Häromdagen kom detta mail från någon som vill vara anonym, och givetvis får hon det. Här är hennes historia om att må psykiskt dåligt.
Ända sedan tonåren så har jag lidit av depressioner i varierande grad. Det har handlar om att jag har varit allmänt ”nere” till att jag gjort suicidförsök. Under åren mellan det jag var 20 – 30 år mådde jag riktigt bra och livet rusade på, och jag gjorde och upplevde mycket.
När jag var strax över 30 så började jag på ett nytt jobb, det var en större industri där jag trivdes från första stund. Där fanns stora möjlighet att utvecklas för alla som ville. Jag har alltid haft väldigt hög arbetsmoral och jobbat i minst 120 %. Efter några års anställning, blev jag plötsligt sjuk och var en dag tvungen att lämna jobbet för att åka akut till sjukhuset för gallstensanfall. Väl på röntgen så upptäcktes en förändring i magen på mig som inte hörde samman med gallstenen. Cancer misstänktes. Nåja, som ni förstår så blev det ju massor med provtagningar osv under lång tid. Allt detta är en historia för sig, den handlar om hur bedrövlig galet det kan bli ibland inom sjukvården.
Efter 15 sorger och 7 bedrövelser (läs 9 månader) fick jag till slut beskedet att det var en godartad tumör. DÅ släppte all anspänning jag haft under denna tiden. Allt detta ihop med att jag jobbat som en galning i flera år och ännu hårdare och tuffare under tiden jag väntade på svar. Jag tog på mig all övertid jag kunde, var som ett ånglok på jobbet, allt för att slippa tänka. Samtidigt så hade jag och min man köpt lägenhet som vi renoverade och flyttade in i.
Resultatet av allt jag gjort mot mig själv blev att jag låg helt apatisk på soffan. Jag kunde inte ta tag i något, jag slutade äta och bara stirrade ut i tomma luften. Jag var givetvis sjukskriven ett tag men kom tillbaka så smått till jobbet.
Efter ett tag så var jag tillbaka i samma gamla vanor. Körde i 120 till mina arbetskompisar sa ifrån, dom t.o.m. kallade mig ”Duracellkaninen”. Visst var jag stolt över att göra ett så bra jobb på kort tid men det tog ett abrupt slut.
Jag blev sjuk jätteofta, förkylningar kom på löpande band. Jag fick oförklarlig värk, kunde inte sova på nätterna, ja var helt enkelt speedad. Så en dag satt jag bara och grät utan att veta varför, jag var så in i märgen trött. Jag gick till läkaren och han förstod ju genast vad som var fel, så han sjukskrev mig en längre period och gav mig medicin samt remiss till terapeut. Under denna period klarade jag inte ens åka med och handla, det kändes som hela butiken med dess människor rasade över mig. Under en period av 4 år så gick jag i terapi samt medicinerade. Försökte arbeta men till slut klarade jag inte mer än 25%. Så, det är bakgrunden till min utmattning som jag fortfarande dras med idag och troligtvis aldrig kommer bli av med.
Jo, man är nästan alltid trött, en trötthet som inte går att sova sig ur. Man har svårt att koncentrera sig, att läsa längre texter är omöjligt för hjärnan klar inte av att ta emot så mycket information. Det känns som om hjärnan är som ett blankt papper, tomt och vitt och man förstår verkligen inte alls vad det står. Ungefär som att läsa på ett helt främmande språk. Det är väldigt svårt att bestämma saker för man vet inte från en dag till annan hur trött man är då. Detta gör att omgivningen tröttnar på en. Jag tappar ord när jag pratar och när jag skriver försvinner det ofta bokstäver. Så om jag inte läser igenom det jag skrivit kan det se väldigt märkligt ut.
Depression är ju också mycket vanligt vid utmattningssyndrom, nu hade ju jag detta innan men har träffat andra som fått det efteråt. Efter att jag har varit och exempelvis handlat så måste jag vila. Alla ljud, intryck och människor är otroligt tröttande. Jag kan exempelvis inte städa, laga mat, handla och gå långpromenad med hundarna samma dag, utan jag måste dela upp allt så det blir lite varje dag.
Humöret pendlar upp och ner för att man är frustrerad över att inte klara av sådant som var enkelt förut. Enligt rehab personal som jag har träffat så är utmattningssyndrom likvärdigt med en liten hjärnskada, såsom vid en liten stroke så det är kanske inte så konstigt att det blir fel ibland.
Idag väntar jag på en större rehabutredning för att utreda min arbetsförmåga.
Vi på Queendom tackar dig för att du ville dela med dig!
Vill du också göra ett gästinlägg på Queendom.se? Välkommen att höra av dig till oss på info@queendom.se
Vänta INTE utan kontakta din vårdcentral om du tror att du har eller håller på att få utmattningssyndrom. Du kan också kontakta din företagshälsovård om du arbetar! Det är bra att söka hjälp tidigt om du har besvär som du tror beror på stress. Då kan du ofta undvika att bli allvarligt sjuk. Ju tidigare du får stöd desto snabbare brukar det gå att bli bra igen.