Veckans krönika

Tankar och vardagsbetraktelser från i livet i stort och smått

Semesterdikt

Semestern nalkas det är nära nu, det är knappt man fattar,
Fyra gånger dagarna sju, nu min bil jag mot kusten rattar.

På Tofta jag ligger i gräset och mår, eller tar några tag med krattan,
Det är så skönt när man kan välja och får, vara lat eller jobba som attan.

I havet finns både salt och tång, och på bordet både kräfta och sill,
Jag njuter med en bok och ser solnedgång, och behöver inte gå till sängs om jag inte vill.

Koka saft och plocka svamp, det är för andra att göra,
Jag ligger hellre i fastsurrad jolle med tamp, och lyssnar på ”sommar”, med ett öra.

Tankar runt mallar och dokument är nu helt väck, den stora frågan är vad skall man ha till?
En Cabernet sauvignon eller en Marlbec, marinerat kött och annat gott på koleldad grill.

Men fyra veckor går allt för fort, och semestern är snart ett minne blott,
Tillbaka till Queendom för att skriva kåserier igen, strax är man inte längre så brunbränd och ”flott”.

Men lycklig den som ett arbete har, och fina arbetskamrater.
Vad skulle man annars göra med alla sina lediga dar? Man kunde ju rent av bli odrägligt later.

Trevlig sommar alla underbara Queens!

Gunsan/odrägligt later

IT införandets ungdom och dagens Emojis

Att våga lita på datorn

Jag arbetade på polismyndigheten när jag för första gången kom i kontakt med en dator. Innan dess så hade vi s.k. kortlådor för att hitta den information vi behövde i vårt arbete. Det var kort, sorterade i en viss ordning över brott och brottslingar. Vi bläddrade i våra kort varje dag, antingen för att skriva dit något eller om någon ringde och frågade om någonting. Men så en dag installerades en dator, och vi skulle börja skriva in uppgifterna i datorn istället.

I början körde vi såklart dubbelt, vi vågade inte lita på att vi verkligen skulle hitta vår information i datorn. Förhör, anmälningar m.m. skrev vi på maskin, tre kopior fick vi fram genom att lägga karbonpapper i mellan. Vad skönt det skulle bli nu när datorn gjort sitt intåg i verksamheten, då skulle det inte bli så mycket papper i fortsättningen, vi hade ju hört talas om det s.k. papperslösa kontoret. Hur det blev med det vet vi ju!?

Stoppa mejlet!

Några år senare, då arbetade jag på en annan myndighet, läste jag mitt första mejl. Det var kul när vi först fick mejlprogrammet. Jag minns hur man skickade iväg ett mejl till någon kollega och sedan sprang fort till dennes kontor men andan i halsen – har du fått det?! Och hur imponerade vi blev av hur fort det gick.

På kontoret fanns en chef som hade ett förhållande med en av sekreterarna. Han och jag satt i rummen intill varandra och en dag kom han inspringande på mitt kontor – kan du hjälpa mig att stoppa ett mejl!!?? I samma sekund damp hans mejl ner i min mejlbox med ett pling, och i alla andras på kontoret också, det var en fin kärleksförklaring till sekreteraren och definitivt inte menat för alla! Han hade råkat trycka på ALLA istället för hennes namn!! Ingen fara skedd, de levde senare ihop i flera år, men det var något vi skrattade åt många år efteråt och jag gjorde faktiskt ett tappert försök och försökte läsa mig till hur man stoppar ett skickat mejl, som alla vet så går inte det. Det som är skickat är skickat.

Jag – en Stofil

Att vara en människa som levt innan både TV och Dator fanns gör mig till en fossil i ungas ögon. Numera har vi både mejl, sociala medier, wikipedia…ja i princip allt man kan behöva (och mycket mer som vi inte behöver) i våra datorer och mobiler. Tekniken utvecklas hela tiden.

Emoji

Vad är en Emoji? Så här säger wikipedia: Emoji är piktogram som används i elektroniska meddelanden och webbsidor för att förmedla en känsloyttring eller komplettera skriven text med information i bild.

De ursprungliga Emojierna var smileys, de enkla ansiktsliknande humörsymbolerna som spreds via ett datornätverk under senare delen av 1900-talet. Alltså lite mer vardagligt talat en smiley. Ursprungligen började dessa att användas i Japan i slutet av 1990-talet, men numer använder man emojis i princip världen över.

Världens äldsta emoji hittad

Första gången ordet emoji fanns med i en ordbok var 2013. En Slovensk forskare hade dock gjort en upptäckt som visar att användandet av emojis är nästan 400 år gammalt.

År 1635 fick advokaten Jan Ladislaides i uppgift att gå igenom den kommunala bokföringen. Advokaten var verkligen nöjd med siffrorna, så han ritade en liten cirkel bredvid sin underskrift när han godkände dem. Inne i cirkeln ritade han två prickar och ett streck – en bild som de flesta i dag skulle betrakta som en leende emoji. Ett leende ansikte godkände alltså bokföringen.

– Om det var precis så här världens första emoji kom till kan vi inte med säkerhet fastslå, säger Peter Brindza, chef för nationalarkivet i Trenčín. Det råder emellertid ingen tvekan om att advokaten 1635 använde ett leende ansikte vid sitt godkännande av bokföringen. ”Jag kan givetvis inte utesluta att det finns äldre emojis, som vi ännu inte har upptäckt. Men detta är utan tvekan en av de allra äldsta”, säger Brindza.

När du vill visa vad du känner

Emojis finns numera i form av hjärtan, stora smajlisar, grimaser med ihopknipna ögon och hängande tunga, en högröd djävul eller en ledsen emoji med en tår ur ögat för att bara nämna några. Alla är de symboler som vi använder för att fördjupa en känsla när vi skriver något eller för att förtydliga det vi skriver om. Hur tolkar du ett hjärta t.ex.? En kärleksförklaring, en vänlig gest eller vad? Allt har med sammanhanget i övrigt att göra och oftast blir det väl rätt och är ganska oskyldigt.

Bevismaterial

Men emojis är inte bara en rolig grej längre, i USA t.ex. har domstolarna mer och mer börjat använda emolis som bevismaterial! Ett uppmärksammat merikanskt fall är t.ex. där en person stod anklagad för sexhandel efter att han avänt emojis föreställande en krona, en högklackad sko och en påse pengar i ett meddelande till en kvinna. Enligt åklagaren skulle krona kunna vara en symbol för att mannen var en hallick, skon en symbol för prostitution och pengarna…! Eller boxningshandskar i kombination med andra yttranden mot någon som har kunnat vara ett olaga hot! Det gäller att vara försiktig. Mina ungdomar säger att det är mest vi ”äldre” som använder emojis, de unga använder det numera mycket sällan.

Här på Queendom används mycket hjärtan, vilket är helt fantastiskt, det visar bara vilken kärleksfull och härlig stämning vi har skapat här, tillsammans. Ett hjärta går väl knappast att missförstå!?

Gunsan// ❤️

Inneboende nr 1 – Fransmannen

2012 skaffade vi oss vår första inneboende. Det var en fransk kille med lockigt svart hår. Han var rätt så ung när han flyttade in hos oss, och ganska sjövild som killar är i den åldern. Men det var en juste kille som inte ville någon illa. Vi satt ofta och pratade han och jag efter att vi ätit middag, han fullkomligt älskade mat – alla sorters mat. Och så gillade han att träna, ofta gick vi ut och gick långa promenader eller så var han med sina kompisar, då brukade de gå till sportstugan och brottas.

Han gillade verkligen kampsporter. Efter ett tag fick han riktigt mycket muskler och han växte upp och blev en riktigt snygg man. Han studerade en del och gick på olika skolor, hans mål tror jag var inställt på att han ville bli någon typ av livvakt.

Inneboende nr 2 – Kinesen

Några år efter att vår första inneboende, fransmannen, flyttat in flyttade ytterligare en kille in. Vi hade ju gott om plats, barnen var utflugna och vi tyckte att det var trevligt att få lite sällskap. Inneboende nr 2 var en kille från Kina, och i början var han lite avvaktande mot fransosen som var så mycket äldre och också ganska mycket större. Han var ju dessutom lite mer världsvan och kände många i kvarteret där vi bodde, killen från Kina som var ganska liten och spenslig och kände ännu inte en kotte här och han visade det sig var lite mer inbunden och kanske lite blyg.

Han hade helt enkelt inte samma sociala skills som fransosen. Det märktes tydligt när folk gick förbi vårt hus för då gorma och skällde han och grimaserade, han betedde sig nästan som en rabies smittat katt!!

Är 2 inneboende kanske 1 för mycket?

Vi började bli lite osäkra på om det verkligen var ett bra val att låta Kinesen flytta in, men vi sa att vi ger honom någon månad. Efter ett tag fick vi veta att han om han bott kvar i Kina skulle arbeta med att vakta byggnader av viktigare slag, typ slott o dyl. Troligen skulle han ha ingått i någon slags armé förmodade vi.

Han skulle säkert ingå i någon slags förtrupp, och ge signal om fienden närmade sig för att marktrupperna sedan skulle ta vid och förgöra fienden. Så egentligen gjorde han ju bara det som han hade i blodet, som hans släktingar i århundrade hade gjort.

Blivit familjemedlemmar

Nåväl, nu har beteende tonat ner sig något, fransosen har också haft en bra inverkan på honom och lärt honom en del om hur man för sig, på franskt maner. Och de verkar trivas rätt gott ihop. Ibland på kvällen ser vi hur de båda ligger nära, nära varandra i samma säng (!!) – Hm, det trodde man inte, sa vi när vi såg det första gången och plirade med ögonen mot varandra.

Det har gått några år nu och både fransosen och Kinesen har blivit lite lugnare, fransosen är ju inte så ung längre och kinesen har lugnat ner sig, han börjar nog förstå att han inte behöver agera förtrupp här hos oss…

Ingen av dem har skaffat sig något jobb, de tycker nog att de har de bra som får både husrum, mat och allt övrigt som de behöver av oss. Det är två finfina killar och vi älskar dem högt, de är våra familjemedlemmar helt enkelt. Och ibland när vi har tur, så lägger de sig på golvet, och vi får ha sofforna helt för oss själva…de små vovvarna.

Gunsan//skrivet med sällskap i soffan, och knäna vid hakan

Åren genom mina trosor

I mitt sovrum har jag en gammal furubyrå som jag målat vit och försett med blåvita knoppar. I den förvarar jag MINA personliga saker. Såsom strumpor, trosor och BH, bikinis, en pyjamas, skärp och bälten, fotografier och de få smycken som jag äger.

Jag har bestämt mig för att äntligen är det dags att städa och rensa ur i tros- och BH-lådan, så att de lådorna äntligen ska gå att stänga utan att jag behöver ta i för kung och fosterland p.g.a. den stora mängden underkläder gör så att det svämmar över.

Nu ska de väck

Jag vill inte påstå att jag är någon hamster när det kommer till ägodelar, jag är heller ingen samlare men av någon anledning när det kommer till trosor så har jag kvar några riktigt sköna från så långt tillbaka som 70-talet!! Jag vet inte riktigt varför men så är det. Men nu ska de väck, nu ska här bara finnas nya fräscha och de ska ligga i fina högar och inte som nu, i en enda röra!

Bomullslegenderna

Jag har mina gamla goa grön- och vitrandiga bomullstrosor som ”härstammar” från tiden innan jag fick mina barn, när magen var platt och höfterna lagom ”svarvade”. Dom var det längesedan jag fick på mig, men de har fått vara kvar som något slags minnesmärke över min ungdom, glada fester och unga friare. En tid som för längesedan är förbi, så nu ska de bort!

Topp-Less

Kvar har jag också 80-talets svarta lilla och lite lägre trosa, dem jag hade en svart trekants BH till OM jag överhuvudtaget hade någon BH! På den tiden använde vi inte speciellt ofta BH. Vi släppte brösten fria både under tröjan och på badstränderna, då var det Topp-Less som var högsta modet. Det fanns inte sådana otroliga mängder av olika modeller, material och färger, spets och mönster som det finns på underkläderna nuförtiden. Och man (jag) hade inte så stora funderingar över vad jag hade inunder, vad jag kan minnas.

String – och TTA 3.0

På 90-talet var det string och bygel-BH som var på modet. Ett litet smalt band som skar in mellan skinkorna och en liten, liten trekant framtill var allt som klädde de nedre regionerna. Undra vem som kom på den idén? Jag hade några sådana, men var aldrig riktigt bekväm med dem och de gick bort ganska snabbt, till förmån för trosor med lite längre ben, först var det de låga s.k. hipsters och därefter boxertrosan. Dessa blev och är fortfarande en av mina favoriter även om de tenderar att gå lite högre över magen för varje gång jag köper nya.

Numera är det Sloggy, Bodyshape och MissMarys modeller för lite äldre kvinnor som gäller, med viss håll-in-magen funktion. TTA 3.0 som min man skämtsamt säger, dvs trosor-till-armhålan som dessutom värmer ryggen, håller in magen och lyfter upp brösten. Han är kul han!

Hälften av alla trosor som fyllde lådan ligger nu i påsen som kommer att slängas i brännbart. I troslådan ligger endast två fina högar med mina TTA 3.0 kvar och jag stänger nu igen lådan med en liten enkel knuff. Jag sneglar mot lådan med strumpor…de står näst i tur!!!

Gunsan // i ett par Sloggy

Till sommaren bakar jag äppelknyten

Jag är inte speciellt praktiskt lagd, men jag tycker nog inte att jag är helt handfallen heller! Jag kan t.ex. måla fönster, sy (raka) gardiner, klippa min storpudel vilket är en konst, sticka, åtminstone väldigt långa, halsdukar och laga hyfsad god mat, men när det kommer till att baka då brukar det sluta i mer eller mindre KATASTROF!!

Man kan inte misslyckas

Men oxe som jag är så envisades jag inte bara en utan två somrar med att jag SKULE lära mig baka! Först ut var att baka rulltårtor! – Man KAN inte misslyckas med rulltårtor sa alltid mina bakningskunniga väninnor när de bjöd på rulltårtor, läckra bakelser, hallongrottor, och annat smarrigt och självklart hembakat till kaffet. Naturligtvis var bakverken perfekta till både storlek och form också. Men jodå visst gick det att MISSLYCKAS – det lyckades jag med VARJE gång!!

En sockerbagare

Så en sommar för några år sedan bestämde jag mig för att nu skulle jag LYCKAS baka både fina och härligt goda rulltårtor om det så skulle kosta mig tio extra kilo! Några riktiga katastrofer blev det och tårar, och en och annan svordom då mina ”skapelser” åkte direkt ner i komposten! Men jag gav mig inte och det gick bättre och bättre ju längre sommaren förflöt och till sist var både jag och mannen nöjda! En sockerbagare här bor i vårt hus…liksom!

En rosa potatis

Tårtor var inte heller något som jag hade handlag för, så ingen pardon, sommaren efter blev det tårtor i parti och minut. Det blev tårtor av kletig och platt maräng, sneda jordgubbstårtor med massor av grädde på både tårta, bakbord, golv och händer! men mot slutet av sommaren lyckades jag faktiskt t.o.m. med konststycket att baka en grön marsipantårta, om dock en något lite ovanlig variant där tårtan istället för en ros pryddes med något rosa som mest påminde om en – liten rosa potatis! Men mannen var lycklig så klart för han älskar sötsaker.

Äppelknyten, rumpstek och kåseri

Hur som helst med envishet kommer man långt – Jag kan säga att numera kan jag faktiskt baka både riktigt goda rulltårtor och tårtor, även om det händer att vi fortfarande ibland illa kvickt måste kasta oss i bilen och åka iväg till bageriet innan gästerna kommer, med en misslyckad tårta slängd i soptunnan. Som idag, jag tänkte baka äppelknyten.

Men som alltid när jag ska göra något så tar jag i för kung och fosterland, jag satte TVÅ stora degar samtidigt, stekte en rumpstek till middagen och hade en plåt rotfrukter i ugnen, som om inte detta var nog var tvungen att skriva detta kåseri också!!! Ja, vad säger man…de blev inga fina äppelknyten i alla fall, det enda som knöt sig var min något lilla, lilla estetiska ådra när jag såg de färdiga missfostren – men goda var de i alla fall!

Till nästa vecka Quinnor!

// Nisse, med lite mjöl på näsan!

Tankar i gryningen

Är det så här det är att vara morgonpigg?

Jag vaknar upp tidigt för ovanlighets skull, klockan är knappt sju och jag stiger upp med ljudet av 8 tassar i släptåg. Ute är det så vackert, tyst och stilla. Tänk att morgonpigga människor får uppleva detta fina varje morgon. Vädret visar sig också från sin bästa sida, havet ligger spegelblankt, himlen är blå utan ett moln, och det är redan ljummet.

Jag gör i ordning lite frukost och sätter på kaffet, när det är klart tar jag med mig detta ut i trädgården där jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna som bara stått framme en dryg vecka! Det är fortfarande april men det känns som en sommarmorgon. Några nyvakna fåglar sjunger vackert och hundarna nosar runt i de morgondoftande buskarna och grästuvorna, vem vet vem som har varit här under natten och satt sina dofter, räv, rådjur…?

Lyckligt lottad

Jag vet att jag är lyckligt lottad, inte alla kliver ut på sin egen altan, går ut i den egna trädgården, inte alla har ett helt hav att blicka ut över, inte alla kan sitta och i lugn och ro och äta sin frukost och dricka sitt kaffe. Jag vet, och det har inte alltid varit så för mig heller. Men jag tillåter mig att njuta av nuet, låter mina tankar flöda fritt och låta sig skrivas ned.

Det gäller att greppa de ”lyckliga stunderna”, livet svänger och det går än hit och än dit precis som i visan.

Föga visste jag då

Det har snart gått 20 år sedan jag första gången satt just här och blickade ut över havet och njöt av den hänförande utsikten, föga visste jag då att jag så här två sekel senare skulle BO här och ha denna utsikt som vardag. Jag och min nuvarande man hade haft kontakt via en dating site några månader, vi var båda skilda sedan några år tillbaka.

Vi brukade bestämma träff på lördagskvällarna och vi hade några härliga timmar då vi ”pratade” med varandra över nätet, åt och drack vin, var och en hemma hos sig, men ändå så nära. Det var väldigt mysigt och vi skrev, skrattade och flörtade och blev mer och mer kära i varandra. Nu är vi lyckligt gifta och vår första lite längre date IRL var här nere i hans dåvarande lilla eternitstuga. Nu har vi rivit den och byggt ett gemensamt nytt hus och bor permanent här.

Man får inte glömma av att njuta

Plötsligt blir jag plågsamt medveten om att det var längesedan jag satt så här, utan mobilen i handen eller med datorn i knät och njöt av vår utsikt, man blir snabbt hemmablind. Nu tittar solen fram. Frukosten och även kaffet är slut, jag har sysslor i köket som väntar och jag har inte tid att sitta här och slöa längre…eller? Kanske har jag det, köket springer inte ifrån mig precis! Det är så sällan man tar sig tid för sådant som man faktiskt mår så himla bra av, som att sitta ner i stillhet och njuta av frisk luft, fåglars sång, naturens alla färger och bra tankar.

Ta lite tid du med, njut av din plats på jorden, gå ut i skogen, ut på gården, till friluftsområdet, din balkong, till trädgården. Gör något du tycker om idag. Själv ska jag tillåta mig att sitta kvar här en stund till, men först en påtår!

Gå ut och njut Quinnor //Kram

//Gunsan, tacksam

En lång och hård arbetsdag kräver återhämtning säger Nisse.

Lär känna vår krönikör Nisse

Hej Nisse! Hur kommer det sig att vi kallar dig Nisse egentligen? Är inte det ett pojknamn?

– Nja, jag tror att det kan ha att göra med att jag har tomtar på loftet… Hahaha..

Okej Nisse, ser du Gunilla som ditt alter ego eller är det tvärtom?

– Gunilla, vem?!

I din ansökan till Queendom.se så framgick det att du jobbat med flera stora projekt tidigare, är det någonting du vill berätta mer om?

– Nja, om jag inte hade tystnadsplikt så hade jag givetvis gjort det, men så mycket kan jag säga att både försvaret och SÄPO var inblandade i projekten.

Om jag har förstått det rätt så fyller du jämnt inom kort, närmare bestämt 50 år. Hur tänker du fira din stora dag?

– Nja, det blir inte så märkvärdigt, helikopter till Stockholm där mina vänner (flertalet kändisar faktiskt) har hyrt X, det blir inte jättestort bara runt några hundra gäster. Så blir det väl mat, drinkar, uppträdanden, poolparty helt enkelt…sa du 50?!? Ja, det stämmer.

Du jobbar idag som registrator men har också en masterexamen som Technical Key Analytic Group Servicemanager, vad betyder det, och vad gör en sådan?

– Nja, direkt översatt betyder det Teknisk nyckel analytisk grupp service chef, jag har inte jobbat som det…ännu, men det är den som analyserar gruppens managernycklar, tekniska grejer alltså, en typ av väldigt avancerad service, svårt att förklara för er. Ni skulle ändå aldrig förstå. Men det är tur att jag har den examen, eller hur?

Du arbetar även som skribent och krönikör hos oss. Några av våra medlemmar har hört av sig och undrar var man kan läsa fler av dina tidigare artiklar? Vilka tidskrifter har du jobbat med tidigare?

– Nja, jag har mest skrivit på…andra språk.

Jasså?! Vilka språk då?

– Nja, klickljud. Klickljud är konsonanter som bildas med hjälp av dubbel avspärrning. Dels spärras talröret av vid velum, dels sker en avspärrning längre fram i talröret. När talröret är avspärrat på båda platserna, sänks tungan, och då uppstår ett undertryck. Den främre avspärrningen släpps så hastigt, och ett klickande ljud kan höras. Klickljud använder sig alltså inte av en luftström från lungorna som huvudsaklig ljudkälla. Svenskan använder sig inte av klickljud, men de finns i vissa afrikanska språk, som khoisanspråk och vissa bantuspråk.

Utanför Afrika är de ovanliga. Men det var mycket uppskattade artiklar kan jag säga.

I en av dina tidigare krönikor så gjorde du även ett filmklipp, är det någonting vi kommer att få ser mer av framöver?

– Nja, jag har lite på gång, men det är inget jag får tala om ännu, ni får helt enkelt ge er till tåls. Men om jag säger John Blyth Barrymore så har ni en appetizer…

Det ryktas även att du håller på att utveckla en app som för hundar som är mörkrädda? Hur ser marknaden ut där? Vill du berätta mer om hur den kommer att fungera?

– App och app…lapp är mer riktigt, man har en svart lapp för vart och ett av hundens ögon inomhus…så lär de sig att inte vara mörkrädda ute. Jag tror marknaden är god…jag har pratat med Doggy t.ex. de blev mörkrädda när jag presenterade lappen, så kundunderlaget är inte något problem.

Är det riktigt att du har en personlig relation och är vän med alla kvinnor som finns med i vår Facebookgrupp och att det ändå bara ska vara en liten del av ditt kvinnliga nätverk?

– Nja, vän och vän, oss emellan…de VILL alla vara min vän och jag säger…OK då, bring it on!! Men det finns också många fler därute, FB består av såååå många följare, jag kan inte ens räkna dem…

Ojdå! Ja, du brukar ju ofta nämna att när du bjudit in alla dina vänner så kommer det hända grejer. Vad menar du med det, vad är det för grejer du tänker på?

– Nja, tänker och tänker…det gör jag inte så mycket! I början kan det ju vara tämligen underhållande men det KAN utvecklats till något som liknar en överbefolkad hönsgård, Queendom alltså!

Du har ju en del skojiga vänner i gruppen också, en kvinna som bor ihop med en krukväxt vid namn Dr Westerlund(!) och en annan kvinna som smyger runt hemma i en tigerdräkt?! Ähmm, kommer vi få fler trevliga överraskningar i vår FB-grupp?

– Nja, jag har ett par galenpannor till som kommer att passa in, men tigerkvinnan är ”one of a kind”. Men du vet, om jag bjuder in ALLA mina bekanta så skulle den där jäkla gruppen inte ens komma plats på Fejjan.

Jag vet att du också kommer kandidera till kommunfullmäktig för Kommunen längre fram i vår, vilket låter jättespännande och att det till en viss del kommer inkludera oss på Queendom. Dock har jag lite svårt att se sammanhanget? Vill du utveckla det vidare?

– Nja, jag har ju en hel del erfarenhet från massor av olika branscher, men just kommunfullmäktige har jag aldrig testat, det låter kul, så jag säger som Pippi Långstrump ”det har jag aldrig provat förut så det klarar jag säkert”. Jag tänkte att vi kan ha en podd här på Queendom sända från kommunfullmäktiges möten liksom, så får alla Queens ställa sina frågor direkt till politikerna…då kan de inte slingra sig i alla fall, jag är en stenhård debattledare.

Tack Nisse för att vi fick veta lite mer om dig!

– Nja, det var lätta frågor.

Jag nämnde i mitt första kåseri att jag en gång i tiden arbetade som mannekäng och fotomodell. Detta var i mitten på 70-talet och jag var omkring 17 år tror jag. Och idag när bossen inför den här fredagens kåseri lite buttert sa: – Nisse, nu vill vi ha Glam och Glamour…INGET om spyor, slem eller annat äckligt, inget om hundar…inte ens en enda tass!!!

Då kom jag på att jag HAR ju faktiskt levt ett ganska glamoröst liv en gång i tiden, om så bara för några månader!

Jag var en något blek och tanig tonåring, jag faktiskt så smal så höftbenen stod rakt ut, det var väl det enda som stod ut på mig på de tiden om man så säger och så hade jag breda axlar, var lång och mycket rak i ryggen (pga två steloperationer), ja, jag påminde ganska mycket om en galge i kroppen!

Mitt självförtroende då var inte på topp om man säger så, kanske pga den tortyrliknande korsetten som jag efter ryggoperationerna var tvungen att bära under ett helt år, dag som natt, eller för att när mina kompisar hade korta snygga midjetröjor och tajta jeans, hade jag mjuka byxor med resår i midjan och tunika!!

Tänk er själva, hur snyggt !?

Hur som helst en förmiddag när jag precis har duschat, knutit en handduk runt håret och endast bar en blå japaninspirerad morgonrock som jag fått av någon släkting som varit utomlands, ringde det på dörren. Utanför stod en man i 30 års åldern som tydligen ville sälja något, men han kom tydligen av sig när han såg mig!? Det slutade med att han frågade om jag ville jobba som modell!! Vi kom överens om att vi skulle träffas några dagar senare, jag skulle ha med lite olika klädbyten och han skulle fota mig.

Vi träffades i en park och det var inget konstigt med det hela, mer än att jag var lite för stel och osäker för att ge honom de bilder han hoppats på tror jag, för jag hörde aldrig av honom igen! Dock hade jag fått både lite blodad tand och självförtroendet hade hoppat upp ett hack!

Men något år senare fick jag en förfrågan på en klubb i Borås, det var några som skulle bilda en modellgrupp och åka runt i Sverige och visa kläder för ett klädmärke som hette Ball och var ganska… ball på den tiden. Jag tackade förvånat och glatt ja, och därefter följde en jätterolig tid då vi kånkade runt i några svenska städer och showade och visade kläder.

Med i gruppen var bl.a. MR Melodifestival himself Christer Björkman och Anette Eriksson som vi skrivit om här i Queendom tidigare.

Vi hamnade till slut på club Alexandra i Stockholm, och där blev jag ”upptäckt” en gång till och det ena gav det andra, jag blev kvar i Stockholm och fick en del modell- och mannekängjobb. Jag fick låna en lägenhet på Östermalm av en fotograf som skulle jobba utomlands några år, mot att jag vattnade hans blommor och tog hand om hans post! Finfin deal.

Jag och min kompis Catharina (också en queen) hade ”the time of our lives” där i Stockholm, och utforskade Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Jag hade fester ihop med t.ex. Pontus Platin, Magnus Uggla och Nils Landegren för att nämna några som vid den tiden var blivande ”stars”. Jag festade och dansade på kvällarna på club Alexandra där massor av kändisar också festade, jag träffade Sixten Herrgård och en fransk ”modelljägare” och blev erbjuden att följa med och prova lyckan i både Paris och London. Men jag kände mig lite som ”kusinen från landet” och var inte riktigt bekväm i den s.k. ”kändis-världen”.

Ni har säkert sett killen i TV-reklamen som lämnar sina föräldrar på landet för att åka till storstaden och försöka sig på modellyrket, han som ställer brandsläckaren i badrummet! tänk er mig i rollen istället så har ni det! Jag hade bl.a. dåligt lokalsinne redan då så när jag hade varit nere i centrum var jag tvungen att ta en taxi hem, annars hade jag inte hittat tillbaka till lägenheten igen.

Hur som helst så var det en jätterolig och spännande tid, och lärorik. Jag hade väldigt kul med BALL-gänget och skulle inte vilja ha denna tid ogjord för allt smör i Småland, och jag som av några killar i skolan kallats för både tjejen med ”protesen” och ”grabben” och ”stickan” – för att jag var så tunn, kände att ”stickan” nog hade en del att komma med i alla fall!

Ja, mer glamour och glam än så hade inte jag att bjuda på denna gång.

Gunsan//med en äggstra flärdfull påskhälsning!

Fast mellan klippblocken

Har er läkare också sagt att det är nyttigt att klättra?

Är ni fler som har fått rekommendationer eller order om att röra er mer för att få balans, styrka i ben och knän, har er läkare också sagt att det är nyttigt att gå ut och gå, och att klättra. Jag tog i alla fall min på orden. Tog mina två hundar och gick ut en sväng i våra omgivningar. Jag hade ingen mobil med mig, för den låg på laddning hemma. Man tröttnar på att alltid gå de vanliga vägarna, stigarna man kan och t.o.m. djurstigarna i skogarna, samma spår för både mig och hundarna. Så jag tänkte att denna gången ska jag göra något nytt, jag ska gå rakt ut i bushen, och klättra uppåt i bergen.

Vi kommit till lite mer otillgänglig terräng

Jag kände mig ganska stark och pigg, det var fint väder nu men det hade regnat på natten så det var lite halt. Vi fick gå försiktigt. Vi tog en runda och klättrade upp för några berg, gick över buskage, över ljung och blåbärsris. Jag släppte hundarna lösa, så de fick sträcka ut. Efter ett tag hade vi kommit till lite mer otillgänglig terräng och vi hade tagit oss ganska högt upp i bergen. Det var en hänförande utsikt därifrån och jag stannade upp och stod och njöt en lång stund. Jag kände att det var dags att börja ta sig nerför igen, helst utan alltför mycket besvär.

Jag var ganska högt upp nu

Jag fick gå försiktigt eftersom det var halt och slirigt på mossan som klädde delar av bergen som jag gick på, så jag höll mig fast i de små vindpinade träden eftersom det var ganska brant. Rätt som det var kom jag till en ravin, det var två höga klippor med ett par meter djup ravin mellan. I gapet mellan klipporna låg en stenbumling, en stor sten som låg fast förankrad mellan de stora bergen. Den låg en bit ner så jag kände att jag inte skulle klara av att hoppa ned på den stora stenen och sedan ta mig upp på klippan på den andra sidan. Jag kände att knäna inte var starka nog för att klara det. Jag tittade mig omkring, jag var ganska högt upp och terrängen var besvärlig, om jag inte tog mig ner denna vägen så skulle jag få både krypa och gå på knäna mellan buskar, under trädgrenar osv för att ta mig upp igen.

Inte säker på att jag skulle hitta hem

Eller så skulle jag vara tvungen att ta samma väg tillbaka, och den var lång och jag var inte säker på att jag skulle hitta heller. Hur som helst jag satte mig på den ena stora klippan med foten mot stenbumlingen och tänkte att om jag tar sats och lyfter upp mig med benkraft kan jag svinga över det andra benet till den andra klippavsatsen. Men hur jag än gungade fram och tillbaka för att få fart så bar inte knäna tillräckligt mycket utan jag hamnade i ursprungsläget igen och igen. Jag försökte att pressa mig men det gick bara inte!

Hunden såg lite skeptisk ut tyckte jag

Jag ropade till mig den stora hunden, kopplade honom och instruerade honom att hoppa över till den andra klippan och det gjorde han hur galant som helst. Sen försökte jag att ge honom kommandot – FRAMMÅT!!! FRAMMÅT!! Medan jag höll i ena ändan av kopplet. Men det fungerade inte, han bara stod där och tittade på mig. Han såg lite skeptisk ut tyckte jag. Så jag ropade tillbaka honom och båda hundarna fick gå tillbaka och sätta sig ”i säkerhet” varpå jag lade mig på magen och drog mig med stor möda med hjälp av buskar, blåbärsris och ljung tillbaka mot dem. Så var vi i säkerhet. Men nu återstod den knepiga vägen ner på djurstigarna mot stigen som ledde hemåt, den jag brukade gå.

För dem hade det hela varit ett äventyr

Cirka 20 minuter senare lunkade jag och hundarna i sakta mak uppför trapporna till vårt hus. Husse som börjat bli orolig stod i fönstret på verandan, han blev inte direkt mindre orolig när han såg mig komma gående med kvistar och grenar i håret, sår och smuts i ansiktet, med jackan och byxorna fulla av jord, sand och gammal mossa!!! Bredvid stod hundarna med hängande tungor men viftande svansar, för dem hade det hela varit ett härligt äventyr!!

-Fråga inte! stötte jag fram, vad du gör så fråga inte…det var faktiskt min läkares idé!!!

//Gunsan, vig som ett kylskåp.

Spyor och ”skit” i alla hörn

Alla ni som har hundar (eller barn för den delen) vet hur besvärligt det är när magsjukan slår till. Det blir både nattvak och extra städning av både golv och väggar i värsta fall. Och man lider med den som är sjuk för man vet hur fruktansvärd en magsjuka är för den drabbade.

Jag vaknar helt plötsligt mitt i natten av att hunden springer fram och tillbaka

De senaste fem dagarna har varit fyllda av oro, nattvak, telefonsamtal och mycket städarbete. Vår stackars stora vovve har varit så fruktansvärt dålig i magen. Visst har han tidigare haft problem med magen någon dag eller så, men den här gången var det mycket värre. Hur som helst hunden springer mellan ytterdörren och mig i sängen, flämtar och gnäller. Stegen mellan säng och dörr blir snabbare och snabbare och man inser att nu är det nog banne mig dags att gå upp.

Jag rusar mot altandörren och öppnar den snabbt med hunden i hälarna – han tränger sig förbi mig och rusar ut och snurrar runt, runt på gräsmattan innan han sätter sig och ”gödslar” mattan, om ni förstår vad jag menar. Sen käkar han massor av gräs och man bara hoppas att vi inte har hunnit in igen innan det kommer en kaskad av maginnehåll genom munnen också!

Diagnos – trolig magsjuka

Härefter följer flera dagar då jag torkar golv, tvättar trasmattor och handdukar, duschar hundrumpa och gör akutrusningar ut i trädgården med hunden för att han ska…ja, ni vet! om och om igen, dygnet runt! På femte dagen när vi inte får bukt med hund magen med de egna knepen som jag prövat: överkokt ris, kokt kyckling och vit fisk samt flera försök att få i hunden lite vatten ringer jag veterinären.

Han läggs in med dropp, och får mer mediciner och diverse andra behandlingar under dagen. Diagnos – trolig magsjuka! Veterinären berättar att det har härjat i vårat län under både januari och februari, för att sedan klinga av och nu öka igen. Inte visste jag att hundar också kunde få vinterkräksjuka! Jag får reda på att fler hundar i området också har varit dåliga i magen. Det smittar kraftigt hundar emellan, däremot smittar de inte oss människor, puh!

Utan hunden känns det tomt

Jag och den lilla jycken får åka hem ensamma och komma tillbaka och hämta storkillen framåt kvällen. Jag är som en utschasad trasa, men tänker på hur dåligt min vän där på djursjukhuset mår? Det känns tomt hemma med en hund. Jag lägger mig på soffan, jag har några timmars sömn att ta igen. Vår lilla vovve lägger sig på min mage och snarkar högt han med, undrar om han är orolig för ”storebrorsan”?

Hemma igen

Så är sjuklingen hemma igen och han börjar må mycket bättre. Han ska gå på skonkost i några veckor, få sin medicin 2 gånger om dagen i fjorton dagar och han kommer troligtvis att kräkas någon gång mer innan han är helt OK. Men inte har han klagat en endaste gång eller varit irriterad trots att han mått så himla dåligt – dessa fantastiska hundar!

Men precis när jag tror att allt är lugnt, innan jag hinner pusta ut så hör jag ett kluckande ljud utifrån hallen och när jag med trötta steg går dit så står den lilla hunden där och hulkar. Så var det dags igen! Dags att sätta på sig tålamodet igen då. Dags för magsjuk hund nummer två!! Vad är det man säger, en olycka kommer sällan ensam.

Gunsan, alltid hundälskare

Vår krönikör

Gunilla Carlsson

Bohusläns härligaste krönikör och skribent och som vi nu har glädjen att följa här på Queendom.se.

Här delar hon med sig av sina tankar och vardagsbetraktelser från sin del av världen.

Kontakta Gunilla på:

Vårt nyhetsbrev

Som prenumerant på våra nyhetsbrev håller du dig uppdaterad om senaste nytt på Queendom.

Läs mer här »

Queendom.se

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss om du vill tipsa eller har några frågor!

info@queendom.se

Välkommen till Facebook

I vår grupp pratar vi om allt som livet har att erbjuda eller glömt erbjuda. Om livet helt enkelt!

Här hittar du oss »

Queendom.se • Be a Queen of fucking everything! © Copyright - 2019