Veckan började dramatiskt i Frankrike med stor brand i Notre Dame, Paris på måndag kväll. Frankrike var chockat.”Damen” i Paris berör alla fransmän djupt och nästa dag öppnades en fond till återuppbyggnad av katedralen och Frankrikes miljardärer plockade fram plånboken och skänkte flera hundra miljoner euro redan första dygnet, enorma summor.
President Macron höll ett tv-sänt tal där han bedyrade att katedralen ska byggas upp på kortast möjliga tid.
På torsdag blev det en tur till Nice och vår revisor, dags att deklarera även i Frankrike. Dessutom blev det en avstickare till Svenska Konsulatet, jag behövde få ett levnadsintyg bevittnat för en pensionsförsäkring. Nästa stopp blev den mycket uppskattade butiken Nordic Temptations i Antibes. De säljer finska och svenska specialiteter och vi brukar köpa västerbottenost och saltlakrits.
Vi ska fira påskafton med svenskar och vi har knytkalas så denna gång köpte vi även lite påskmat.
Innan jag flyttade utomlands trodde jag väl aldrig att man kunde få cravings på t.ex. bostongurka men nu vet jag bättre, så ja det blev en burk av det med. Påskafton firades som sagt i glada vänners lag, vissa boende i området och andra på besök. Vi blev 17 st som tillsammans avnjöt sill, nubbe, lax, lamm och jordbuggar och självklart sjöng vi nubbesånger.
Vi njöt av en härlig långlunch med fantastiskt utsikt över Medelhavet.
Som fd. Hästtjej, jag red och hade egna hästar i över 30 år, så tar jag tillfället i akt att se hästtävlingar när det bjuds i närheten. En helt ny anläggning, ca, 15 km hemifrån, arrangerade internationell Grand Prix-tävling i hästhoppning. Helt otrolig anläggning och så vackra hästar.
Två dagar åkte vi dit och njöt av detta och jag blir alldeles varm inombords av att se och känna lukten av dessa vackra djur.
Text och bild: Eva Frigren
Hej, denna gång börjar jag med söndagen 7 april som jag inte fick med i förra rapporten. Det är en ny festival i Cannes, en internationell seriefestival som i år ägde rum för andra gången 5-10 april. Det visas serier, världspremiärer, i Festivalpalatset, och man kan delta i så kallade masterclasses, samtal med skådespelare och regissörer och allt är öppet för allmänheten och gratis!!
Man måste dock boka till visningarna i Festivalpalatset men biljetterna är gratis.
Detta gyllene tillfälle att få gå på ”rosa mattan”, ej röda under seriefestivalen, kunde vi ju inte missa. Jag skyndade mig att boka 4 biljetter till visningen av två serier. Förväntansfulla åkte vi från Sainte-Maxime till Cannes där vi började med lunch. Visningen började kl.15 men man uppmanades vara där 1 timme i förväg. Vi gick igenom rigorösa säkerhetskontroller liknande de på flygplatsen innan vi kunde börja vår marsch på rosa mattan där vi glada poserade innan vi intog våra platser i Festivalpalatset.
Alla huvudskådespelarna var på plats och blev presenterade innan visningarna började och de två serier vi såg var en spansk, Perfect Life, som handlade om tre kvinnor i 35-årsåldern, och en japansk. Vi såg två avsnitt av varje och spanska var jättebra med varm humor.
Jag ska absolut se resten av serien när den går på tv. Den japanska var och inte lika bra och min man höll på att somna under visningen.
Festivalen avslutades i onsdags och Perfect life vann högsta priset för bästa serie så jag rekommenderar alla Queens att se den.
Måndag-fredag kom min bror och svägerska på besök. Det blev vingårdsbesök med påfyllning av vindunkar från tappen, grillfest hemma med vänner och utflykt till både i St.Tropéz och Nice. Det är alltid kul att träffa brorsan och det blir inte så ofta eftersom vi båda bor utomlands. Eftersom vi inte jobbat något under veckan så fick vi göra det på helgen. Städjobb åt en klient så mindre flashig avslutning på veckan men sånt är ju livet och tur är väl det.
Text och bild: Eva Frigren
Efter en vecka med vardagliga sysslor, min man och jag har ett så kallat ” mikroföretag” ( ja , det heter faktiskt så) här i Frankrike, där vi hjälper dem som har egen semesterbostad med diverse saker. Vi väljer själv hur många klienter vi vill ha så arbetsbördan är lagom stor. Helgen kom och på lördagen var det återigen dags att ta ” gröna båtarna” till St.Tropéz och denna gång besöka deras vinmässa.
Vi var ett glatt gäng som samlades i hamnen och när vi kom till ”Troppan” så började vi med marknaden. Tisdagar och lördagar är marknadsdagar i Troppan och man hittar allt från mat, pynt, billiga kläder till vintage märkeskläder. Sen bar det iväg mot vinmässan som arrangerades för 4:e året.. 70 utställare var på plats så det gäller att prioritera. Själv dricker jag bara champagne där, 3:e året vi var där och man lär av sina misstag 🙂
Normalt sett är det dyrt i St.Tropèz men för det mycket humana priset på 3 euro så får man fri provning av alla viner, champagne, rom och i år även vodka och whisky. Dessutom vinglas, tilltugg och tygväska så man kan inte klaga på upplägget. Vi tillbringade 2 timmar här och sen var vi alla lite ” lulliga” och dessutom lite sugna på annat är dryck.
Vi gick till en pizzeria men nu gällde vanliga Tropéz-priser så ½ pizza och en cola zero kostade 17 euro. Båten hemåt och innesittarkväll framför tv:n avslutade en mysig dag.
Fredag sitter på jobbet på Mercedes Benz och skriver mellan telefon samtalen. Jag har inte skrivit förut, jag läser nästan allt men är lite ”tillbakadragen” för att skriva, (fast jag vill ibland).
Jag har bott här sedan 1997, gift med 2 barn och mår inte bra att leva här i stressiga Washington DC VA-området. Jag jobbar fulltid och har ingen hjälp med 2 barn, så de är själva hemma efter skolan vilket jag inte gillar men jag har inte hittat nån som kan ta hand om dem efter skolan.
Jag vill flytta härifrån, har ingen familj och inte riktigt nån vän. Jag och mannen ser väldigt olika på saker och ting så vi tjatar och gnatar och bråkar hela tiden. Kärleken är slut, men jag är så rädd att ta steget. Jag har bott hemma två gånger och undrar varför jag kom tillbaka hit igen, blev uttråkad i Sverige (Katrineholm). Nu har jag totalt ändrat inställning och vill hem till det tysta med familj, vänner, svensk skola, barnbidrag etc.
På jobbet är jag den som tar mest av alla samtal, de andra pratar inte med mig, det vill säga, lyssnar på sin musik och skrattar och shoppar online och tittar på filmer, medans jag som är ny jobbar häcken av mig och har nu fått högt blodtryck.
Idag mår jag inte bra, kändes som jag skulle dö men att prata med dessa 20 år yngre amerikanare är som att prata med en vägg, de bryr sig inte om man är sjuk eller om barnen är sjuka. De fryser ut en och blir sura när man inte kan jobba. De tar hur långa luncher de vill. Pust….jag är helt slut att jobba med dessa människor som inte bryr sig, som inte har förstående känslor som bara bryr sig om sig själva.
Text av Kirsi, Washington DC, USA
Bild av Kyaw Tun, Unsplash