Inlägg

Bodil, min vän från barndomen

Vi tappade kontakten

När jag var i 12 års åldern så hade jag en kompis som jag lekte väldigt mycket med under några år, hon hette Bodil och vi bodde på samma gård i Borås. På den tiden byggdes husen så att man la dem så att de bildade en fyrkant och inne i fyrkanten fanns gräsmattor, plats för cyklar och mopeder, ställ att piska mattor på samt en lekplats i mitten. Vi var ofta ett stort gäng, både pojkar och flickor som lekte tillsammans och ”bästisarna” varierade genom åren.

Hur som helst Bodil och hennes familj flyttade så småningom från Borås till Stockholm, på den tiden fanns ingen mobiltelefon eller datorer så våra vägar skildes. Vi träffades en eller två gånger under åren, i 17-18 års åldern. Sedan har vi inte träffats sedan vi fick kontakt igen via Facebook, för några år sedan. Bodil var gift med samma man som hon gifte sig med 1983 och tillsammans har de tre vuxna barn, två pojkar och en flicka. En av hennes söner och min son heter Mathias, visade det sig. Lite kul.

Träffades på Facebook efter många år

Bodil skrev mycket om sina barn och barnbarn, hon visade det sig är en kvinna som älskar barn. Hon var barnsköterska och vårdbiträde i sitt yrke. De senaste hade hon arbetat som vårdbiträde främst nattetid, inom hemtjänsten.

Bodil fyller 59 år i oktober, hon är alltså ett år yngre än vad jag är. Men rätt som det var så gjorde hon inga uppdateringar på FB på en lång tid, och när hon sedan började skriva igen så skrev hon bara några få, lite svårförståeliga inlägg. Jag trodde först att det var något ”skämtsamt” men förstod snart att hon inte var frisk. Hon hade fått en stroke! Åren har gått, och hennes inlägg har blivit bättre och bättre, tillslut frågade jag henne vad hon råkat ut för. 2014 fick Bodil en stroke, och 2015 fick hon MS!!

Sjukdomen slog till snabbt

Bodil hade jobbat natt, när hon en morgon kom hem och gick för att duscha, det var efteråt när hon stod och torkade sig som hon kände hur det snurrade till i huvudet, hon tittade sig i spegeln och såg då att hon var helt sned i ansiktet. Hon ropade på sin man, som ringde ambulansen. Den kom snabbt och det blev färd i ilfart till Karolinska sjukhuset, och därefter vidare till Danderyd.

I drygt fem månader fick Bodil ligga på sjukhuset, hon är fortfarande förlamad på vänster sida och kan inte gå. Hon går till sjukgymnasten en gång i veckan och tränar, hon besöker även sjukhuset en gång i veckan.

Hemhjälp är inte alltid en lyx

Min man är svårt hjärtsjuk berättar Bodil, så jag har assistenter som ska vara mitt stöd med olika saker. Jag har hjälp 55 timmar i veckan, men jag upplever tyvärr att de gör så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. De sitter mest och leker med sina mobiler. Jag har 5 stycken som kommer olika dagar, men för tillfället har jag några som knappt kan tala svenska, och en del visar inte någon som helst respekt. Det har nog både med uppfostran men kanske också kultur att göra.

En vanlig dag för Bodil: hon går upp kl 08:00 och åker och tränar, sen hem för att äta lunch och utföra andra vardagliga bestyr. Hon sitter vid datorn eller kanske åker och ”shoppar”, beroende på vem som jobbar hos henne den dagen. Hon lyssnar på musik, städar lite så gott hon kan. Den ena dagen är den andra lik, hon bakar ibland. Men innehållet och kvaliteten på hennes liv hänger mycket på vilken personal hon har som hjälper henne.

Så för tillfället är mitt liv härligt, trist och innehållslöst säger hon…Den där lite svarta humorn och självironin känner jag igen, fast nu känns den inte fullt så rolig som när vi var yngre…

Tänk vad livet är skört

Mina sjukdomar har påverkat vårt liv såklart, alla har påverkats på olika sätt. Mina söner har blivit ”mammigare”, min dotter har svårt att acceptera att mamma är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. För jag vet att jag inte blir frisk, jag kommer att dö i MS. Jag hoppas att det går fort och utan smärta eller kvävning som är vanligt vid MS, säger Bodil som svar på min fråga angående sin prognos för att bli bra.

Jag blir bestört, tänk vad livet är skört och vad rika vi är så länge vi har hälsan, det är egentligen det enda som är viktigt. Mina ögon tåras, livet är så jävla orättvist!! Och vi som är friska, borde inte vi ta tillvara på och försöka vara nöjda med tillvaron så länge vi har hälsan?!

Jag och Queendom, vill skicka dig en varm kram Bodil, och jag önskar från hela mitt hjärta att din hälsa kunde bli bättre så att du fick njuta av dina barn, och barnbarn, din trädgård, dina blommor och bakningen flera år framåt, och att de dina får fortsätta njuta av sin mamma, mormor/farmor och fru.

Utmattningssyndrom

Vi på Queendom får då och då mail från någon utav er underbara quinnor, mail som innehåller något som ni vill berätta för oss och alla våra queens.

Häromdagen kom detta mail från någon som vill vara anonym, och givetvis får hon det. Här är hennes historia om att må psykiskt dåligt.

Ända sedan tonåren så har jag lidit av depressioner i varierande grad. Det har handlar om att jag har varit allmänt ”nere” till att jag gjort suicidförsök. Under åren mellan det jag var 20 – 30 år mådde jag riktigt bra och livet rusade på, och jag gjorde och upplevde mycket.

När jag var strax över 30 så började jag på ett nytt jobb, det var en större industri där jag trivdes från första stund. Där fanns stora möjlighet att utvecklas för alla som ville. Jag har alltid haft väldigt hög arbetsmoral och jobbat i minst 120 %. Efter några års anställning, blev jag plötsligt sjuk och var en dag tvungen att lämna jobbet för att åka akut till sjukhuset för gallstensanfall. Väl på röntgen så upptäcktes en förändring i magen på mig som inte hörde samman med gallstenen. Cancer misstänktes. Nåja, som ni förstår så blev det ju massor med provtagningar osv under lång tid. Allt detta är en historia för sig, den handlar om hur bedrövlig galet det kan bli ibland inom sjukvården.

Efter 15 sorger och 7 bedrövelser (läs 9 månader) fick jag till slut beskedet att det var en godartad tumör. DÅ släppte all anspänning jag haft under denna tiden. Allt detta ihop med att jag jobbat som en galning i flera år och ännu hårdare och tuffare under tiden jag väntade på svar. Jag tog på mig all övertid jag kunde, var som ett ånglok på jobbet, allt för att slippa tänka. Samtidigt så hade jag och min man köpt lägenhet som vi renoverade och flyttade in i.

Resultatet av allt jag gjort mot mig själv blev att jag låg helt apatisk på soffan. Jag kunde inte ta tag i något, jag slutade äta och bara stirrade ut i tomma luften. Jag var givetvis sjukskriven ett tag men kom tillbaka så smått till jobbet.

Körde på i 120

Efter ett tag så var jag tillbaka i samma gamla vanor. Körde i 120 till mina arbetskompisar sa ifrån, dom t.o.m. kallade mig ”Duracellkaninen”. Visst var jag stolt över att göra ett så bra jobb på kort tid men det tog ett abrupt slut.

Jag blev sjuk jätteofta, förkylningar kom på löpande band. Jag fick oförklarlig värk, kunde inte sova på nätterna, ja var helt enkelt speedad. Så en dag satt jag bara och grät utan att veta varför, jag var så in i märgen trött. Jag gick till läkaren och han förstod ju genast vad som var fel, så han sjukskrev mig en längre period och gav mig medicin samt remiss till terapeut. Under denna period klarade jag inte ens åka med och handla, det kändes som hela butiken med dess människor rasade över mig. Under en period av 4 år så gick jag i terapi samt medicinerade. Försökte arbeta men till slut klarade jag inte mer än 25%. Så, det är bakgrunden till min utmattning som jag fortfarande dras med idag och troligtvis aldrig kommer bli av med.

Hur är det då att leva med utmattningssyndrom?

Jo, man är nästan alltid trött, en trötthet som inte går att sova sig ur. Man har svårt att koncentrera sig, att läsa längre texter är omöjligt för hjärnan klar inte av att ta emot så mycket information. Det känns som om hjärnan är som ett blankt papper, tomt och vitt och man förstår verkligen inte alls vad det står. Ungefär som att läsa på ett helt främmande språk. Det är väldigt svårt att bestämma saker för man vet inte från en dag till annan hur trött man är då. Detta gör att omgivningen tröttnar på en. Jag tappar ord när jag pratar och när jag skriver försvinner det ofta bokstäver. Så om jag inte läser igenom det jag skrivit kan det se väldigt märkligt ut.

Depression är ju också mycket vanligt vid utmattningssyndrom, nu hade ju jag detta innan men har träffat andra som fått det efteråt. Efter att jag har varit och exempelvis handlat så måste jag vila. Alla ljud, intryck och människor är otroligt tröttande. Jag kan exempelvis inte städa, laga mat, handla och gå långpromenad med hundarna samma dag, utan jag måste dela upp allt så det blir lite varje dag.

Humöret pendlar upp och ner för att man är frustrerad över att inte klara av sådant som var enkelt förut. Enligt rehab personal som jag har träffat så är utmattningssyndrom likvärdigt med en liten hjärnskada, såsom vid en liten stroke så det är kanske inte så konstigt att det blir fel ibland.

Idag väntar jag på en större rehabutredning för att utreda min arbetsförmåga.

Vi på Queendom tackar dig för att du ville dela med dig!
Vill du också göra ett gästinlägg på Queendom.se? Välkommen att höra av dig till oss på info@queendom.se

När och var ska jag söka vård?

Vänta INTE utan kontakta din vårdcentral om du tror att du har eller håller på att få utmattningssyndrom. Du kan också kontakta din företagshälsovård om du arbetar! Det är bra att söka hjälp tidigt om du har besvär som du tror beror på stress. Då kan du ofta undvika att bli allvarligt sjuk. Ju tidigare du får stöd desto snabbare brukar det gå att bli bra igen.

Vårt nyhetsbrev

Som prenumerant på våra nyhetsbrev håller du dig uppdaterad om senaste nytt på Queendom.

Läs mer här »

Queendom.se

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss om du vill tipsa eller har några frågor!

info@queendom.se

Välkommen till Facebook

I vår grupp pratar vi om allt som livet har att erbjuda eller glömt erbjuda. Om livet helt enkelt!

Här hittar du oss »

Queendom.se • Be a Queen of fucking everything! © Copyright - 2019