Slav under min mobil?

Vi sitter i varsin soffa jag och mannen, han tittar på någon film som jag också småsneglar på emellanåt, samtidigt som jag kollar i mobilen som ligger på armstödet och skriver på tangentbordet på datorn som ligger i mitt knä!

Känns det igen?

Ser era kvällar också sådana ut? Jag vet inte hur eller när det blev så, jag som brukade klaga på barnen när de bodde hemma, att de höll på för mycket med mobilen och datorn, och nu sitter jag där själv!!

Och så ser det ut var man än är, hos läkaren sitter alla i väntrummet och läser eller skriver på sina mobiler, kanske en liten film i väntan på farbror doktorn? Eller i busskuren, där står alla resenärer och väntar med mobilerna i läs läge i sina händer, undrar om någon missat bussen någon gång? För att inte tala om vilken koll vi har på varandra i familjerna hela tiden. Om barnen är borta på t.ex. ett läger eller hos någon kompis så meddelade vi oss med varandra med jämna mellanrum för att höra att allt är bra, berättar att vi åker och handlar, eller åker till mormor osv, osv. Vi skickar bilder på allt vi gör, så att ingen i familjen missar något.

”Nu är jag och handlar” = bild på vackert arrangerade frukter från fruktdisken, eller en närbild på ett härligt ångande nybakt bröd. Eller –”Tandläkaren idag, ajaj och dyrt dyrt = en bild från benen och ner mot skorna där man ligger bakåtlutade i tandläkarens stol, borren får gärna synas också!

Mobilen har blivit vad tändstickorna var för rökaren, något man var tvungen att ha och om man hade förlagt dem och inte hittade dem så fick man snart smått panik…suget ökade och ökade i takt med oron för att man inte skulle hitta dem, en missbrukares abstinens som snart stegrades till irritation och en något småsvettig panna! Och känslan sen när man äntligen hittar dem, sån lättnad och lycka, man nästan ringer någon i ren eufori över att ha hittat sin…mobil. Ni hör ju, det låter ju inte klokt! Men handen på hjärtat, det är väl inte så långt ifrån verkligheten eller?!

Men det är ju mycket som är väldigt bra med mobilen, man swishar pengar mellan konton med en knapptryckning, man kan leta efter vilka uppgifter som helst när som helst bara genom att googla, man kan leta sig fram via Google maps om man har råkat komma vilse.

Tänk er förr när man fick gå in på banken, om den var öppen, och först fick skriva i ett uttagskvitto om överföring mellan konton, ofta fick man stå i kö först! Istället för att googla gick man in på biblioteket och letade fram fackböcker, det kunde ta väldigt lång tid och informationen var ju inte så färsk i böckerna heller så klart. Och hade man kört vilse, ja då var det bara att stanna och fråga någon och hoppas på att få ett lätt svar och inte ett som gjorde att man kom ännu mer på villovägar .

Men tänk att det finns människor som tar bilder vid olyckor istället för att hjälpa skadade och ringa ambulans. Hur är det möjligt att det har blivit så, finns det något i gårdagens icke mobil-liv som motsvarar detta beteende? Vad gör mobilen med vår empati, gör den så att vi får svårt att skilja på saga och verklighet, och vår hjärna genast fokuserar på en bra och ”häftig” bild istället för att vara en hjälpande hand? Allt med mobilen är inte positivt.

Och alla pling varje gång det kommer ett sms på nätterna och man inte har stängt av ljudet. Man är för trött för att stänga av och ligger istället och irriterar sig på plingljuden hela natten – på morgonen när man äntligen somnar djupt så ringer väckarklockan och då är man så trött på plinget att man kastar klockan i golvet…somnar om och försover sig!

Hur var det egentligen innan mobilen fanns?

Ja, jag växte ju upp under 60-70 talet och då fanns inte dessa moderna telefoner (och där log min dotter och son), TV:n fanns inte ens i början av mina första år! När mina barn blev lite äldre och gick till sina kompisar så bestämde vi t.ex. en tid då de skulle vara hemma och äta, sen funderade man inte så mycket på det utan kunde i lugn och ro fixa med lite annat i hemmet, trädgården eller läsa en bra bok.

Sov de över hos någon kompis så ringde man föräldrarna innan och kollade så att allt var i sin ordning, och sen var det lugnt fram till de kom hem igen. Man åkte och hälsade på hos folk, det var inte alltid man ringde innan utan man kunde få ett infall när man var ute och åkte, och någon telefon hade man inte med sig. Mobilen och sociala medier gör så att man får så väldigt mycket olika tankar och bilder i huvudet samtidigt, man kan liksom aldrig helt koppla bort vad som händer runt omkring i ens liv. En karusell som snurrar och snurrar…

Men är det mest bra eller dåligt? Ja, inte vet jag…jag är ingen professor! Men som med allt finns det två sidor, och det är säkert klokt att inte överkonsumera, därför har jag bestämt mig för att jag ska göra ett test och ha en ”vit vecka”, dvs en vecka utan mobiltelefonen och se vad som händer med mig, i mig, och runt omkring mig.

Jag tar åter upp mobilen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men hur som helst jag ”måste” kolla om någon har besvarat mitt senaste inlägg på Facebook…

-Var det någon som ringde? Mannen börjar bli besvärlig, för oftare och oftare får jag den frågan trots att han vet varför jag tar upp min telefon men jag tror att han vill att jag ska inse hur ofta jag faktiskt gör det, på en kväll.

Jag tänker i alla fall varken räkna gångerna eller lägga ihop minuterna – en kvinna måste väl ändå få ha lite hemligheter!?