Inneboende nr 1 – Fransmannen

2012 skaffade vi oss vår första inneboende. Det var en fransk kille med lockigt svart hår. Han var rätt så ung när han flyttade in hos oss, och ganska sjövild som killar är i den åldern. Men det var en juste kille som inte ville någon illa. Vi satt ofta och pratade han och jag efter att vi ätit middag, han fullkomligt älskade mat – alla sorters mat. Och så gillade han att träna, ofta gick vi ut och gick långa promenader eller så var han med sina kompisar, då brukade de gå till sportstugan och brottas.

Han gillade verkligen kampsporter. Efter ett tag fick han riktigt mycket muskler och han växte upp och blev en riktigt snygg man. Han studerade en del och gick på olika skolor, hans mål tror jag var inställt på att han ville bli någon typ av livvakt.

Inneboende nr 2 – Kinesen

Några år efter att vår första inneboende, fransmannen, flyttat in flyttade ytterligare en kille in. Vi hade ju gott om plats, barnen var utflugna och vi tyckte att det var trevligt att få lite sällskap. Inneboende nr 2 var en kille från Kina, och i början var han lite avvaktande mot fransosen som var så mycket äldre och också ganska mycket större. Han var ju dessutom lite mer världsvan och kände många i kvarteret där vi bodde, killen från Kina som var ganska liten och spenslig och kände ännu inte en kotte här och han visade det sig var lite mer inbunden och kanske lite blyg.

Han hade helt enkelt inte samma sociala skills som fransosen. Det märktes tydligt när folk gick förbi vårt hus för då gorma och skällde han och grimaserade, han betedde sig nästan som en rabies smittat katt!!

Är 2 inneboende kanske 1 för mycket?

Vi började bli lite osäkra på om det verkligen var ett bra val att låta Kinesen flytta in, men vi sa att vi ger honom någon månad. Efter ett tag fick vi veta att han om han bott kvar i Kina skulle arbeta med att vakta byggnader av viktigare slag, typ slott o dyl. Troligen skulle han ha ingått i någon slags armé förmodade vi.

Han skulle säkert ingå i någon slags förtrupp, och ge signal om fienden närmade sig för att marktrupperna sedan skulle ta vid och förgöra fienden. Så egentligen gjorde han ju bara det som han hade i blodet, som hans släktingar i århundrade hade gjort.

Blivit familjemedlemmar

Nåväl, nu har beteende tonat ner sig något, fransosen har också haft en bra inverkan på honom och lärt honom en del om hur man för sig, på franskt maner. Och de verkar trivas rätt gott ihop. Ibland på kvällen ser vi hur de båda ligger nära, nära varandra i samma säng (!!) – Hm, det trodde man inte, sa vi när vi såg det första gången och plirade med ögonen mot varandra.

Det har gått några år nu och både fransosen och Kinesen har blivit lite lugnare, fransosen är ju inte så ung längre och kinesen har lugnat ner sig, han börjar nog förstå att han inte behöver agera förtrupp här hos oss…

Ingen av dem har skaffat sig något jobb, de tycker nog att de har de bra som får både husrum, mat och allt övrigt som de behöver av oss. Det är två finfina killar och vi älskar dem högt, de är våra familjemedlemmar helt enkelt. Och ibland när vi har tur, så lägger de sig på golvet, och vi får ha sofforna helt för oss själva…de små vovvarna.

Gunsan//skrivet med sällskap i soffan, och knäna vid hakan