Säg det bara! – Jag har cancer va?

Man skall aldrig ta livet för givet, idag är jag tacksam för livet.

I juni 2019 började jag min värsta resa.

Jag hade halsfluss, som jag haft många ggr i mitt liv, så var väl inget konstigt. Jag fick en penicillinkur, sen en till, men när inget hjälpte gick jag till läkaren en tredje gång, då skicka dom en remiss till öron näsa hals. Allt gick sen så fort! Inte många dagar senare jag var där, det gjordes undersökningar, en kamera ner i halsen och massa prover, biopsi (det var rätt obehagligt).

Den dagen började jag känna mig lite orolig.

Återkontroll 11 juli, min älskade syster och dotter var med mig.När jag steg in i undersökningsrummet och satte mig så sa jag direkt till läkaren: Säg det bara… -Jag har cancer va? Jag hade en känsla, en jävla känsla.
– Ja sa han, du har cancer, modertumören sitter i halsmandeln och cancern har spridit sig till lymfkörteln. Vi grät och jag hade massa frågor men i allt detta var jag ändå rätt lugn. Läkaren sa att det kommer att bli mer provtagningar, röntgen och flera besök på Sahlgrenska, innan strålning och cellgift behandlingen börjar. Men först prövar vi att operera bort halsmandeln tyckte läkaren, sagt och gjort. Men när jag vaknade upp efter operationen fick jag veta att operationen fick avbrytas på grund av en kraftig blödning.

Så blev kallad till tumörkonferens på Sahlgrenska.För er som inte vet vad det är så går man in ett stort rum, där sitter 15 – 20 läkare. Som patient placeras man på en stol längst fram. – Det är en skittuff behandling du kommer att få gå igenom sa läkarna.

Ja, puh, tankarna på att min mamma dog i cancer när jag var bara 25 år kom.

Jag tänkte: Jag vill inte dö och lämna mina barn.

Jag fick åka ner till Sahlgrenska och prova ut en mask som jag skulle ha på mig under strålningen. Den var först mjuk som gummi när den träddes över mitt ansikte, det var för att forma den, men snart stelnade den och blev hård. Masken hade jag på mig varje gång jag strålades. Jag var också fastspänd i britsen på fyra ställen. Detta för att strålningen skulle hamna på rätt ställe. Det var tufft, men efter första veckan så vande jag mig och det gick ganska bra, varje strålning varade ju bara 10 minuter.

Jag fick också börja gå hos sjukhustandläkaren då strålningen tär så på tänderna och inne i munnen.

22 juli var det dags för första strålning och cellgift, i 6 veckor, 5 dagr i veckan skulle detta pågå. Det gick bra i början och mitt sikte var att krossa cancern. Men efter 3 veckor, kunde jag inte äta längre. Då var det dags att sätta in en sond och den satt där i 25 veckor (byttes dock ut några ggr).

När man kommer till strålningsavdelningen så sitter alla i ett väntrum, och det är löpande band principen, man strålas en efter en.
I början var alla rätt dystra men efter någon dag så skrattade vi ihop och hade skoj. Ni vet vilken tjatmumrik jag är, jag och min syster kallades snart ”de glada systrarna”!

Min sista cellgiftsbehandling och strålning var 6 september, vilken lycka! Då köpte jag en stor korg med godis fika och frukt till cellgiftsavdelningen och en till strålningen. Dom var fantastiska och vi hade trots allt roligt med dom. Tänkte i mitt lyckorus att nu är det över. Det trodde jag verkligen!

Efter att jag hade varit hemma i 6 veckor blev mina världen väldigt dåliga, jag fick lunginflammation, hög feber och kunde knapp gå, benen orkade inte. Min syster fick köra mig i rullstol. Jag lades in på sjukhus igen.

En dag var jag så dålig, då var det nära jag lämnade jordelivet. Folk har pratat om ljuset i tunneln…hmmm, jag har varit där så nu vet jag precis vad dom menar!

Efter ca 5 veckor på sjukhus kom jag så äntligen hem. Med min nya kompis rullatorn och lådvis med sondnäring och mediciner.
Men vad gjorde det, jag var hemma. Nu var det dags att börja återuppbygga min kropp och själ.

Det var mycket vila och mycket spya. Dom var ju väldigt generösa med både morfin, plåster och tabletter så man inte skulle ha så ont. Detta medförde att jag var hög som ett hus. Efter nästan varje sondmatning spydde jag. Jag kunde ligga i sängen och kaskad spy ner hela väggen. Och stackars syrran och barnen som fick torka upp. Sen efter all medicin kunde man ju inte göra ”number Two” så då blev det laxermedel.

8 januari var det dags att operera bort 2 tänder, det blev dock bara 1. Sen var det det dags för första återbesöket på Sahlgrenska, allt såg bra ut men för att vara 100 så skulle det bli en CT röntgen på hela kroppen. Jajamen kör på tänkte jag. Men ack röntgen visade rött både på sköldkörtel och lymfkörteln.

Men va fasen jag skulle ju va frisk nu!

Ja bara att ta nya tag! Återigen en tumörkonferens, där de berättar om det nya fyndet i halsen. Efter konferensen blev det ner till provtagningen och även biopsi. Beslutet efter denna konferens blir operation för att ta bort lymfkörteln.

18 mars ner till Sahlgrenska för operation. Blev en stor operation på många timmar och när jag vakna hade dom tömt min högra sida på lymfkörtlar, 16st! Det blev lite nervskador efteråt också, känselbortfall och en skadad arm. Japp nu var det gjort, tack. Hem igen efter några dagar, så skönt.

Nu var det dags att ta nya tag igen, bygga upp kropp och själ. Då kom nog allt jag hade gått igenom i kapp lite och jag blev lite deprimerad. När jag var på läkarbesök så räckte det att läkaren sa Hej så började jag gråta. Han förklarade då att man ofta blir deprimerad efter stålning och cellgift. Jag hade trott i allt detta att bara man gått igenom cellgift och strålning blir allt bra, men vilken resa att ta sig igenom. Jag var inte förberedd på den långa och svåra rehabiliteringen. Hade jag vetat att det var så mycket efterbehandling provtagningar varje vecka, tandläkarbesök varannan vecka, dietist och logoped (för att lära mig att äta vanlig mat, efter sonden) så hade jag kanske varit mer förberedd, mentalt. Nu kom det som en chock!

1 juni började jag arbetsträna 2;5 timmar om dagen i 3 månader, jag skulle fortsätta med det sen ytterligare 3 månader MEN vad händer då!? Jo Försäkringskassan säger Nej. Jag och min läkare överklagade, men vad hjälpte det!

Idag går jag på kontroll var tredje månad och ska så göra i ett år till och efter det blir det en gång i halv året i 3 år. Allt ser bra ut nu men jag är lika orolig varje gång det är dags för kontroll. Min mun är lite sned, jag har känselbortfall på höger sida huvud och ner i axeln. Men vad gör det cancern är ju borta.

Jag vet i sjutton var min styrka har kommit från som jag har haft under hela denna tid. Jag har varit så stark och tålmodig. Jag har haft fantastiska läkare både i Borås och Sahlgrenska, kanske har det hjälpt till lite att jag är en positiv människa?

I min resa har jag också haft så mycket stöd av vänner, familj, arbetskamrater, grannar , Queendom och massa andra. Min älskade syster och mina underbara barn har funnits vid min sida hela tiden och varit med överallt. Alla barnen har ju också haft det galet tufft. De har brutit ihop, varit oroliga, men hela tiden stöttat. De har övervunnit egna rädslor för att t.ex. komma och hälsa på mig på lasarettet (min lilla son som aldrig går ut), DET var stort!

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara beskriva min resa och trots att den var jävligt tuff så är jag nu ute på andra sidan igen! Man klarar mer än man tror.

Tack alla för er kärlek och stöd.
Idag är jag ännu mer tacksam över livet och allt jag har.
Fasen vi klarade det, vi vann över cancern👊

Samtidigt sänder jag en varm och kärleksfull tanke till alla dem som INTE överlever den förbannade cancern och deras anhöriga, alla har inte samma tur som jag hade.

// Marie ❤️