När en flykt utomlands är enda möjligheten att undkomma

Fick äntligen tillfälle att se dokumentären om Josefin Nilsson – ord behövs inte – så sorgligt. Jag satte mig ner med tungt hjärta, tog ett glas vin men tappade matlusten.

Ett minne från Portugal kom tillbaka till mig, det är länge sedan men fortfarande helt aktuellt. Ska försöka göra en lång historia kort.

Jag bodde i Albufeira på den tiden och gjorde en kort resa till en grannstad. En ung kvinna där frågade mig på engelska om det inte gick några bussar till Albufeira och jag svarade att inte idag då det är allmän helgdag. Jag erbjöd henne lift, hon presenterade sig och sa att hon var från London. Låt oss kalla henne Emma. Det tog bara några sekunder för mig att förstå att hennes engelska var från norra Europa. Jag sa inget, kände hela tiden att någon var fel men jag hade aldrig en känsla av att jag själv var i fara. När vi kom tillbaka till Albufeira föreslog jag en kaffe men hon sa att hon hade bråttom … OK, magkänslan sa mig att ALLT var fel. Jag gav henne mitt telefonnummer och skrev “Kicki” – hon visste förstår redan då att jag var svenska – sa bara; “if you ever need a friend, just give me a call”.

Jag tänkte väl mindre och mindre på henne tills en dag då telefonen ringde och Emma behövde hjälp med portugisiska papper. Vi träffades, hon behövde köpa en bil och registrera den men hade inte rätt papper men hade då erkänt att hon var svenska. Jag sa; “Nu går vi och sätter oss och tar en drink/kaffe och du berättar din historia för mig. Jag tänker inte göra något olagligt i ett främmande land, jag är här helt lagligt men uppenbarligen inte du”. Historien kom, vi satt i cirka 3 timmar och pratade.

Misshandlad, nära döden, missfall, utslagna tänder, nedsatt syn på ena ögat m m. Hon hamnade hos Kvinnojouren, han i fängelse i 3 månader. På Kvinnojouren var det en annan kvinna som gav henne ett telefonnummer till den “undre världen” men Emma var medelklassflicka med god uppfostran och kunde inte tänka sig att ha någon att göra med den undre världen … tills “han” fann henne för tredje gången trots olika identiteter. Lyckligtvis sparade hon lappen med numret.

Hon tog lyckligtvis, men naturligtvis helt olagligt, saken i egna händer och till slut fick hon falskt pass och visa till Australien men på Arlanda byttes hennes identitet igen och hon hamnade i Portugal medan hon betalade “semester” för en tjej som åkte till Australien.

Detta skulle naturligtvis inte kunna ske idag, World Trade Center 2001 ändrade hela resandet med alla kontroller, men jag kommer själv ihåg hur slappt det var på flygplatser i Europa i mitten av 90-talet.

Emma stannade i Portugal, tror att det var 8 år, sedan fick hon meddelande om att hennes f.d man inte längre var i livet. Hon åkte tillbaka till Sverige, allt är bra nu men hennes sår läker aldrig. Hennes unga liv var bortblåst, hon kunde aldrig få barn men hon är gift och har nu kommit upp i ålder lite, hon var cirka 10 år yngre än jag.

Jag vill inte skriva mer utförligt om hennes historia för det är hennes liv, inte mitt men det fina är att då och då får jag något litet meddelande på min strikt privata email adress … “Hej Kicki, mår bra, tack vare dig. Kram” eller “Kicki God Jul, fotot av dig från Albufeira beach finns alltid i mitt sovrum” eller kanske det mest starka för mig; “Kicki, utan dig vore jag inte här”.

Jag slutar nu med att säga att jag tror att skillnaden mellan Josefin och Emma är hårfin – en orkade en orkade inte.

Kram till er alla, hoppas att jag inte har upprört någon.

Ett gästinlägg av Kicki