
Bodil, min vän från barndomen
Vi tappade kontakten
När jag var i 12 års åldern så hade jag en kompis som jag lekte väldigt mycket med under några år, hon hette Bodil och vi bodde på samma gård i Borås. På den tiden byggdes husen så att man la dem så att de bildade en fyrkant och inne i fyrkanten fanns gräsmattor, plats för cyklar och mopeder, ställ att piska mattor på samt en lekplats i mitten. Vi var ofta ett stort gäng, både pojkar och flickor som lekte tillsammans och ”bästisarna” varierade genom åren.
Hur som helst Bodil och hennes familj flyttade så småningom från Borås till Stockholm, på den tiden fanns ingen mobiltelefon eller datorer så våra vägar skildes. Vi träffades en eller två gånger under åren, i 17-18 års åldern. Sedan har vi inte träffats sedan vi fick kontakt igen via Facebook, för några år sedan. Bodil var gift med samma man som hon gifte sig med 1983 och tillsammans har de tre vuxna barn, två pojkar och en flicka. En av hennes söner och min son heter Mathias, visade det sig. Lite kul.
Träffades på Facebook efter många år
Bodil skrev mycket om sina barn och barnbarn, hon visade det sig är en kvinna som älskar barn. Hon var barnsköterska och vårdbiträde i sitt yrke. De senaste hade hon arbetat som vårdbiträde främst nattetid, inom hemtjänsten.
Bodil fyller 59 år i oktober, hon är alltså ett år yngre än vad jag är. Men rätt som det var så gjorde hon inga uppdateringar på FB på en lång tid, och när hon sedan började skriva igen så skrev hon bara några få, lite svårförståeliga inlägg. Jag trodde först att det var något ”skämtsamt” men förstod snart att hon inte var frisk. Hon hade fått en stroke! Åren har gått, och hennes inlägg har blivit bättre och bättre, tillslut frågade jag henne vad hon råkat ut för. 2014 fick Bodil en stroke, och 2015 fick hon MS!!
Sjukdomen slog till snabbt
Bodil hade jobbat natt, när hon en morgon kom hem och gick för att duscha, det var efteråt när hon stod och torkade sig som hon kände hur det snurrade till i huvudet, hon tittade sig i spegeln och såg då att hon var helt sned i ansiktet. Hon ropade på sin man, som ringde ambulansen. Den kom snabbt och det blev färd i ilfart till Karolinska sjukhuset, och därefter vidare till Danderyd.
I drygt fem månader fick Bodil ligga på sjukhuset, hon är fortfarande förlamad på vänster sida och kan inte gå. Hon går till sjukgymnasten en gång i veckan och tränar, hon besöker även sjukhuset en gång i veckan.
Hemhjälp är inte alltid en lyx
Min man är svårt hjärtsjuk berättar Bodil, så jag har assistenter som ska vara mitt stöd med olika saker. Jag har hjälp 55 timmar i veckan, men jag upplever tyvärr att de gör så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. De sitter mest och leker med sina mobiler. Jag har 5 stycken som kommer olika dagar, men för tillfället har jag några som knappt kan tala svenska, och en del visar inte någon som helst respekt. Det har nog både med uppfostran men kanske också kultur att göra.
En vanlig dag för Bodil: hon går upp kl 08:00 och åker och tränar, sen hem för att äta lunch och utföra andra vardagliga bestyr. Hon sitter vid datorn eller kanske åker och ”shoppar”, beroende på vem som jobbar hos henne den dagen. Hon lyssnar på musik, städar lite så gott hon kan. Den ena dagen är den andra lik, hon bakar ibland. Men innehållet och kvaliteten på hennes liv hänger mycket på vilken personal hon har som hjälper henne.
Så för tillfället är mitt liv härligt, trist och innehållslöst säger hon…Den där lite svarta humorn och självironin känner jag igen, fast nu känns den inte fullt så rolig som när vi var yngre…
Tänk vad livet är skört
Mina sjukdomar har påverkat vårt liv såklart, alla har påverkats på olika sätt. Mina söner har blivit ”mammigare”, min dotter har svårt att acceptera att mamma är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. För jag vet att jag inte blir frisk, jag kommer att dö i MS. Jag hoppas att det går fort och utan smärta eller kvävning som är vanligt vid MS, säger Bodil som svar på min fråga angående sin prognos för att bli bra.
Jag blir bestört, tänk vad livet är skört och vad rika vi är så länge vi har hälsan, det är egentligen det enda som är viktigt. Mina ögon tåras, livet är så jävla orättvist!! Och vi som är friska, borde inte vi ta tillvara på och försöka vara nöjda med tillvaron så länge vi har hälsan?!
Jag och Queendom, vill skicka dig en varm kram Bodil, och jag önskar från hela mitt hjärta att din hälsa kunde bli bättre så att du fick njuta av dina barn, och barnbarn, din trädgård, dina blommor och bakningen flera år framåt, och att de dina får fortsätta njuta av sin mamma, mormor/farmor och fru.