Om saknad och att förlora en närstående
Idag är jag 55 år och det är 30 år sen min älskade mamma dog.
Den 4 Mars 1989 satt vi i familjen och höll henne i handen när hon fick somna in i sin säng hemma som vi lovat henne.
Min mamma var den bästa underbaraste mamman. Hur kunde hon få cancer, hon drack inte och röka inte. Min mamma levde med sin cancer i några år, hon jobbade åkte och fick cellgift och tillbaka till jobbet, vi förstod inte hur hon orkade.
Hon var en väldigt omtänksam och givmild person. När hon gick till frissan, tandläkaren eller läkaren hade hon alltid med sig lite hembakat eller en blomma. När vi barn som vuxna var där och fikade låg det alltid ett litet paket till oss. När man bodde hemma och gick upp på morgonen var kaffet, mackan och ett glas juice framdukat.
Min älskade mamma var 58 år när hon dog, hon fick cancer lite varstans men när det spred ut sig över hela levern fanns det ingen återvändo.
I augusti 1988 fick jag min förstfödde, vi var hos mamma varje dag med honom och sen när min syster slutat jobba kom hon, min bror och pappa. Tyvärr kommer inte min son ihåg sin mormor. Min syster var med mamma hos många olika läkare och vi försökte med allt, för vi ville ha kvar henne hos oss. Jag skriver detta med tårarna i ögonen, mamma fick somna in den 4 Mars och slapp lida.
Detta är den värsta dagen som jag varit med om. Detta är 30 år sen och det är lika jobbigt än.
Tänk om man bara kunde lyfta luren och ringa henne. Vi pratade i telefon flera ggr om dagen ,jag är ju en ”sladdis”, min syster är 10 år äldre än mig och min bror 14 år äldre. Så jag var väl mammas lilla tös ganska länge.
Lika ledsen som jag är så konstigt nog var jag arg ibland, varför lämnade hon oss så tidigt? varför har mina barn ingen mormor? Varför fick dom inte träffa sin underbara mormor? Om jag fick en önskan i mitt liv skulle det vara att få tillbaka min mamma. Jag saknar henne så, varje dag.
Men jag är tacksam att vi flickor blev som våran mamma, kärleksfulla, givmilda och fulla av omtänksamhet.
Jag avslutar denna lilla berättelse med tårarna rinnande nerför mina kinder och jag nynnar på ”jag har hört om en stad ovan molnen”, den melodi som mamma önskade och fick vid sin begravning.
Kärlek Ödmjukhet och Omtanke
En text av Marie Carlsson