Om att längta hem till Sverige

En rapport av Kirsi, Washington DC, USA

Fredag sitter på jobbet på Mercedes Benz och skriver mellan telefon samtalen. Jag har inte skrivit förut,  jag läser nästan allt men är lite ”tillbakadragen” för att skriva, (fast jag vill ibland).

Jag har bott här sedan 1997, gift med 2 barn och mår inte bra att leva här i stressiga Washington DC VA-området.  Jag jobbar fulltid och har ingen hjälp med 2 barn, så de är själva hemma efter skolan vilket jag inte gillar men jag har inte hittat nån som kan ta hand om dem efter skolan.

Jag vill flytta härifrån, har ingen familj och inte riktigt nån vän. Jag och mannen ser väldigt olika på saker och ting så vi tjatar och gnatar och bråkar hela tiden. Kärleken är slut, men jag är så rädd att ta steget. Jag har bott hemma två gånger och undrar varför jag kom tillbaka hit igen, blev uttråkad i Sverige (Katrineholm). Nu har jag totalt ändrat inställning och vill hem till det tysta med familj, vänner, svensk skola, barnbidrag etc.

På jobbet är jag den som tar mest av alla samtal, de andra pratar inte med mig, det vill säga, lyssnar på sin musik och skrattar och shoppar online och tittar på filmer, medans jag som är ny jobbar häcken av mig och har nu fått högt blodtryck.

Idag mår jag inte bra, kändes som jag skulle dö men att prata med dessa 20 år yngre amerikanare är som att prata med en vägg,  de bryr sig inte om man är sjuk eller om barnen är sjuka. De fryser ut en och blir sura när man inte kan jobba. De tar hur långa luncher de vill. Pust….jag är helt slut att jobba med dessa människor som inte bryr sig, som inte har förstående känslor som bara bryr sig om sig själva.

Tack för en fin Facebookgrupp!

Text  av Kirsi, Washington DC, USA
Bild av Kyaw Tun, Unsplash