Våren som är på väg lämnar ingen oberörd
Lutar mig tillbaka där jag slunkit ner på en mossbeklädd sten i skogen och låter hundarna springa lösa och nosa. Tystnaden omkring mig känns vilande och solstrålarna kämpar tappert för att ta sig igenom bladverken på träden framför oss. Jag tittar upp mot trädens kronor och de envisaste strålarna plöjer sig igenom och kastar ett gulblekt och mycket välkommet glimmer över marken, löven, stenarna, och mina två kumpaner, hundarna. Jag bländas och måste kisa så ögonen tåras.
Jag lyssnar och faktiskt, faktiskt kan jag höra en sång om stundande vårtider från någon modig och försigkommen liten fågel, en eloge till naturen som snart ska spela upp sitt konststycke med sin praktfulla skapelse för oss alla trötta, höstbleka, förväntansfulla invånare, människa som djur.
Någon visslar, och med lätta steg passerar denna någon ”min” sten med ett muntert -Hej! och en nick. Ja ler, du har också känt det tänker jag, våren som är på väg, den lämnar ingen oberörd.
Plötsligt smattrar det till på trädens stammar och på marken, ”tapp, tapp, tapp”, skuggan som kommer i dess följe når längre och längre fram mot mig där jag sitter. Jag skyndar mig och ropar till mig hundarna, tillsammans skyndar vi hemåt. Jag skyndar mig att smälla igen dörren efter oss när vi kommit in innan vinden som nu drar i gör det!
En blixt och snart därefter en djup mullrande åsksmäll får mig att känna mig tacksam för att jag hann in innan den kom. Nåja tänker jag klarsynt, nu bländas jag åtminstone inte av solen längre, och VÅREN – den kommer tids nog, jag var ändå inte riktigt redo för den än.