Om transsexualitet och Erikas resa till kvinna
Vad vet du om transpersoner och att vara transsexuell?
Jag erkänner direkt att min kunskap är väldigt begränsad, jag vet inte ens vilka termer jag ska använda när jag ställer mina frågor till Erika som är en av våra härliga Queens i vår FB-grupp. Erika verkar dock ta det med ro, och jag förstår att jag inte är ensam om att känna mig lite tafatt inom det här området.
Jag har själv alltid känt mig bekväm i min roll som kvinna och har nog aldrig ens tänkt tanken på att vilja vara en man, mer än att det verkar bekvämt och enkelt att inte behöva flasha hela rumpen i akuta nödsituationer. Men annars nej.
Men tänk om..?
Tänk om du hela livet har känt och identifierat dig med ett kön som inte är ditt? Om du redan som liten upptäcker att du ser annorlunda ut och inte får svar, inte heller möter någon förståelse för vem du är? När du tvingas växa upp i en roll som du vet är fel.
Försök att sätta dig in i den tanken.
När jag växte upp så var det många saker man inte talade öppet om, så mycket hysch pysch, om allt från sexualitet till psykisk ohälsa. Okunskap som bara ledde till fördomar och andra dumheter. Tack och lov har både öppenhet och utvecklingen gått framåt. Nu är bara kunskapen en knapptryckning bort och dagens generation har oftast ett mer vidsynt sätt att bemöta andra människor. Det är vi i den äldre generationen som en del att jobba och ta igen där.
Barndomsminnen
Erika berättar själv om en episod när hon själv växte upp i Ånge. Det var i slutet av femtiotalet när det inte fanns någon kunskap om transpersoner. Erika var tre år och hade precis börjat se sig själv i relation till omvärlden. Familjen var och badade och de små barnen lekte nakna på stranden när Erika upptäckte att hon inte såg ut som de andra flickorna mellan benen. Erika berättar:
-De hade ingenting som hängde ut där. Det var pojkar där också men de jämförde jag mig inte med. Jag försökte få hjälp av min mamma att trycka in min snopp så jag skulle se ut som de andra. Jag var väldigt förtvivlad och ledsen. Åren före och efter den här händelsen har jag bara fragment av minnen kvar. Jag uppfostrades som pojke men om min mamma förstod, vet jag inte.
Det var som pojke jag uppfostrades till. Och det är långt senare som jag själv förstod, eller ville acceptera vad som hände där. Jag levde som pojke/man ända fram till hösten 2011.
Att jag var kvinna var något jag var helt klar över när min son föddes 1995 när det var så tydligt för mig hur fel det var att jag tittade på, jag borde ha fött mitt barn, inte titta på. Det handlar nog mycket om både insikt och acceptans för mina känslor som slog till där.
Men hans uppväxt var viktigare för mig än att jag skulle förverkliga mig själv. Jag ville inte riskera skilsmässa, missa de underbara stunderna med mitt lilla barn. Så jag väntade i 16 år till. Moderskänslor sa min kurator när vi pratade om det här.
Idag föreläser Erika Wennerstöm, hon inspirerar och pratar om normer, värderingar, identitet och hur viktigt det är att få vara sig själv. När hon föreläser så utgår hon från sitt eget liv som transsexuell, egna upplevelser och erfarenheter.
Så vem är bättre lämpad än Erika att svara på mina frågor?
Om transpersoner
Erika förklarar att transpersoner är ett samlingsbegrepp på alla som på något sätt bryter mot normen för kön och könsidentitet. Transsexuella, transvestiter, icke-binära t ex, det är många begrepp som ryms här. Det handlar inte om sexualitet utan om identitet vilket ofta blandas ihop.
-Begreppet könsbyte är för min del helt ok att använda, men du bör inte använda det. Många kände sig kränkta av så då ändrade vi det till könskorrigering, men det var det många som också kände sig kränkta av, så nu används begreppet könsbekräftande behandling.
Erikas uppväxt
Jag ber Erika berätta mer om sin uppväxt och förutom det där minnet och en till händelse några år senare där hennes transsexualism visade sig så försökte Erika anpassa sig och leva det liv som förväntades av henne.
-Jag visste inte vad det var för ”fel” på mig. Jag blev en udda, stark pojke som inte släppte någon riktigt nära. Jag hade min fasad väldigt tidigt har jag förstått. Så jag sa ingenting till någon och hittade alltid vägar att leva utan att någon kunde se bakom fasaden. Vilket var en tuff utmaning i tonåren speciellt.
På frågan om hur det var i skolan och om det fanns utrymme att vara sig själv, eller kände du dig tvingen att passa in i mallen? Så svarar Erika:
-Jag dolde alltid mina innersta känslor i skolan. Jag var för stark för att bli mobbad och duktig på att flyta med så skolan var något jag typ passerade. Dessutom så hade jag lätt för att lära mig så betygen blev bra ändå trots att jag inte gjorde mer än tio läxor under skoltiden. Ända sedan årskurs tre när det blev ”pussjaga” så började jag anpassa mig till det förväntade som pojke och senare man.
Jag spelade helt enkelt en roll ända fram till hösten 2011. Gömde mig bakom en fasad. Det enda som bröt av var att jag hittade en frizon i ridsporten under gymnasietiden. Den blev min ventil i livet för att kunna andas. Jag var med i Hemvärnet och FBU för att stärka bilden av det manliga.
Jag frågar Erika om det är fel att köpa dockor till flickor och bilar till pojkar? Borde vi som föräldrar tänka mer könsneutralt?
-Fel blir det bara när vi bestämmer vad barnet vill ha. Min son fick lite av varje, dockvagn mm men ganska snabbt så förpassades de sk fick leksakerna till något hörn där de samlade damm.
Låt barnet leda dig. Men får de inte uppleva att pojkar kan leka med dockor och flickor med bilar så har vi redan där befäst normen med kvinna, man. Och det handlar i de flesta fall inte om könstillhörighet utan bara om personlighet för barnet.
När i ditt liv bestämde du dig för att ta steget fullt ut och genomgått en operation? Vill du berätta vad det innebär och hur det går till?
-Ja det var redan där 1995 som jag visste att jag måste få leva som mig själv men att det måste vänta. 2011 när min son gått ut grundskolan så kände jag att nu var det dags. Jag måste få leva nu. Så hösten 2011 klev Erika ut i livet men det räckte inte. Februari 2012 visste jag att jag måste förändra kroppen också. Jag hatade min kropp, kunde inte se mig själv i spegeln.
För att få ändra juridiskt kön och även göra operativa ingrepp så måste en genomgå en utredning hos ett specialistteam. Jag började min utredning 21 maj 2012 och första året bestod av enbart samtal samt psykologisk utvärdering där diagnosen sätts.
Jag fick snabbt diagnosen genuint transsexuell och könsdysfori. 21 maj 2013 började andra året med hormonbehandling, något som jag måste fortsätta med hela mitt liv. Jag har ingen egen produktion av könshormon. Efter två års utredning så får en ansöka hos Socialstyrelsens rättsliga råd om ändring av juridisk könstillhörighet och tillstånd för underlivsoperation.
I november 2014 fick jag min nya juridiska identitet och nytt personnummer samt sattes i kö för operation. Som då hade en väntetid på ett år. 23 november opererades jag på Karolinska i Solna. Den första och stora operationen där slidan skapas. Ett halvår senare görs den andra operationen där klitoriskappa skapas och en del finjusteringar görs. Och bröstimplantat sätts i om det behövs.
Jag ville ta med pungkulorna hem. Tanken var att ha en fest där jag stampade på dem innan jag begravde dem. Men det fick jag inte.
Jag frågar vidare om det här med vänner. Om Erika har kvar några vänner före sin tid som kvinna?
-Nej jag har inte några vänner och bekanta kvar sen tidigare. Jag hade åren mellan 2005 – 2011 alltmer dragit mig undan det sociala livet. Det är ett helt nytt socialt nätverk jag har idag.
Du berättade ganska omgående att du var en transperson i vår FB-grupp på Queendom. Är du alltid lika öppen och berättar?
-Det ska finnas en anledning eller känsla för att jag ska ta upp det. Den här gången var det en känsla jag hade att jag ville ge en komplett bild av mig själv. Det känns som en härligt knasig och rolig grupp som jag vill kunna vara spontan i.
Erika berättar vidare att hon annars varit öppen om sin förvandling och operation till kvinna från första dagen.
-Jag ville inte längre behöva tänka mig för när jag pratade eller gjorde saker. Jag ville bara vara och i början var det dessutom väldigt uppenbart, det syntes. Konsekvenser blir det såklart. Jag har blivit överfallen en gång 2014. Och att gå från att leva ett privilegierat liv som man till ett liv som kvinna får konsekvenser enbart det.
Om du skulle ingå ett förhållande, är det viktigt att berätta det redan från början, eller kan man vänta med att berätta tills man lärt känna varandra mer? Behöver man ens berätta?
-Om jag vill gå längre än flirta och nojsa lite så säger jag som det är. Kan de inte ta det, så blir jag hellre ledsen och besviken från början, än senare.
Min kännedom om transpersoner är som sagt obetydlig och förmodligen fördomsfull, men jag har en känsla av en transperson bejakar sin kvinnliga sida betydligt mer när det gäller kläder och smink. Nu kanske jag är ute på hal is men finns det någon sanning i det?
-Alla är vi olika men för mig var det väldigt viktigt med att framhäva min kvinnlighet i kläder, smink, tal och hur jag går. Numera sminkar jag mig bara när det är något speciellt på gång. Men kläderna måste fortfarande vara tydligt kvinnliga. Så det finns absolut en sanning i det.
Om man känner och vet att man är född med fel kön i hela sitt liv så är väl risken minimal att man ångrar en operation, men är det möjligt att återställa en könsbekräftande behandling?
-Nej det går inte att återställa om man ångrar sig. Och det är ju inte så att ens liv skapas av en operation heller. Sjukvården gav mig kroppen och självkänslan men livet måste jag skapa på egen hand. Så det är mycket att tänka på och ha klart för sig innan beslutet ska tas.
Vilka fördomar mot transpersoner tror du är vanligast? Känns det som det är helt accepterat av oss och det svenska samhället?
-Det händer ofta när jag ska sälja in en föreläsning eller hålla en föreläsning att de blir förvånade när jag dyker upp. De förväntade sig en Babsan och inte en kvinna som inte sticker ut mer än andra.
Sen är det alla dessa sk experter som hävdar bestämt att det hela bara är ett påhitt i mitt huvud. Helt accepterat i samhället är det verkligen inte. Därför vi äntligen kom med i hatbrottslagen.
Om jag skulle vilja lära och läsa mer om transsexualitet, var kan jag hitta info om det?
Anova, klinik för vuxna transsexuella på Karolinska
Transformering, RFSL ungdoms sida
Socialstyrelsen ja, det är de som bestämmer.
Slutligen Erika hur känner och hur mår du idag?
-Jag har inte ångrat mig en enda sekund, ler mot min spegelbild varje morgon, älskar livet och vågar leva det numera.
Vill du veta mer och boka Erika Wennerström för en föreläsning, läs mer på: www.erikasresa.nu »