Veckans krönika
Tankar och vardagsbetraktelser från i livet i stort och smått
Den förbannade och alldeles underbara JULEN
Jultraditioner
Min nuvarande man och jag, hade båda varsitt över 20 år långt förhållande bakom oss när vi träffades. Men innan jag träffade honom så hade jag och mina barn några väldigt jobbiga år. Det var så mycket som var nytt, och även om jag inte fungerade ihop med barnens far längre så var de första högtiderna utan det gamla invanda mönstret fruktansvärt jobbiga tyckte jag. Och första julen, ja den var verkligen tuff! Om jag ska vara helt ärlig så lyckades jag inte få till någon bra jultradition med mina barn efter skilsmässan! Dels så ville deras farmor och farfar såklart väldigt gärna fortsätta med SIN tradition, vilket innebar att barnen var hos dem antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen på själva julafton.
Att stå bakom gardinen och se sina barn åka i väg på självaste julafton
Barnen var 16 och 13 år, så de fick själva välja. De valde såklart att åka till farmor och farfar första juleftermiddagen och kvällen, de var ju vana vid det. Jag minns när barnen blev upphämtade utanför vårt hus, hur ensam och ledsen jag kände mig, jag hade också velat åkt med hem till dem…det hade ju varit min tradition också sen flera år tillbaka! Jag saknade ju mina svärföräldrar och min svägerska och den invanda gemensamma traditionen med barnen. Jag vet att det högg i hjärtat och att jag grät där jag stod i fönstret bakom en gardin och såg dem kliva in i farfars bil. Men jag var glad att åtminstone barnen fick uppleva lite rutiner och julglädje. Det var allt annat i vårt liv som det var just då, efter skilsmässan, som en trasslig julgransbelysning ungefär. Jag var såklart hemma hos mina föräldrar och firade också, träffade bror med familj och åt julmat, tittade på Kalle och delade julklappar. Precis som det ska vara på en fin julafton. Men där fanns ändå en saknad, som försvann först efter några år och efter att nya traditioner hade kommit in i vårt liv.
Ville inte dra i barnen
Så träffade jag min nuvarande man och vi började ha våra jular med de gemensamma barnen på juldagen. Mina barn fick fortsätta träffa sin farmor och farfar på julafton, deras pappa var också där såklart. Min nya mans f.d fru ville ha deras gemensamma barn på julafton, det var DERAS tradition. Vi bestämde oss för att vara vuxna och inte dra i barnen. Vi ville att ALLA barnen skulle samlas, det var viktigt för oss, de flesta barnen bodde hemma då så det var inte så svårt. Vi bestämde att fortsätta samlas på juldagen, den dagen som min man hade haft som sin julafton med sina barn innan vi träffades.
Så har det fortsatt i säkert 15 härliga år, juldagen med hela gänget, ingen julmat utan i stället stek, oxfile eller något annat som vi alla gillar. Julklappar som sedan har blivit julklappslek när barnbarnen kom och de var de enda som fick julklappar. Juldagen har varit vår julafton.
I år blir det annorlunda
Men nu har barnen fått egna barn, våra fina barnbarn, och svärföräldrar, och en har flyttat flera mil bort liksom vi har gjort. Två av barnen har dessutom gårdar och djur de behöver ta hand om, så i år får vi inte ihop det längre! Det kändes förstås väldigt tungt, men så fick vi en inbjudan:
Jag och min man ska spendera julaftonen tillsammans med min mans X och hennes sen flera år tillbaka nye man, hemma hos dem! Med är förstås de nu vuxna barnen, deras respektive och de sex barnbarnen.
En felsägning är inte alltid av ondo
Jag har såklart träffat hans X och hennes sambo flera gånger t.ex på barnens födelsedagar och när barnen har tagit examen. Jag bröt isen första gången vi träffades då deras gemensamma dotter, min bonusdotter, tog examen och de höll festen hemma hos sig. Eftersom det var första gången som jag var bjuden till dem så hade jag utöver att jag hade en examensbukett till dottern också köpt en bukett blommor till värdinnan, alltså min mans X. Jag räckte fram buketten till henne när vi kom, med orden – och så blommor till väninnan! Haha, snacka om att bryta isen. Efter det förstod hon nog att hon inte hade något att frukta från min sida. Vi skrattade gott åt felsägningen, båda två.
Det blir bättre
VEM hade kunnat tro det för 20 år sedan?! Ja inte jag i alla fall, och inte min man heller för den delen. Men jodå så är det! Vägen hit har väl inte varit spikrak precis, men kanske kan vi ge inspiration eller åtminstone hopp åt någon som är där i början, vid den första förbannade julen med slitandet i hjärtat, tårarna, saknaden, ensamheten och missunnsamheten! Det blir bättre, ja t.o.m. bra om man bara ger det lite tid!
GOD JUL & GOTT NYTT ÅR alla underbara Queens
Min barndoms jular
Så här i juletider minns man ju sina egna jular från när man var liten. Vi i vår familj, firade alltid hemma hos farmor och farfar på julafton.
Pappa hade 5 syskon med respektive som i sin tur hade minst 2 barn var, som alla ungefär 25 stycken samlades hemma hos Farmor och farfar som bodde i en tvårumslägenhet längst upp i ett trevåningshus.
En av pappas bröder och hans fru hade då inga barn, de hade en egen firma och de reste en del och köpte alltid spännande och roliga julklappar till oss barn. I övrigt så köpte alla till alla, så hela sovrummet var fullt av julklappar från golv till tak. De vuxna satt i vardagsrummet kring ett utdraget matsalsbord eller i soffan. Farmor och några av mammorna ordnade med julmaten och vi kusiner lekte och sprang omkring i köket, hallen och vardagsrummet. Jag minns inte att vi någonsin tyckte att det var trångt, bara fullt, gemytligt och härligt!
Sen åt vi, jag minns faktiskt inte vad som serverades och det var förmodligen för att jag då när jag var liten var ”besvärlig med mat” och troligtvis inte åt någonting av julmaten. Vi barn väntade mest på att jultomten skulle komma!
Men först var det alltså julmat, de vuxna satt länge och åt och pratade och skrattade. En liten nubbe till maten blev det nog också lite här och var. Och så väntade vi på Kalle Anka och Bengt Feldreich, då satt vi som tända ljus och tittade. En gång om året var det tecknat på TV och det var så exotiskt då tyckte vi, och vi var såå hänförda. Även de vuxna satt nästan tysta och tittade. Själva julklappsutdelningen tog sedan vid och det var alltid så spännande att gissa VEM som var tomte. För det visste vi, en del kusiner var ju lite äldre, att tomten han var inte på riktigt han var utklädd. Utdelningen höll på under lång tid och man hade alltid en stor hög med julklappar framför sig när den var slut. Då öppnades allt, papper och snören slets av och kartonger öppnades och ALLTID vad jag belåten. Man hade inte så många leksaker på den tiden så ofta hade man önskat sig något under en längre tid och det kunde ibland ta både ett och två år innan man tillslut fick det man önskat sig, om det var en dyr sak, men lyckan var ju desto större när man väl fick den!
Sen lekte vi barn i sovrummet hela kvällen tills vi somnade under bordet i vardagsrummet, i farmor och farfars sängar eller någon annanstans. Sen mindes man inte mer förrän man vaknade till någon sekund när pappa bar upp en för trapporna hemma och lade en i sin säng, där man snabbt somnade om.
På juldagen var det dags för julfirande nummer 2, det gick av stapeln hemma hos mammas syster Maud och hennes tre barn, alla några år äldre än mig. Det var två pojkar och en flicka, Monika. Monika var så snygg, hon var äldst och lite spännande på något sätt. Hon bodde i kollektiv och var politiskt engagerad. Mormor och morfar var också där. Maud hade ett stort hus i tre våningar som vi stojade runt i innan maten. Jag minns att vi alltid åt risgrynsgröt hos Maud, och att det låg en mandel i gröten. Den som fick mandeln skulle rimma och om rimmet var bra så skulle man bli gift. Jag vet inte om det var en tradition som bara fanns hemma hos Maud eller om fler hade den, men jag har aldrig hört talas om det. Det låg också en godispeng i gröten, den som fick den skulle bli rik.
Maud var så härlig, hon var änka och arbetade i en pälsaffär som en annan av mammas syskon ägde. Där köpte jag min mockakappa med fårpäls på 70-talet. Åh, vad jag älskade den. Maud hade så många spännande saker och hon hade också väldigt många böcker, hon läste mycket. Det var tufft för henne att ta hand om tre barn på egen hand, men det förstod man ju inte då. Hennes mat den var fantastiskt god. Maud skrattade ofta och hela hon gungade när hon skrattade. Hon var social, hade många vänner och en och annan fling vad jag förstår. Det är jag glad för. Jag tyckte om Maud väldigt mycket, och det allra bästa är att min mamma och pappa säger att jag är väldigt lik henne, i mitt sätt. Det gör mig stolt!
Åh vad jag saknar min barndoms jular ibland.
Ibland har jag huvudet under armen! Vilken sommar det blev!! Soliga dagar, härliga varma havsbad och blommor, tomater och andra grönsaker som växer så att det knakar. Sommaren då jag helt plötsligt blev hyresvärd! Jag och min man hade länge pratat om att hyra ut vår lillstuga nu när barnen har sina egna projekt, gårdar, […]
Glömsk vegetarian, vegan, flexitarian, pescatarian, Lakto-ovo-vegetarian – vad är jag egentligen? Nu får det vara nog! Sedan minst en månad tillbaka, eller sedan jag HÖRDE (inte såg för jag klarar inte av att se djurplågeri!!) på nyheterna om den senaste skandalen från ett svenskt slakteri där en anställd plågade och torterade försvarslösa djur innan slakt, […]
Semesterdikt
Semestern nalkas det är nära nu, det är knappt man fattar,
Fyra gånger dagarna sju, nu min bil jag mot kusten rattar.
På Tofta jag ligger i gräset och mår, eller tar några tag med krattan,
Det är så skönt när man kan välja och får, vara lat eller jobba som attan.
I havet finns både salt och tång, och på bordet både kräfta och sill,
Jag njuter med en bok och ser solnedgång, och behöver inte gå till sängs om jag inte vill.
Koka saft och plocka svamp, det är för andra att göra,
Jag ligger hellre i fastsurrad jolle med tamp, och lyssnar på ”sommar”, med ett öra.
Tankar runt mallar och dokument är nu helt väck, den stora frågan är vad skall man ha till?
En Cabernet sauvignon eller en Marlbec, marinerat kött och annat gott på koleldad grill.
Men fyra veckor går allt för fort, och semestern är snart ett minne blott,
Tillbaka till Queendom för att skriva kåserier igen, strax är man inte längre så brunbränd och ”flott”.
Men lycklig den som ett arbete har, och fina arbetskamrater.
Vad skulle man annars göra med alla sina lediga dar? Man kunde ju rent av bli odrägligt later.
Trevlig sommar alla underbara Queens!
Gunsan/odrägligt later
IT införandets ungdom och dagens Emojis
Att våga lita på datorn
Jag arbetade på polismyndigheten när jag för första gången kom i kontakt med en dator. Innan dess så hade vi s.k. kortlådor för att hitta den information vi behövde i vårt arbete. Det var kort, sorterade i en viss ordning över brott och brottslingar. Vi bläddrade i våra kort varje dag, antingen för att skriva dit något eller om någon ringde och frågade om någonting. Men så en dag installerades en dator, och vi skulle börja skriva in uppgifterna i datorn istället.
I början körde vi såklart dubbelt, vi vågade inte lita på att vi verkligen skulle hitta vår information i datorn. Förhör, anmälningar m.m. skrev vi på maskin, tre kopior fick vi fram genom att lägga karbonpapper i mellan. Vad skönt det skulle bli nu när datorn gjort sitt intåg i verksamheten, då skulle det inte bli så mycket papper i fortsättningen, vi hade ju hört talas om det s.k. papperslösa kontoret. Hur det blev med det vet vi ju!?
Stoppa mejlet!
Några år senare, då arbetade jag på en annan myndighet, läste jag mitt första mejl. Det var kul när vi först fick mejlprogrammet. Jag minns hur man skickade iväg ett mejl till någon kollega och sedan sprang fort till dennes kontor men andan i halsen – har du fått det?! Och hur imponerade vi blev av hur fort det gick.
På kontoret fanns en chef som hade ett förhållande med en av sekreterarna. Han och jag satt i rummen intill varandra och en dag kom han inspringande på mitt kontor – kan du hjälpa mig att stoppa ett mejl!!?? I samma sekund damp hans mejl ner i min mejlbox med ett pling, och i alla andras på kontoret också, det var en fin kärleksförklaring till sekreteraren och definitivt inte menat för alla! Han hade råkat trycka på ALLA istället för hennes namn!! Ingen fara skedd, de levde senare ihop i flera år, men det var något vi skrattade åt många år efteråt och jag gjorde faktiskt ett tappert försök och försökte läsa mig till hur man stoppar ett skickat mejl, som alla vet så går inte det. Det som är skickat är skickat.
Jag – en Stofil
Att vara en människa som levt innan både TV och Dator fanns gör mig till en fossil i ungas ögon. Numera har vi både mejl, sociala medier, wikipedia…ja i princip allt man kan behöva (och mycket mer som vi inte behöver) i våra datorer och mobiler. Tekniken utvecklas hela tiden.
Emoji
Vad är en Emoji? Så här säger wikipedia: Emoji är piktogram som används i elektroniska meddelanden och webbsidor för att förmedla en känsloyttring eller komplettera skriven text med information i bild.
De ursprungliga Emojierna var smileys, de enkla ansiktsliknande humörsymbolerna som spreds via ett datornätverk under senare delen av 1900-talet. Alltså lite mer vardagligt talat en smiley. Ursprungligen började dessa att användas i Japan i slutet av 1990-talet, men numer använder man emojis i princip världen över.
Världens äldsta emoji hittad
Första gången ordet emoji fanns med i en ordbok var 2013. En Slovensk forskare hade dock gjort en upptäckt som visar att användandet av emojis är nästan 400 år gammalt.
År 1635 fick advokaten Jan Ladislaides i uppgift att gå igenom den kommunala bokföringen. Advokaten var verkligen nöjd med siffrorna, så han ritade en liten cirkel bredvid sin underskrift när han godkände dem. Inne i cirkeln ritade han två prickar och ett streck – en bild som de flesta i dag skulle betrakta som en leende emoji. Ett leende ansikte godkände alltså bokföringen.
– Om det var precis så här världens första emoji kom till kan vi inte med säkerhet fastslå, säger Peter Brindza, chef för nationalarkivet i Trenčín. Det råder emellertid ingen tvekan om att advokaten 1635 använde ett leende ansikte vid sitt godkännande av bokföringen. ”Jag kan givetvis inte utesluta att det finns äldre emojis, som vi ännu inte har upptäckt. Men detta är utan tvekan en av de allra äldsta”, säger Brindza.
När du vill visa vad du känner
Emojis finns numera i form av hjärtan, stora smajlisar, grimaser med ihopknipna ögon och hängande tunga, en högröd djävul eller en ledsen emoji med en tår ur ögat för att bara nämna några. Alla är de symboler som vi använder för att fördjupa en känsla när vi skriver något eller för att förtydliga det vi skriver om. Hur tolkar du ett hjärta t.ex.? En kärleksförklaring, en vänlig gest eller vad? Allt har med sammanhanget i övrigt att göra och oftast blir det väl rätt och är ganska oskyldigt.
Bevismaterial
Men emojis är inte bara en rolig grej längre, i USA t.ex. har domstolarna mer och mer börjat använda emolis som bevismaterial! Ett uppmärksammat merikanskt fall är t.ex. där en person stod anklagad för sexhandel efter att han avänt emojis föreställande en krona, en högklackad sko och en påse pengar i ett meddelande till en kvinna. Enligt åklagaren skulle krona kunna vara en symbol för att mannen var en hallick, skon en symbol för prostitution och pengarna…! Eller boxningshandskar i kombination med andra yttranden mot någon som har kunnat vara ett olaga hot! Det gäller att vara försiktig. Mina ungdomar säger att det är mest vi ”äldre” som använder emojis, de unga använder det numera mycket sällan.
Här på Queendom används mycket hjärtan, vilket är helt fantastiskt, det visar bara vilken kärleksfull och härlig stämning vi har skapat här, tillsammans. Ett hjärta går väl knappast att missförstå!?
Gunsan// ❤️
Inneboende nr 1 – Fransmannen
2012 skaffade vi oss vår första inneboende. Det var en fransk kille med lockigt svart hår. Han var rätt så ung när han flyttade in hos oss, och ganska sjövild som killar är i den åldern. Men det var en juste kille som inte ville någon illa. Vi satt ofta och pratade han och jag efter att vi ätit middag, han fullkomligt älskade mat – alla sorters mat. Och så gillade han att träna, ofta gick vi ut och gick långa promenader eller så var han med sina kompisar, då brukade de gå till sportstugan och brottas.
Han gillade verkligen kampsporter. Efter ett tag fick han riktigt mycket muskler och han växte upp och blev en riktigt snygg man. Han studerade en del och gick på olika skolor, hans mål tror jag var inställt på att han ville bli någon typ av livvakt.
Inneboende nr 2 – Kinesen
Några år efter att vår första inneboende, fransmannen, flyttat in flyttade ytterligare en kille in. Vi hade ju gott om plats, barnen var utflugna och vi tyckte att det var trevligt att få lite sällskap. Inneboende nr 2 var en kille från Kina, och i början var han lite avvaktande mot fransosen som var så mycket äldre och också ganska mycket större. Han var ju dessutom lite mer världsvan och kände många i kvarteret där vi bodde, killen från Kina som var ganska liten och spenslig och kände ännu inte en kotte här och han visade det sig var lite mer inbunden och kanske lite blyg.
Han hade helt enkelt inte samma sociala skills som fransosen. Det märktes tydligt när folk gick förbi vårt hus för då gorma och skällde han och grimaserade, han betedde sig nästan som en rabies smittat katt!!
Är 2 inneboende kanske 1 för mycket?
Vi började bli lite osäkra på om det verkligen var ett bra val att låta Kinesen flytta in, men vi sa att vi ger honom någon månad. Efter ett tag fick vi veta att han om han bott kvar i Kina skulle arbeta med att vakta byggnader av viktigare slag, typ slott o dyl. Troligen skulle han ha ingått i någon slags armé förmodade vi.
Han skulle säkert ingå i någon slags förtrupp, och ge signal om fienden närmade sig för att marktrupperna sedan skulle ta vid och förgöra fienden. Så egentligen gjorde han ju bara det som han hade i blodet, som hans släktingar i århundrade hade gjort.
Blivit familjemedlemmar
Nåväl, nu har beteende tonat ner sig något, fransosen har också haft en bra inverkan på honom och lärt honom en del om hur man för sig, på franskt maner. Och de verkar trivas rätt gott ihop. Ibland på kvällen ser vi hur de båda ligger nära, nära varandra i samma säng (!!) – Hm, det trodde man inte, sa vi när vi såg det första gången och plirade med ögonen mot varandra.
Det har gått några år nu och både fransosen och Kinesen har blivit lite lugnare, fransosen är ju inte så ung längre och kinesen har lugnat ner sig, han börjar nog förstå att han inte behöver agera förtrupp här hos oss…
Ingen av dem har skaffat sig något jobb, de tycker nog att de har de bra som får både husrum, mat och allt övrigt som de behöver av oss. Det är två finfina killar och vi älskar dem högt, de är våra familjemedlemmar helt enkelt. Och ibland när vi har tur, så lägger de sig på golvet, och vi får ha sofforna helt för oss själva…de små vovvarna.
Gunsan//skrivet med sällskap i soffan, och knäna vid hakan
Åren genom mina trosor
I mitt sovrum har jag en gammal furubyrå som jag målat vit och försett med blåvita knoppar. I den förvarar jag MINA personliga saker. Såsom strumpor, trosor och BH, bikinis, en pyjamas, skärp och bälten, fotografier och de få smycken som jag äger.
Jag har bestämt mig för att äntligen är det dags att städa och rensa ur i tros- och BH-lådan, så att de lådorna äntligen ska gå att stänga utan att jag behöver ta i för kung och fosterland p.g.a. den stora mängden underkläder gör så att det svämmar över.
Nu ska de väck
Jag vill inte påstå att jag är någon hamster när det kommer till ägodelar, jag är heller ingen samlare men av någon anledning när det kommer till trosor så har jag kvar några riktigt sköna från så långt tillbaka som 70-talet!! Jag vet inte riktigt varför men så är det. Men nu ska de väck, nu ska här bara finnas nya fräscha och de ska ligga i fina högar och inte som nu, i en enda röra!
Bomullslegenderna
Jag har mina gamla goa grön- och vitrandiga bomullstrosor som ”härstammar” från tiden innan jag fick mina barn, när magen var platt och höfterna lagom ”svarvade”. Dom var det längesedan jag fick på mig, men de har fått vara kvar som något slags minnesmärke över min ungdom, glada fester och unga friare. En tid som för längesedan är förbi, så nu ska de bort!
Topp-Less
Kvar har jag också 80-talets svarta lilla och lite lägre trosa, dem jag hade en svart trekants BH till OM jag överhuvudtaget hade någon BH! På den tiden använde vi inte speciellt ofta BH. Vi släppte brösten fria både under tröjan och på badstränderna, då var det Topp-Less som var högsta modet. Det fanns inte sådana otroliga mängder av olika modeller, material och färger, spets och mönster som det finns på underkläderna nuförtiden. Och man (jag) hade inte så stora funderingar över vad jag hade inunder, vad jag kan minnas.
String – och TTA 3.0
På 90-talet var det string och bygel-BH som var på modet. Ett litet smalt band som skar in mellan skinkorna och en liten, liten trekant framtill var allt som klädde de nedre regionerna. Undra vem som kom på den idén? Jag hade några sådana, men var aldrig riktigt bekväm med dem och de gick bort ganska snabbt, till förmån för trosor med lite längre ben, först var det de låga s.k. hipsters och därefter boxertrosan. Dessa blev och är fortfarande en av mina favoriter även om de tenderar att gå lite högre över magen för varje gång jag köper nya.
Numera är det Sloggy, Bodyshape och MissMarys modeller för lite äldre kvinnor som gäller, med viss håll-in-magen funktion. TTA 3.0 som min man skämtsamt säger, dvs trosor-till-armhålan som dessutom värmer ryggen, håller in magen och lyfter upp brösten. Han är kul han!
Hälften av alla trosor som fyllde lådan ligger nu i påsen som kommer att slängas i brännbart. I troslådan ligger endast två fina högar med mina TTA 3.0 kvar och jag stänger nu igen lådan med en liten enkel knuff. Jag sneglar mot lådan med strumpor…de står näst i tur!!!
Gunsan // i ett par Sloggy
Till sommaren bakar jag äppelknyten
Jag är inte speciellt praktiskt lagd, men jag tycker nog inte att jag är helt handfallen heller! Jag kan t.ex. måla fönster, sy (raka) gardiner, klippa min storpudel vilket är en konst, sticka, åtminstone väldigt långa, halsdukar och laga hyfsad god mat, men när det kommer till att baka då brukar det sluta i mer eller mindre KATASTROF!!
Man kan inte misslyckas
Men oxe som jag är så envisades jag inte bara en utan två somrar med att jag SKULE lära mig baka! Först ut var att baka rulltårtor! – Man KAN inte misslyckas med rulltårtor sa alltid mina bakningskunniga väninnor när de bjöd på rulltårtor, läckra bakelser, hallongrottor, och annat smarrigt och självklart hembakat till kaffet. Naturligtvis var bakverken perfekta till både storlek och form också. Men jodå visst gick det att MISSLYCKAS – det lyckades jag med VARJE gång!!
En sockerbagare
Så en sommar för några år sedan bestämde jag mig för att nu skulle jag LYCKAS baka både fina och härligt goda rulltårtor om det så skulle kosta mig tio extra kilo! Några riktiga katastrofer blev det och tårar, och en och annan svordom då mina ”skapelser” åkte direkt ner i komposten! Men jag gav mig inte och det gick bättre och bättre ju längre sommaren förflöt och till sist var både jag och mannen nöjda! En sockerbagare här bor i vårt hus…liksom!
En rosa potatis
Tårtor var inte heller något som jag hade handlag för, så ingen pardon, sommaren efter blev det tårtor i parti och minut. Det blev tårtor av kletig och platt maräng, sneda jordgubbstårtor med massor av grädde på både tårta, bakbord, golv och händer! men mot slutet av sommaren lyckades jag faktiskt t.o.m. med konststycket att baka en grön marsipantårta, om dock en något lite ovanlig variant där tårtan istället för en ros pryddes med något rosa som mest påminde om en – liten rosa potatis! Men mannen var lycklig så klart för han älskar sötsaker.
Äppelknyten, rumpstek och kåseri
Hur som helst med envishet kommer man långt – Jag kan säga att numera kan jag faktiskt baka både riktigt goda rulltårtor och tårtor, även om det händer att vi fortfarande ibland illa kvickt måste kasta oss i bilen och åka iväg till bageriet innan gästerna kommer, med en misslyckad tårta slängd i soptunnan. Som idag, jag tänkte baka äppelknyten.
Men som alltid när jag ska göra något så tar jag i för kung och fosterland, jag satte TVÅ stora degar samtidigt, stekte en rumpstek till middagen och hade en plåt rotfrukter i ugnen, som om inte detta var nog var tvungen att skriva detta kåseri också!!! Ja, vad säger man…de blev inga fina äppelknyten i alla fall, det enda som knöt sig var min något lilla, lilla estetiska ådra när jag såg de färdiga missfostren – men goda var de i alla fall!
Till nästa vecka Quinnor!
// Nisse, med lite mjöl på näsan!
Vår krönikör
Gunilla Carlsson
Västkustens härligaste krönikör och skribent och som vi nu har glädjen att följa här på Queendom.se.
Här delar hon med sig av sina tankar och vardagsbetraktelser från sin del av världen.