Häromdagen kom detta mail från någon som vill vara anonym, och givetvis får hon det. Här är hennes historia om att må psykiskt dåligt.
Ända sedan tonåren så har jag lidit av depressioner i varierande grad. Det har handlar om att jag har varit allmänt ”nere” till att jag gjort suicidförsök. Under åren mellan det jag var 20 – 30 år mådde jag riktigt bra och livet rusade på, och jag gjorde och upplevde mycket.
När jag var strax över 30 så började jag på ett nytt jobb, det var en större industri där jag trivdes från första stund. Där fanns stora möjlighet att utvecklas för alla som ville. Jag har alltid haft väldigt hög arbetsmoral och jobbat i minst 120 %. Efter några års anställning, blev jag plötsligt sjuk och var en dag tvungen att lämna jobbet för att åka akut till sjukhuset för gallstensanfall. Väl på röntgen så upptäcktes en förändring i magen på mig som inte hörde samman med gallstenen. Cancer misstänktes. Nåja, som ni förstår så blev det ju massor med provtagningar osv under lång tid. Allt detta är en historia för sig, den handlar om hur bedrövlig galet det kan bli ibland inom sjukvården.
Efter 15 sorger och 7 bedrövelser (läs 9 månader) fick jag till slut beskedet att det var en godartad tumör. DÅ släppte all anspänning jag haft under denna tiden. Allt detta ihop med att jag jobbat som en galning i flera år och ännu hårdare och tuffare under tiden jag väntade på svar. Jag tog på mig all övertid jag kunde, var som ett ånglok på jobbet, allt för att slippa tänka. Samtidigt så hade jag och min man köpt lägenhet som vi renoverade och flyttade in i.
Resultatet av allt jag gjort mot mig själv blev att jag låg helt apatisk på soffan. Jag kunde inte ta tag i något, jag slutade äta och bara stirrade ut i tomma luften. Jag var givetvis sjukskriven ett tag men kom tillbaka så smått till jobbet.
Efter ett tag så var jag tillbaka i samma gamla vanor. Körde i 120 till mina arbetskompisar sa ifrån, dom t.o.m. kallade mig ”Duracellkaninen”. Visst var jag stolt över att göra ett så bra jobb på kort tid men det tog ett abrupt slut.
Jag blev sjuk jätteofta, förkylningar kom på löpande band. Jag fick oförklarlig värk, kunde inte sova på nätterna, ja var helt enkelt speedad. Så en dag satt jag bara och grät utan att veta varför, jag var så in i märgen trött. Jag gick till läkaren och han förstod ju genast vad som var fel, så han sjukskrev mig en längre period och gav mig medicin samt remiss till terapeut. Under denna period klarade jag inte ens åka med och handla, det kändes som hela butiken med dess människor rasade över mig. Under en period av 4 år så gick jag i terapi samt medicinerade. Försökte arbeta men till slut klarade jag inte mer än 25%. Så, det är bakgrunden till min utmattning som jag fortfarande dras med idag och troligtvis aldrig kommer bli av med.
Jo, man är nästan alltid trött, en trötthet som inte går att sova sig ur. Man har svårt att koncentrera sig, att läsa längre texter är omöjligt för hjärnan klar inte av att ta emot så mycket information. Det känns som om hjärnan är som ett blankt papper, tomt och vitt och man förstår verkligen inte alls vad det står. Ungefär som att läsa på ett helt främmande språk. Det är väldigt svårt att bestämma saker för man vet inte från en dag till annan hur trött man är då. Detta gör att omgivningen tröttnar på en. Jag tappar ord när jag pratar och när jag skriver försvinner det ofta bokstäver. Så om jag inte läser igenom det jag skrivit kan det se väldigt märkligt ut.
Depression är ju också mycket vanligt vid utmattningssyndrom, nu hade ju jag detta innan men har träffat andra som fått det efteråt. Efter att jag har varit och exempelvis handlat så måste jag vila. Alla ljud, intryck och människor är otroligt tröttande. Jag kan exempelvis inte städa, laga mat, handla och gå långpromenad med hundarna samma dag, utan jag måste dela upp allt så det blir lite varje dag.
Humöret pendlar upp och ner för att man är frustrerad över att inte klara av sådant som var enkelt förut. Enligt rehab personal som jag har träffat så är utmattningssyndrom likvärdigt med en liten hjärnskada, såsom vid en liten stroke så det är kanske inte så konstigt att det blir fel ibland.
Idag väntar jag på en större rehabutredning för att utreda min arbetsförmåga.
Vi på Queendom tackar dig för att du ville dela med dig!
Vill du också göra ett gästinlägg på Queendom.se? Välkommen att höra av dig till oss på info@queendom.se
Vänta INTE utan kontakta din vårdcentral om du tror att du har eller håller på att få utmattningssyndrom. Du kan också kontakta din företagshälsovård om du arbetar! Det är bra att söka hjälp tidigt om du har besvär som du tror beror på stress. Då kan du ofta undvika att bli allvarligt sjuk. Ju tidigare du får stöd desto snabbare brukar det gå att bli bra igen.
Ja, vem behöver gå till en psykolog eller terapeut? Det första som dyker upp i huvudet är ofta psykisk ohälsa och att någon mår dåligt. Men det är självklart okunskap, så behöver det naturligtvis inte bara vara, det kan finnas många anledningar att prata och anlita en professionell behandlare, och precis som i USA och andra länder börjar det bli alltmer vanligt även här i Sverige att anlita och ta hjälp för många fler och andra syften.
En legitimerad psykolog har en femårig utbildning inom psykologi plus ett års praktisk tjänstgöring. En psykolog kan arbeta med alltifrån samtalsterapi och mental ohälsa till chefsutveckling och personalfrågor.
En legitimerad psykoterapeut har en grundexamen med minst 120 högskolepoäng från en utbildning såsom läkare, psykolog eller socionom. H*n har även en eventuell grundkurs inom psykoterapi (om detta inte ingick i grundexamen), minst två års arbetslivserfarenhet samt en vidareutbildning inom psykoterapi. En psykoterapeut arbetar med att bedriva samtalsterapi med människor i olika former.
Det är även vanligt att man blandar ihop benämningarna psykolog och psykoterapeut med psykiatriker. En psykiatriker är i grunden en läkare som har specialistutbildning inom psykiatri.
En psykiatriker kan bedriva samtalsterapi men arbetar oftast mer med diagnostisering och utredningar av patienter. Psykiatriker får, till skillnad från psykologer och psykoterapeuter, lov att skriva ut psykofarmaka såsom antidepressiva och ångestdämpande läkemedel.
Ja, det där kan känns lite rörigt men det kan vara bra att känna till skillnaderna.
Psykiska besvär av varierande grad men som ofta innebär tillstånd av nedsatt välbefinnande som till exempel oro, ångest, nedstämdhet eller sömnsvårigheter. Inte minst kan många av dessa symtom dyka upp när en kvinna går in i klimakteriet och hormonerna är i fullständig obalans.
Ett av de absolut vanligaste skälen till att personer uppsöker en terapeut är för att få bättre självinsikt om vem man egentligen är och där fokus för terapin delvis riktas mot händelser i det förflutna och hur de påverkar vem du är och fungerar idag.
Många upplever att de känner sig otillräckliga. Förutom att vi ska vara snygga och se bra ut ska vi dessutom ständigt prestera, både på arbetet och i privatlivet. Dessa krav har bidragit till att många människor känner att de inte räcker till och tvivlar på sig själva. Man kanske behöver lära sig att acceptera den man är med både brister och tillgångar.
Man ska inte underskatta vikten av att prata av sig. Kanske du bara vill ha en timme i veckan där du kan få vädra alla de tankar och känslor du har men inte vågar berätta för någon annan. I terapirummet är allting konfidentiellt och en terapeut kommer alltid att ha en objektiv inställning och vara icke-dömande till att som sägs.
Många som söker sig till terapi vill finna ut vad de verkligen vill göra med sina liv. Kanske du känner dig som allting går på rutin utan någon egentlig glädje? Genom en bättre självkännedom är det enklare att finna ut vad som verkligen känns viktigt och meningsfullt i livet.
I terapi kan du exempelvis arbeta med att bli en bättre talare, bli mer social kompetent eller hitta tekniker för att kunna studera längre. Att vilja utveckla en sida hos dig själv behöver inte betyda att den är problematisk i dagsläget, bara att det finns utrymme för ytterligare förbättring.
Inga förhållanden är helt problemfria. I de flesta fall går det att lösa problemen men ibland kan det kännas omöjligt. Då kan familjerådgivning hjälpa till att komma vidare och genom samtal medverka till bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter.
I stort sett alla kommer någon gång att hamna i en kris. Krisen kan komma plötsligt eller utlösas av något som du har levt med en längre tid. En kris kan också uppstå vid en förlust, sorg, skilsmässa eller att något förändras mycket i livet. I samband med sorg eller ett svårt sjukdomsbesked är det vanligt att känna tomhet och förtvivlan.
Det är viktigt att komma ihåg att alla reagerar olika under en kris och kan genomgå faser i olika steg som inte följer en given mall.
Många chefer, tränare med flera borde definitivt ta hjälp för att bli en bättre ledare. En psykolog kan hjälpa en person med alltifrån att hantera stress till att bli en bättre lyssnare.
Du blir först inbjuden till behandlarens samtalsrum. Rummet består oftast av två bekväma stolar, ofta med ett bord emellan och en dörr att stänga så att samtalet kan ske ostört. Behandlaren presenterar sig och du får sedan berätta lite om dig själv och varför du har bokat samtalet. Behandlaren berättar om sitt arbetssätt och innan terapin börjar kommer du och din behandlare överens om vad du vill uppnå med terapin. Sedan samarbetar ni för att uppnå det målet.
Beroende på var du får hjälpen, och vad du söker för stöd kan behandlingen kallas för till exempel stödsamtal, motiverande samtal, krisbearbetning, psykosocial behandling eller samtalsbehandling. Du kan träffa en behandlare ensam eller tillsammans med andra.
Det är bra om du i förväg funderar på vad du vill ha ut av behandlingen och berätta det för din behandlare. Det ökar också chansen att behandlingen ska ge den effekt som du önskar. Men om du bara känner kaos, så kan lugnt lita på att psykologen tar ansvar för samtalet. Ofta gör du upp en plan tillsammans med behandlaren efter en eller ett par träffar.
Psykologen kommer att ställa frågor, men också uppmuntra dig att berätta fritt. Tempot i psykologsamtal är ofta långsammare än i andra samtal. Detta ger dig tid att tänka och känna efter. Psykologen vet att de frågor som ni tar upp inte har några enkla svar — det är därför ni hjälps åt att undersöka dem.
Det kan vara jobbigt att sätta ord på sådant som du i vanliga fall känner dig obekväm med att prata om. Behandlaren är van och förstår att det kan kännas jobbigt vid dessa situationer, och ansvarar för att samtalen blir givande för dig.
Det kan kännas ovant att öppna sig och lita på en främmande människa. Man kan känna ett tvivel på att man någonsin ska kunna må bättre eller att någon annan person ska kunna förstå ens problem. Ibland är det också så att man inte hittar en kemi med sin behandlare och om du känner att du gett det en ärlig chans utan att se en öppning, ska du självklart byta till en ny.