag aldrig ta med mig någon kompis hem för jag visste aldrig om min pappa var nykter eller inte.
Många år senare träffade jag mannen i mitt liv, en snäll man som verkligen älskade mig. Efter ett tag märker jag till min fasa, att han hade spritproblem! Det började kännas som om historien med pappa upprepade sig, fast det var ju på ett annat sätt. Min man älskade att bada bastu, så efter ett tag blev det bastu och några öl varje kväll, och sen kom han hem och somnade i soffan. Det fanns inte en helg utan han kom hem med en kasse öl. Med facit i hand tog jag aldrig ett glas vin på den tiden, för då var det som en signal till honom att det var okej att dricka ”till det”!
Det blev så klart en massa tjat om det här med drickandet och efter ett tag sa jag att man kan faktiskt dricka lättöl i bastun, och jajamän det hade han köpt! Jag blev så glad och tänkte äntligen, men jag stod i fönstret när han gick och vad hände då ….han gick till bilen och hämtade en kasse öl!
Hmm, jag vet att detta är en sjukdom men han visste ju att jag fanns där och ville hjälpa honom. Men vet också att en alkoholist måste vilja sluta själv, mitt tjat hjälper inte. Den dagen man smygsuper tycker jag det är ett riktigt stort problem. Jag hittade massa ölburkar och spritflaskor tomma i våran lägenhet i alla skrymslen och vrår. På semestern hittade jag det gömt i bilen. Han körde dock aldrig onykter.
Men jag började tänka -Varför ska jag behöva vara med om detta i flera år till av mitt liv? Många tänker kanske varför lämnar du inte bara honom direkt? Men det är inte så lätt. Men tillslut kom en dag när jag sa -nu får du välja på spriten eller familjen och ja, vi är inte ihop idag, så svaret vet ni.
Ni skall veta att jag är väldigt anti till alkohol och brukar leta varningssignaler, efter min uppväxt som präglades av sprit. Man kan vara medberoende till alkoholism på många olika sätt och det här var min historia om mitt förhållande till alkohol.
Text: Marie Carlsson
De första tecknen på missbruk brukar vanligtvis upptäckas av missbrukarens närmsta anhöriga och det är när man väljer att ignorera eller hjälpa till att dölja missbruket för sig själv och andra som det kallas för medberoende.
Har du en närstående som har problem med alkohol är det viktigt att veta att det inte är din uppgift att lösa problemen. För den som är medberoende handlar det helt enkelt om att göra sig fri från missbrukaren. För att bli av med alkoholproblem krävs det oftast professionell hjälp och det måste finnas en egen vilja att sluta.
Ett bra steg i rätt riktning är att börja gå i terapi för att bygga sin självkänsla och få stöd och hjälp av någon professionell att våga ta steget att bli fri från missbrukarens grepp.
Alkohollinjen
Alkohollinjen är till för dig som funderar över dina eller någon annans alkoholvanor. Rådgivningen sker per telefon och är kostnadsfri. Det går att ringa från hela landet och du som ringer kan vara anonym.
Telefon: 020-84 44 48
Nykterhetsförbundet (IOGT- NTO) alkoholrådgivning
IOGT-NTO har en alkoholrådgivning dit alla som är oroliga över sitt eget eller någon anhörig eller väns drickande kan ringa. Den som svarar kommer i första hand att lyssnar på dig men även ge stöd och råd för hur du kan gå vidare för att åstadkomma en förändring.
Telefon: 020-80 80 80
AA – Anonyma Alkoholister
AA har en jourtelefon dit du kan ringa anonymt och ställa frågor om AA och alkohol. Den är även till för personer som har anhöriga eller vänner som dricker för mycket.
Telefon: 08-720 38 42
Vi fick ett mail till info@Queendom.se från en kvinna som ville berätta om hur hon lyckades ta sig och sina barn ur en dysfunktionell familjesituation, för att ge styrka till andra kvinnor som kanske befinner sig i samma situation som hon gjorde.
Hon skriver – Någon klok man sa till mig en gång -antingen fortsätter du som du gör nu och har många helvetes år framför dig, eller så bestämmer du dig för att ta 2 – 3 tuffa år för att göra dig fri och på sikt välja ett mycket bättre liv till dig själv och till dina barn.
Något som jag tog fasta på, som hjälpte mig när jag ibland tvivlade på att jag skulle orka! och jag vill skicka de orden vidare till de medsystrar som behöver dem.
Vi har valt att göra inlägget av vår anonyma kvinna som ett lösenordsskyddat inlägg. Inte för att att skydda mannen, utan deras gemensamma barn.
Vill du läsa inlägget så hittar du lösenordet för inlägget i vår Facebookgrupp eller maila: info@queendom.se
Vår Facebookgrupp för Queendom.se hittar du här »