Drömmen om ett Bed & Breakfast i Italien

Tack och välkommen åter!

När var det första tankarna började gro? Var det under den där bilsemestern i södra Wales där vi oplanerat och dit vägen förde oss mot kvällen, tog in på små familjeägda Bed and Breakfast. Alla olika men det ena charmigare än det andra. Eller var det när det där berömda ekorrhjulet snurrade allt snabbare och snabbare och varje landning kändes som en mental krasch.

Eller kanske var det den där gången när jag under mitt dåvarande arbete som flygvärdinna, (efter sexton år och en ovanligt turbulent flygning) stod intryckt i galleyt och kräktes i en plastpåse med flygbolagets logotype tryckt på framsidan och samtidigt tackade passagerarna för en trevlig resa.

-Tack och välkommen åter! -Huuuuulk!

Eller kanske den där tidiga vintermorgonen när alla bilar var insnöade och jag inte kom ihåg var jag hade parkerat min. Det fick bli en dyr taxiresa ut till flygplatsen och slutade med blodsmak i munnen och en flåsande entré i kabingången mitt under säkerhetsdemonstrationen och en minut innan avgång. Hur det än var kom tanken på att starta upp ett litet Bed and Breakfast, från min mans släkthus i Italien, sakta men säkert smygande. I takt med klappret från mina blanka kabin pumps med hålfotsinlägg blev tanken mer och mer verklig.

En livsdröm skulle bli sann!

Vi behövde en förändring i våra inrutade liv! Vi skulle flytta till Bordighera och renovera min mans barndomshem för att slutligen kunna ta emot gäster. Jag skulle själv få bestämma mitt serviceupplägg, hinna baka bröd och göra egen marmelad på säsongens frukt och jag skulle få hasa omkring i sköna foträta tofflor hur mycket jag ville. Jag hade landat för sista gången!

När jag nu tänker tillbaks på i vilket romantiskt skimmer jag föreställde mig den närmaste framtiden kan jag inte låta bli att skratta åt min aningslöshet. Vi hade sparat pengar i flera år för renoveringen och för att vi visste att vi behövde ett startkapital att leva på i början. Jag såg framför mig hur jag skulle stå, i ett par av målarfärg vitfläckade snickarbyxor, leende duttande med en målarpensel på nyinköpta fynd från någon lokal antikhandlare och med Vivaldis Fyra årstider i bakgrunden. Inte anade jag då att det skulle ta nästan tre år av vedermödor, svett och tårar innan det skulle bli beboeligt, att vi under den tiden skulle campa runt i rum efter rum med våra tältsängar utan någon annan värmekälla än en stinkande etanolkamin.

Under en lång period lagade vi vår mat på ett litet spritkök och diskade i det enda befintliga handfat som fanns i huset. Efter söndagslunchen hos mina svärföräldrar passade vi på att duscha. Annars var det till det kommunala badhuset vi fick bege oss om vi var alltför smutsiga eller så fick vi helt enkelt nöja oss med en snabb raggardusch under kallvatten kranen.

Frukosten intogs mellan cementhögar och rörledningar, samtidigt som Romeo, vår kakelsättare svepte en espresso och tände på dagens första marijuanaholk. Mitt i allt skulle vår dotter börja skolan och det var inte tal om att bjuda hem några nyfunna klasskompisar till vårt kaos.

Ett tag när vi hade det som rörigast och dammigast, med halva golvet uppbrutet för att dra in vattenledningar till de nya badrummen, funderade vi på om hela rummet kanske var tänkt att symbolisera Dantes Inferno där man skulle stå i skärselden och längtande titta upp mot himmelriket.

Det var väl kanske egentligen ett, vad man skulle kalla, välfärdsproblem för vi var ju ändå på något sätt privilegierade. Himmelriket var de antika vackra takmålningarna som fortfarande var välbevarade och dessutom hade vi ju fått möjlighet att ändra riktning i livet, något som för de allra flesta är näst intill omöjligt att göra utan de tillfällen som ödet hade lämnat till vårt förfogande. Man har bara inte alltid vett att uppskatta det till fullo utan när cementdammet yrde som värst fick vi försöka påminna oss själva om vilken möjlighet vi ändå hade fått oss tilldelade.

Ibland, måste erkännas, var jag på gränsen till nervsammanbrott.

Det känner nog de flesta igen som har levt i ett renoveringsprojekt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket jobb det skulle bli och jag hade varit väldigt godtrogen. Men trots många hetsiga diskussioner mellan mig och min man och en massa tjafs om allt från en för länge sedan spräckt budget till val av badrumsarmatur och väggfärg visste vi ändå att vi haft turen att kunna förverkliga en dröm.

En dröm som vi bestämde oss att ta chansen att förverkliga även om det kanske också var den drömmen, med att vad det förde med sig som bidrog till att vårt äktenskap sprack drygt femton år senare…

Bordighera

Längst västerut, nästan vid franska gränsen på Riviera di Ponente hittar man Bordighera. Gränsstäderna är Ventimiglia på italienska sidan och Menton på franska sidan. Med ca 12.000 invånare är det en stad vars antal mer än tredubblas under sommarhalvåret då många turister hittar hit. Som ett litet Varberg, eller Smögen ungefär. En sommarstad. Odlingar och växthus skymtar överallt bland Liguriens terrasserade kullar. Turister och blommor. Det är en del av Italien som ibland känns lite bortglömd, inte lika glamorös som franska Rivieran men med ett slags lugn och gammaldags elegans som ändå gör den här delen av Rivieran så genuin.

Blomsterrivieran

Vattnet är lika azurblått som på andra sidan gränsen men det är ändå väldigt annorlunda, det här är den Italienska Rivieran eller Blomsterrivieran som den kallas med tanke på det mikroklimat som gör att växtligheten frodas så bra året runt.

Staden har ett förflutet som kurort vilket är lätt att förstå med tanke på det milda klimatet, den jodrika havsbrisen från medelhavet och de skyddande nedre alperna i norr.

Det var hit jag hade flyttat och det som sedan skulle bli mitt hem och bas i livet de kommande femton åren. Till slut, efter renovering och en hel del tandagnisslande kunde vi äntligen starta upp vår lilla B&B verksamhet och det var en underbar känsla att äntligen få bädda sängar, göra frukost på färsk frukt, nybakta croissanter, nybryggt kaffe och få ta emot gäster från olika platser av världen.

Det är en väldigt vacker del av Italien, blommorna blommar, solen skiner nästan jämt, olivoljan är den bästa i hela Italien och den liguriska maten är ljuvlig med mycket fisk och grönsaker som bas!

Känslan var nästan overkligt att vi faktiskt till sist blev klara.

Det var som att ha haft ett tusen-bitarspussel framför sig där de sista bitarna hamnade på plats i bara farten. Det viktigaste var givetvis att vi äntligen höll på att få i ordning vårt hem och kunna starta upp vårt liv på riktigt här men även tanken på att få driva en liten rörelse hemifrån och skapa lite vardagsrutiner kändes väldigt välkommet. Jag längtade efter att få laga mat på en riktig spis. Jag längtade efter att få jobba, få lite rutiner, planera min dag, göra något som jag var bra på.

Vilken lyx att få jobba hemifrån. Så i ett närmast rusliknande tillstånd över att slutligen kunna lägga den tunga biten bakom oss och få börja koncentrera oss på de roliga detaljerna kunde vi i början på juli 2007 äntligen välkomna de första gästerna till vårt hem och vårt lilla Bed and Breakfast. – Tre vackra rum med utsikt! Camera dell’ Angelo – Änglarummet, Camera delle Stelle- Stjärnkammaren och Camera dei Cavalieri- Riddarrummet. Jag hade längtat så länge efter det här ögonblicket.

Alla tidiga mornar i Stockholm när klockan ringde i ottan för att hinna checka in till en tidig morgonflygning och snön som yrde runt knuten. Alla majonäskladdiga brickor jag delat ut och samlat in under årens lopp med söndertrasade naglar som resultat. -Gomorron, -Gomorron, -Gomorron till en massa gråkavajer, jag brukade kalla dem så alla homogena affärsresenärer som jag aldrig kunde se någon skillnad på och som ändå inte verkade bry sig utan bara hade sin egen lysande stress i ögonen.

-Tack -Tack, -Tack, -Hej, -Tack, -Tack, -Hej, -Tack…..Så tacksam. Så glad. Jämt! Med ett knallrött ”long lasting kiss” blänkande leende. -Välkommen åter, -Välkommen åter! Då hade jag längtat och levt på drömmen om att jag en dag skulle befinna mig i just det här ögonblicket.

Men… det räcker inte alltid och efter några år började jag känna ett visst mått av hemlängtan.

Jag talade språket flytande och jag hade fått många nya vänner, både svenskar, andra nationaliteter och italienare. Bofasta och även många återkommande gäster blev vänner. Jag trivdes och älskade mitt jobb som jag nu hade utökat med att arrangera reseupplägg av olika slag såsom vandringar, yoga, matlagning och vinprovningar till familjer, privata grupper, tjejgäng, föreningar och mindre konferensresor men jag saknade mina rötter och att ha en svensk bas där livet fungerade lättare och jag kunde förstå och uttrycka alla nyanser av språket.

Jag och min dåvarande man hade redan separerat men fortsatte att driva B&B rörelsen ihop och jag stod med en fot i varje land och kunde inte riktigt bestämma mig för hur jag skulle gå vidare. Jag älskade Italien och mitt jobb men jag ville bo i Sverige. Efter mycket ältande och funderande fram och tillbaks bestämde jag mig slutligen för att flytta tillbaks till min gamla barndomsstad Borås som jag lämnat när jag var 19 år. Där fanns min mamma som nu börjat bli gammal och jag ville komma närmare henne och min dotter valde att följa med och började gymnasiet i Sverige.

Många bollar i luften

Eftersom jag redan hade arrangerat resor under flera år i Italien bestämde jag mig för att starta upp min verksamhet med svensk bas. Nu skulle jag snabbt få sätta mig in i hur man startar företag och hur hela den byråkratiska processen fungerar. Det har varit några roliga men slitsamma år där jag i princip har gjort allt själv från uppstart till marknadsföring, bokningar, mailsvar, fakturering och bokföring (det har jag dock lämnat bort till viss del) och sedan finnas på plats i Italien för att välkomna när gästerna anländer.

Där byter man kontorstassen till förklädet och så blir det till att korka upp Proseccoflaskan, följa med på utflykter, ha koll på transfers, boka restauranger, vinprovningar, matlagningskurser, yogalärare, guider samt att rent fysiskt finnas till hands mest hela tiden gruppen är där. Man får öva sig i att hålla alla tentakler i rörelse, att servera frukostkaffe, röra i pastagrytan, hålla koll på vem som är glutenintolerant, ringa flygplatsen när väskan inte kommit fram, följa med till apoteket och hjälpa till att få ut medicin som någon glömt hemma, sitta på akuten med han som stukade foten på en vandring. Var är yogaläraren? Finns det mattor till alla? Var är taxin som ska ta gästerna till flygplatsen? Det är alltid något att ha koll på.

Om jag inte hade kontrollbehov innan så har jag skaffat mig det nu för jag har klarat av att försörja mig på mitt företag enbart för att jag själv är delaktig i alla led. Sakta men säkert börjar jag kunna lämna över till andra som hjälper mig men jag är alltid med i någon del. Vinsten ligger nog i att behålla det småskaligt. Många har nog en orealistisk och romantisk bild av hur det är att driva en reserörelse eller b&b. Jag kan sammanfatta det med att det här är inte en business man blir speciellt rik på men rikedomen ligger i att själv få bestämma över sin tid och att få dela med sig av sina guldkorn till gästerna. Jag har mättat mun efter matsäck som det ju heter och har dragit ner på mycket som många nog inte skulle kunna tänka sig att leva utan. Samtidigt är jag otroligt stolt över att jag kan göra det jag gör och får dela mitt liv mellan de två länder jag verkligen älskar och som båda varit mitt hem under så många år. Att inte behöva välja längre, jag har mitt hjärta i både Sverige och Italien och är lyckligt lottad som får lära känna, samtala och skratta med så otroligt många sköna människor som mina gäster är. Dessutom har jag och min fd man nästan en bättre relation nu än när vi var gifta, en större respekt till varandra.

Jag känner mig hemma i beskrivningen som en ”digital nomad”.

Mitt kontor har jag på fickan var jag än befinner mig och jag kan lika gärna sitta och jobba vid mitt skrivbord hemma i Borås som på flyget eller tåget eller i en liten bykrog uppe i en italiensk bergsby (förutsatt att det finns wifi förstås…). Periodvis jobbar jag 24 timmar om dygnet men under lågsäsong blir det många lugna perioder med tid att ligga och reflektera och njuta av livet på sofflocket. Har nog alltid varit en lite rotlös själ men nu får jag möjlighet att både äta russinet och kakan. Som jag själv bakat!

Att få insupa den italienska atmosfären

Vad jag saknar mest med Italien när jag är i Sverige är inte bara vädret och den där långa måltiden med husets vin i en karaff på bordet. Inte enbart allt det där som man så självklart älskar med Italien utan jag kan sakna att få insupa atmosfären i den där gatuteatern som alltid pågår överallt. Att på söndagseftermiddagen ta en promenad utmed havet, att flanera, vilket är en gammal medelhavstradition. Man flanerar och flankerar varandra i finaste söndagsstassen och framförallt -man konverserar. Ständigt omgivna av en skara lika konversationssugna flanörer.

Har man ingen att konversera med så skaffar man sig, eller så sitter man på parkbänken och läser tidningen tills det dyker upp någon som man kan diskutera den senaste politiska utvecklingen eller bara vädret. Jag vet inga som behärskar talandets konst så som italienarna, att prata om allt och ingenting hur länge som helst. De är verkligen mästare i minglande. Det där som vi kärva nordbor egentligen inte är så speciellt bevandrade i. Av naturen lite mer fåordiga, en del mer än andra, men får vi några glas vin innanför västen ja då är vi minsann bra på att mingla. Gränserna suddas ut, vi reser och beblandar oss med andra nationaliteter. Kulturskillnader blir mindre tydliga.

I Italien gör ibland det där babblandet mig alldeles tokig, jag blir otålig. Kom till sak! Njut av tystnaden! Samtidigt avundas jag att så lättsamt kunna ta tag i vilket samtalsämne som helst och framför allt verkligen ge sig hän i diskussionen. Jag ser framför mig en konversation som jag blev vittne till en gång i Stockholm mellan två jäktade storstadsmänniskor.

-Tja! -Läget?
-Jorå! Hyfsat!
-Måste dra! -Tja!

Haha.. det skulle aldrig funka i Italien. Och de där människorna skulle nog behöva komma till Italien och flanera lite. Att komma till punkt är inte huvudsyftet med konversationen, här är det verkligen vägen som är mödan värd. Det dagliga livet, att ta dagen som den kommer gäller här i stort och genomsyrar hela min kärlek till Italien.

Min hatkärlek. Motsatserna och det inte förutsagda.

Att låta saker och ting få ta tid och att leva i stunden. Det är väl vad vi alla eftersträvar men har svårt att efterleva. Inte minst jag själv, ett nytt projekt måste ständigt ligga på lut, något att ha framför sig, något att se fram emot. Men jag har bestämt mig för att försöka gå in mer i nuet och ta mig tid att se detaljerna i de små momenten.

Jag anstränger mig verkligen i att förnimma smaken och styrkan på varje klunk av morgonkaffet, att djupt andas in doften av olivvedseldad kamin när jag öppnar fönstret en tidig höstmorgon och jag låter blicken dröja kvar några extra sekunder på mandelträdet jag ser blomma under några alltför korta intensiva vårdagar. En stillsam sorgsenhet över skönheten i det inte bestående. Att aldrig hinna gripa tillfället i flykten tillräckligt snabbt.

När jag äter låter jag det få ta sin tid och försöker att framkalla varje smaksensation i gommen. Känna det söta, det salta och det sura! Det känns som en självklarhet att slowfood konceptet har sin vagga här i Italien.

För när det kommer till kritan tror jag att man får lika mycket gjort i Italien som någon annanstans. Det är bara att det tar lite längre tid för man måste ju hinna prata, äta, mingla . …..och flanera.

Text och bild: Anki Nordén
www.goitaly.se »