Veckans krönika

Tankar och vardagsbetraktelser från i livet i stort och smått

Fast mellan klippblocken

Har er läkare också sagt att det är nyttigt att klättra?

Är ni fler som har fått rekommendationer eller order om att röra er mer för att få balans, styrka i ben och knän, har er läkare också sagt att det är nyttigt att gå ut och gå, och att klättra. Jag tog i alla fall min på orden. Tog mina två hundar och gick ut en sväng i våra omgivningar. Jag hade ingen mobil med mig, för den låg på laddning hemma. Man tröttnar på att alltid gå de vanliga vägarna, stigarna man kan och t.o.m. djurstigarna i skogarna, samma spår för både mig och hundarna. Så jag tänkte att denna gången ska jag göra något nytt, jag ska gå rakt ut i bushen, och klättra uppåt i bergen.

Vi kommit till lite mer otillgänglig terräng

Jag kände mig ganska stark och pigg, det var fint väder nu men det hade regnat på natten så det var lite halt. Vi fick gå försiktigt. Vi tog en runda och klättrade upp för några berg, gick över buskage, över ljung och blåbärsris. Jag släppte hundarna lösa, så de fick sträcka ut. Efter ett tag hade vi kommit till lite mer otillgänglig terräng och vi hade tagit oss ganska högt upp i bergen. Det var en hänförande utsikt därifrån och jag stannade upp och stod och njöt en lång stund. Jag kände att det var dags att börja ta sig nerför igen, helst utan alltför mycket besvär.

Jag var ganska högt upp nu

Jag fick gå försiktigt eftersom det var halt och slirigt på mossan som klädde delar av bergen som jag gick på, så jag höll mig fast i de små vindpinade träden eftersom det var ganska brant. Rätt som det var kom jag till en ravin, det var två höga klippor med ett par meter djup ravin mellan. I gapet mellan klipporna låg en stenbumling, en stor sten som låg fast förankrad mellan de stora bergen. Den låg en bit ner så jag kände att jag inte skulle klara av att hoppa ned på den stora stenen och sedan ta mig upp på klippan på den andra sidan. Jag kände att knäna inte var starka nog för att klara det. Jag tittade mig omkring, jag var ganska högt upp och terrängen var besvärlig, om jag inte tog mig ner denna vägen så skulle jag få både krypa och gå på knäna mellan buskar, under trädgrenar osv för att ta mig upp igen.

Inte säker på att jag skulle hitta hem

Eller så skulle jag vara tvungen att ta samma väg tillbaka, och den var lång och jag var inte säker på att jag skulle hitta heller. Hur som helst jag satte mig på den ena stora klippan med foten mot stenbumlingen och tänkte att om jag tar sats och lyfter upp mig med benkraft kan jag svinga över det andra benet till den andra klippavsatsen. Men hur jag än gungade fram och tillbaka för att få fart så bar inte knäna tillräckligt mycket utan jag hamnade i ursprungsläget igen och igen. Jag försökte att pressa mig men det gick bara inte!

Hunden såg lite skeptisk ut tyckte jag

Jag ropade till mig den stora hunden, kopplade honom och instruerade honom att hoppa över till den andra klippan och det gjorde han hur galant som helst. Sen försökte jag att ge honom kommandot – FRAMMÅT!!! FRAMMÅT!! Medan jag höll i ena ändan av kopplet. Men det fungerade inte, han bara stod där och tittade på mig. Han såg lite skeptisk ut tyckte jag. Så jag ropade tillbaka honom och båda hundarna fick gå tillbaka och sätta sig ”i säkerhet” varpå jag lade mig på magen och drog mig med stor möda med hjälp av buskar, blåbärsris och ljung tillbaka mot dem. Så var vi i säkerhet. Men nu återstod den knepiga vägen ner på djurstigarna mot stigen som ledde hemåt, den jag brukade gå.

För dem hade det hela varit ett äventyr

Cirka 20 minuter senare lunkade jag och hundarna i sakta mak uppför trapporna till vårt hus. Husse som börjat bli orolig stod i fönstret på verandan, han blev inte direkt mindre orolig när han såg mig komma gående med kvistar och grenar i håret, sår och smuts i ansiktet, med jackan och byxorna fulla av jord, sand och gammal mossa!!! Bredvid stod hundarna med hängande tungor men viftande svansar, för dem hade det hela varit ett härligt äventyr!!

-Fråga inte! stötte jag fram, vad du gör så fråga inte…det var faktiskt min läkares idé!!!

//Gunsan, vig som ett kylskåp.

Spyor och ”skit” i alla hörn

Alla ni som har hundar (eller barn för den delen) vet hur besvärligt det är när magsjukan slår till. Det blir både nattvak och extra städning av både golv och väggar i värsta fall. Och man lider med den som är sjuk för man vet hur fruktansvärd en magsjuka är för den drabbade.

Jag vaknar helt plötsligt mitt i natten av att hunden springer fram och tillbaka

De senaste fem dagarna har varit fyllda av oro, nattvak, telefonsamtal och mycket städarbete. Vår stackars stora vovve har varit så fruktansvärt dålig i magen. Visst har han tidigare haft problem med magen någon dag eller så, men den här gången var det mycket värre. Hur som helst hunden springer mellan ytterdörren och mig i sängen, flämtar och gnäller. Stegen mellan säng och dörr blir snabbare och snabbare och man inser att nu är det nog banne mig dags att gå upp.

Jag rusar mot altandörren och öppnar den snabbt med hunden i hälarna – han tränger sig förbi mig och rusar ut och snurrar runt, runt på gräsmattan innan han sätter sig och ”gödslar” mattan, om ni förstår vad jag menar. Sen käkar han massor av gräs och man bara hoppas att vi inte har hunnit in igen innan det kommer en kaskad av maginnehåll genom munnen också!

Diagnos – trolig magsjuka

Härefter följer flera dagar då jag torkar golv, tvättar trasmattor och handdukar, duschar hundrumpa och gör akutrusningar ut i trädgården med hunden för att han ska…ja, ni vet! om och om igen, dygnet runt! På femte dagen när vi inte får bukt med hund magen med de egna knepen som jag prövat: överkokt ris, kokt kyckling och vit fisk samt flera försök att få i hunden lite vatten ringer jag veterinären.

Han läggs in med dropp, och får mer mediciner och diverse andra behandlingar under dagen. Diagnos – trolig magsjuka! Veterinären berättar att det har härjat i vårat län under både januari och februari, för att sedan klinga av och nu öka igen. Inte visste jag att hundar också kunde få vinterkräksjuka! Jag får reda på att fler hundar i området också har varit dåliga i magen. Det smittar kraftigt hundar emellan, däremot smittar de inte oss människor, puh!

Utan hunden känns det tomt

Jag och den lilla jycken får åka hem ensamma och komma tillbaka och hämta storkillen framåt kvällen. Jag är som en utschasad trasa, men tänker på hur dåligt min vän där på djursjukhuset mår? Det känns tomt hemma med en hund. Jag lägger mig på soffan, jag har några timmars sömn att ta igen. Vår lilla vovve lägger sig på min mage och snarkar högt han med, undrar om han är orolig för ”storebrorsan”?

Hemma igen

Så är sjuklingen hemma igen och han börjar må mycket bättre. Han ska gå på skonkost i några veckor, få sin medicin 2 gånger om dagen i fjorton dagar och han kommer troligtvis att kräkas någon gång mer innan han är helt OK. Men inte har han klagat en endaste gång eller varit irriterad trots att han mått så himla dåligt – dessa fantastiska hundar!

Men precis när jag tror att allt är lugnt, innan jag hinner pusta ut så hör jag ett kluckande ljud utifrån hallen och när jag med trötta steg går dit så står den lilla hunden där och hulkar. Så var det dags igen! Dags att sätta på sig tålamodet igen då. Dags för magsjuk hund nummer två!! Vad är det man säger, en olycka kommer sällan ensam.

Gunsan, alltid hundälskare

Dags att lämna in semesteransökan

Dags att lämna in ansökan om semesterledighet påminde min chef häromdagen, redan!? Det är likadant varje år, man tycker att vintern knappt kommit till halvlek så är det dags att bestämma när man ska ha sina sköna lediga sommarveckor. Många familjer måste pussla och trixa för att få ihop sina dagar för barnens skull, eller för att det ska stämma med annat som man kanske har inbokat över sommaren.

Jag och min man har egentligen ingen att ta hänsyn till numera, och det är riktigt skönt. Vi har haft de där åren av anpassning då dagis har varit stängt, och vi har turats om med ledigheten för att barnen ska kunna vara hemma och lediga så länge som möjligt. Men den tiden är förbi.

Vad ska man göra på semestern?

Vi kan göra nästan precis vad vi vill och när vi vill också i princip, men vad ska man göra? Vi bor ju precis vid havet, så vi är gärna hemma om vädret är OK, men det är det ju sällan.

Sen är det ingen av oss som tycker om att flyga, så det blir inga sköna solsemesterresor till varmare länder heller. – Du får hitta på precis vad du vill säger mannen då vi sitter och diskuterar just den här kommande semestern över en kopp te. Ja, fast inom rimliga gränser förstås.

Tänk att få dricka vatten ur rena bäckar

Alltså, alla som känner mig vet att jag älskar att umgås med hundar. Och min drömsemester vore kanske att åka någonstans och vandra tillsammans med mina två jyckar och min man. Tänk att gå upp tidigt på morgonen, göra i ordning en god matsäck och efter frukosten ge sig iväg utmed en härlig vandringsled i daggvått gräs, där man kan dricka vatten ur rena bäckar och se ut över böljande kullar och dalar i olika gröna nyanser.

Man kanske träffar likasinnade som också är ute och vandrar, och man kanske byter några ord samtidigt som man masserar sina fötter och vader och byter erfarenhet kring vilka plåster som är bäst för fötternas skavsår, innan man morsar på varandra och vandringen fortsätter.

Ligga under bar himmel i vindskydd

Kanske finns det någon fin sjö utmed vägen där både vi och jyckarna kan stanna och ta ett svalkande bad, för naturligtvis är det soligt och härligt varmt på vår vandring! Fram på eftermiddagen når man kanske en övernattningsplats antingen sover vi i stuga eller så ligger vi under himmelen i vindskydd. Vi grillar korv i en öppen spis i stugan, eller ute över öppen eld och sitter tillsammans med en grupp trevliga vandrare där minst en person har en gitarr och sjunger härliga lägereldslåtar. Hundarna leker lite lojt med andra hundar innan de dimper ner vid våra fötter, trötta efter dagens vandring de också.

Det hade varit en fin semester för mig.

Jag skulle älska att sova på tåg

Men jag har också hört på TV att ”EU-parlamentariker någon” (med anledning av ny EU-lag) äntligen har planer på att underlätta och förbättra möjligheterna att semestra i Europa med tåg. Det vore något som jag också kunde tänka mig. Tänk att kliva på en vagn i Göteborg och ge sig iväg ut i Europa. Man ser ju så mycket när man åker tåg och jag tror att jag skulle älska att sova på tåg, till det sövande ljudet tuff, tuff, tuff. Vi skulle bara ha en ryggsäck med oss med det absolut nödvändigaste.

Man skulle kunna gå av var man vill på vägen och se sig omkring, kanske ta in på ett litet Gasthause i Österrike någon natt eller besöka en vingård. Se solen gå ner i Rom, eller sitta och titta på folk på spanska trappan och kanske göre ett besök på Colosseum. Sen kunde vi åka söderöver kanske med båt mot någon härlig Italiensk ö eller till Spanien, där vi kunde ligga still flera dagar och bara sola och bada .

Det hade varit en fin semester för mig.

Ta det lugnt på semestern

Men, det är ganska härligt att vara hemma också, att flänga runt på semestern är ju egentligen inte så mycket till semester alla gånger. Man kan kanske göra någon dagsutflykt, passa barnbarnen några dagar, och bara njuta av att vara ledig. Jag kunde fixa i landet med blommor och grönsaker, göra äppeldricka, plocka egna tomater, eller åka och plocka jordgubbar och svarta vinbär som jag älskar. Man kan bjuda hem goda vänner eller bara ligga i solstolen och lyssna på SOMMAR i P1.

Det hade också varit en fin semester för mig.

Vad är din drömsemester? Snart relaxar vi queens!

/Gunsan

Rainbow Dash

När mormor är barnvakt

Det händer att jag får förtroendet att vara barnvakt åt mitt lilla barnbarn, och det är en av de roligaste och mysigaste sakerna i livet – att umgås med sina barnbarn, så det gör jag så gärna.

Själv var jag bara 21 och 23 när mina barn kom, så jag var ju väldigt ung då och det känns som om det var väldigt, väldigt länge sedan jag själv hade småbarn. Jag var inte mogen nog att njuta av att vara mamma, jag var mest osäker och orolig hela tiden tror jag. Men NU, nu är det helt underbart och jag njuter av varje minut!

Då är mormor rätt kass!

Mitt älskade barnbarn, 6 år, njuter inte alltid lika mycket av att vara med mormor , jo det gör hon nog egentligen men hon tycker inte att jag är så bra på vissa saker, som att leka t.ex. Och det är ju det hon vill att vi ska göra, leka hela tiden när vi träffas. Och jag kan erkänna att det där med att leka med sina barn eller barnbarn ÄR jag inte så bra på, jag tycker helt enkelt inte att vissa lekar är så kul tror jag. Jag saknar nog rätt fantasi också.

Jag är gärna ute och leker, badar i sjöar eller hav, gungar eller åker pulka, grillar i skogen, spelar spel, pusslar eller ritar med guldklimpen, men när det kommer till att vi ska leka lekar med t.ex My little Ponys, då blir det lite svårare, då är mormor rätt kass!

Mormor, du KAN faktiskt inte leka så bra!

Lekar med små fina plasthästar i olika färger, med långa randiga manar och svansar, som bor i det magiska landet Equestria, ett kungarike befolkat enbart av färgglada ponnyer, som heter Twilight Sparkle, Prinsessan Celestia, Rainbow Dash, Scootaloo m.fl gör så att mormor helt tappar passionen.

Leken går dessutom alltid ut på att de små hästarna ska ta sig till Celestias slott, och önska sig olika färdigheter som att baka, kunna måla, odla osv, och samtidigt som de får denna egenskap får de också en typ av garanti eller kvalitetsstämpel om ni så vill, s.k. cutiemarks på hästskinkan!! De är alla med i klubben cutie marks crusaders, och de träffas i en koja.

Ja, ni hör ju…HUR LÄTT ÄR DET ATT LEKA DENNA LEKEN TROR NI!?!?

Det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld.

Barnbarnet däremot slänger sig vant mellan de olika, för mig helt obegripliga, namnen och tycks inte se det som jag tycker är konstigt i leken som något märkvärdigt alls. Ofta blir hon dock besviken och utbrister -MORMOR, du KAN faktiskt inte leka så bra! Och jag som försöker såååå, jag har t.o.m. lagt ner tid och LÄST PÅ om de förbaskade krakarna!!

Men, men det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld. Fast när man minst anar så har den lillas intresse för ponnyer svalnat till förmån för t.ex. Blixten mcqueen bilar istället…chick hicks, jackson storm och Sally Carrera m.fl.!!! Gud hjälpe mig…!!

Var Staffan Westerbergs vilse i pannkakan verkligen så farligt egentligen?

Vad säger förståsigpåarna, de som tyckte att ”vilse i pannkakan” och Staffan Westerberg var farligt som synden för våra barn på 70 talet? Vad kommer de små hästarnas kamp för att få sin kvalitetsstämpel på häcken att sätta för spår i dagens unga barn?!?! Ett är i alla fall säkert, det är svårt att nå upp till en hög mormorskvalité om man inte kan leka med rätt inlevelse.

Något cutie mark lär jag inte få!!!

Vi sitter i varsin soffa jag och mannen, han tittar på någon film som jag också småsneglar på emellanåt, samtidigt som jag kollar i mobilen som ligger på armstödet och skriver på tangentbordet på datorn som ligger i mitt knä!

Känns det igen?

Ser era kvällar också sådana ut? Jag vet inte hur eller när det blev så, jag som brukade klaga på barnen när de bodde hemma, att de höll på för mycket med mobilen och datorn, och nu sitter jag där själv!!

Och så ser det ut var man än är, hos läkaren sitter alla i väntrummet och läser eller skriver på sina mobiler, kanske en liten film i väntan på farbror doktorn? Eller i busskuren, där står alla resenärer och väntar med mobilerna i läs läge i sina händer, undrar om någon missat bussen någon gång? För att inte tala om vilken koll vi har på varandra i familjerna hela tiden. Om barnen är borta på t.ex. ett läger eller hos någon kompis så meddelade vi oss med varandra med jämna mellanrum för att höra att allt är bra, berättar att vi åker och handlar, eller åker till mormor osv, osv. Vi skickar bilder på allt vi gör, så att ingen i familjen missar något.

”Nu är jag och handlar” = bild på vackert arrangerade frukter från fruktdisken, eller en närbild på ett härligt ångande nybakt bröd. Eller –”Tandläkaren idag, ajaj och dyrt dyrt = en bild från benen och ner mot skorna där man ligger bakåtlutade i tandläkarens stol, borren får gärna synas också!

Mobilen har blivit vad tändstickorna var för rökaren, något man var tvungen att ha och om man hade förlagt dem och inte hittade dem så fick man snart smått panik…suget ökade och ökade i takt med oron för att man inte skulle hitta dem, en missbrukares abstinens som snart stegrades till irritation och en något småsvettig panna! Och känslan sen när man äntligen hittar dem, sån lättnad och lycka, man nästan ringer någon i ren eufori över att ha hittat sin…mobil. Ni hör ju, det låter ju inte klokt! Men handen på hjärtat, det är väl inte så långt ifrån verkligheten eller?!

Men det är ju mycket som är väldigt bra med mobilen, man swishar pengar mellan konton med en knapptryckning, man kan leta efter vilka uppgifter som helst när som helst bara genom att googla, man kan leta sig fram via Google maps om man har råkat komma vilse.

Tänk er förr när man fick gå in på banken, om den var öppen, och först fick skriva i ett uttagskvitto om överföring mellan konton, ofta fick man stå i kö först! Istället för att googla gick man in på biblioteket och letade fram fackböcker, det kunde ta väldigt lång tid och informationen var ju inte så färsk i böckerna heller så klart. Och hade man kört vilse, ja då var det bara att stanna och fråga någon och hoppas på att få ett lätt svar och inte ett som gjorde att man kom ännu mer på villovägar .

Men tänk att det finns människor som tar bilder vid olyckor istället för att hjälpa skadade och ringa ambulans. Hur är det möjligt att det har blivit så, finns det något i gårdagens icke mobil-liv som motsvarar detta beteende? Vad gör mobilen med vår empati, gör den så att vi får svårt att skilja på saga och verklighet, och vår hjärna genast fokuserar på en bra och ”häftig” bild istället för att vara en hjälpande hand? Allt med mobilen är inte positivt.

Och alla pling varje gång det kommer ett sms på nätterna och man inte har stängt av ljudet. Man är för trött för att stänga av och ligger istället och irriterar sig på plingljuden hela natten – på morgonen när man äntligen somnar djupt så ringer väckarklockan och då är man så trött på plinget att man kastar klockan i golvet…somnar om och försover sig!

Hur var det egentligen innan mobilen fanns?

Ja, jag växte ju upp under 60-70 talet och då fanns inte dessa moderna telefoner (och där log min dotter och son), TV:n fanns inte ens i början av mina första år! När mina barn blev lite äldre och gick till sina kompisar så bestämde vi t.ex. en tid då de skulle vara hemma och äta, sen funderade man inte så mycket på det utan kunde i lugn och ro fixa med lite annat i hemmet, trädgården eller läsa en bra bok.

Sov de över hos någon kompis så ringde man föräldrarna innan och kollade så att allt var i sin ordning, och sen var det lugnt fram till de kom hem igen. Man åkte och hälsade på hos folk, det var inte alltid man ringde innan utan man kunde få ett infall när man var ute och åkte, och någon telefon hade man inte med sig. Mobilen och sociala medier gör så att man får så väldigt mycket olika tankar och bilder i huvudet samtidigt, man kan liksom aldrig helt koppla bort vad som händer runt omkring i ens liv. En karusell som snurrar och snurrar…

Men är det mest bra eller dåligt? Ja, inte vet jag…jag är ingen professor! Men som med allt finns det två sidor, och det är säkert klokt att inte överkonsumera, därför har jag bestämt mig för att jag ska göra ett test och ha en ”vit vecka”, dvs en vecka utan mobiltelefonen och se vad som händer med mig, i mig, och runt omkring mig.

Jag tar åter upp mobilen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men hur som helst jag ”måste” kolla om någon har besvarat mitt senaste inlägg på Facebook…

-Var det någon som ringde? Mannen börjar bli besvärlig, för oftare och oftare får jag den frågan trots att han vet varför jag tar upp min telefon men jag tror att han vill att jag ska inse hur ofta jag faktiskt gör det, på en kväll.

Jag tänker i alla fall varken räkna gångerna eller lägga ihop minuterna – en kvinna måste väl ändå få ha lite hemligheter!?

Lutar mig tillbaka där jag slunkit ner på en mossbeklädd sten i skogen och låter hundarna springa lösa och nosa. Tystnaden omkring mig känns vilande och solstrålarna kämpar tappert för att ta sig igenom bladverken på träden framför oss. Jag tittar upp mot trädens kronor och de envisaste strålarna plöjer sig igenom och kastar ett gulblekt och mycket välkommet glimmer över marken, löven, stenarna, och mina två kumpaner, hundarna. Jag bländas och måste kisa så ögonen tåras.

Jag lyssnar och faktiskt, faktiskt kan jag höra en sång om stundande vårtider från någon modig och försigkommen liten fågel, en eloge till naturen som snart ska spela upp sitt konststycke med sin praktfulla skapelse för oss alla trötta, höstbleka, förväntansfulla invånare, människa som djur.

Någon visslar, och med lätta steg passerar denna någon ”min” sten med ett muntert -Hej! och en nick. Ja ler, du har också känt det tänker jag, våren som är på väg, den lämnar ingen oberörd.

Plötsligt smattrar det till på trädens stammar och på marken, ”tapp, tapp, tapp”, skuggan som kommer i dess följe når längre och längre fram mot mig där jag sitter. Jag skyndar mig och ropar till mig hundarna, tillsammans skyndar vi hemåt. Jag skyndar mig att smälla igen dörren efter oss när vi kommit in innan vinden som nu drar i gör det!

En blixt och snart därefter en djup mullrande åsksmäll får mig att känna mig tacksam för att jag hann in innan den kom. Nåja tänker jag klarsynt, nu bländas jag åtminstone inte av solen längre, och VÅREN – den kommer tids nog, jag var ändå inte riktigt redo för den än.

-Vad har hänt, vad har du råkat ut för? Har du varit sjukskriven nästan ett helt år?!?
Inte kul att svara att man har trillat av stolen på jobbet, eller att mannen alltid lika glatt tillägger: – jaa hon somnade väl på sin post!

Det var en vanlig måndagsförmiddag på jobbet, klockan var runt tio och vi hade precis haft kafferast på jobbet. Jag arbetar på en s.k. aktivitetsbaserad arbetsplats, om ni inte vet vad som menas med detta så kan jag berätta att det innebär att man sätter sig var man vill där det är ledigt, när man kommer på morgonen, dockar i sin dator i en dockningsstation som finns på varje arbetsplats och tar den stol man önskar för dagen.

Där finns vanliga kontorsstolar, stora pilatesbollar och sadelstolar för att nämna några. Jag hade själv blivit väldigt förtjust i sadelstolen, ni vet en sådan där sitsen är formad som en sadel och man halvstår och bara vilar rumpan mot stolen. Jag stödde mig alltså lätt mot sadeldynan när jag behövde resa mig för att gå och hämta något, jag tog sats och reste mig men fastnade med ena foten i stolsfoten, handlöst föll jag mot golvet, rakt på höger arm/axel. Fallet var något högre än om det hade varit från en vanlig stol, men inte som ett fall från en byggställning eller något liknande precis – AAaaaaaaajjjjj! Jag slog i med rejäl kraft, och det svartnade för ögonen någon sekund, jag låg blixtstilla och kände efter – vart var det som det smärtade så!? Efter nån sekund förstod och kände jag att det var från min högerarm/ axel som smärtan kom.

Mina kollegor kom snart springandes från alla håll, de hade hört mitt skrik antagligen (pinsamt!). – Hur gick det? Slog du i huvudet? Vad ska vi göra? Mina fina kollegor stod kring mig med oroliga miner, och ville verkligen hjälpa mig (goa goa ni om ni läser detta, TACK!).

De försökte hjälp mig upp, men jag kunde inte röra mig, för varje millimeter som arm/axel rörde sig brast jag ut i ett ljudligt kvidande. Någon ringde ambulans och snart kom två hurtiga ambulanssjuksöterskor med bår och allt. – Jaha, sade de hurtigt, vad har hänt här då?! Jag var troligen ILLRÖD i ansiktet, både av smärta och för att det var pinsamt– Hon trillade av stolen sa någon, bara rakt ner från den här…

De tittade på stolen, och jag tror att jag såg ett leende på deras läppar, men jag är inte säker.
Snart hade de satt en kanyl i armen och jag fick en dos morfin som efter en liten stund gav mig en smärtstillande och ganska behaglig känsla, jag kände mig riktigt upprymd, det skulle nog gå hur bra som helst det här! När de bar mig genom korridorerna, ner via hissen och mot entrén så vinkade jag glatt till alla kända som okända ansikten, en riktig drottning vinkning. Ja, ni vet den känslan, lite mycket morfin där kanske!

Väl på sjukhuset så gjordes en vanlig röntgen och jag fick därefter träffa läkaren. Nej de kunde inte se några brott på armen, jag fick en mitella kring armen, recept på smärtstillande medicin och en ny tid om någon månad.

Jag var hemma någon vecka, värken var kvar även om den lagt sig lite, men jag kunde nästan inte köra bil (körde på 1:ans växel genom hela stan som värsta ”kärringen” ). Men efter någon vecka var jag tillbaka på jobbet. Jag jobbade ungefär två veckor innan jag ringde till min vårdcentral för jag hade f.f. ont och ville att de skulle kolla armen/axeln ordentligt. Jag skickades på MR röntgen, jag skulle få svar inom någon vecka. När jag efter några dagar inte hört något från sjukhuset så ringde jag själv från jobbet för att höra om de hade sett något. – Ja, svarade kvinnan på röntgen, några ledband har allt gått av och du har flera blödningar, men läkaren kan förklara mer!!

Cirka 2 månader efter fallet, blev jag så opererad på sjukhuset. Dessvärre så blev inte operationen så bra som vi hoppats sa läkaren direkt när jag vaknade upp på uppvaket, ledbanden var så söndertrasade så de gick inte att fästa upp riktigt så bra som de hade hoppats på. Men vi väntar och ser vad som händer!
Sex veckor med handen i paket är ingen lek kan jag försäkra, inte nog med att man inte kan tvätta håret själv, laga mat, skruva av ett lock, gå ut med hundarna, köra bilen, så är det även svårt att klara toalettbesöken…om ni förstår vad jag menar!!? Och att sova i en och samma ställning i 6 veckor, och det är inte på magen som jag gillar kan jag säga, utan det är platt på ryggen med armen fäst tajt på magen!!

Nåja, detta var förra året och vår och sommaren kom tidigt och visade sig ju bli den bästa på flera år. Det blev en lång ”semester” om vi säger så. Rehabiliteringen fortlöpte och jag tränade flitigt på, men någon full rörlighet i armen fick jag inte, även om den blev bättre. Dock kunde, och kan jag fortfarande inte lyfta upp armen över näs-höjd ungefär. När jag blir trött får jag hjälpa till att hålla upp höger arm med vänsterhanden.

Min lilla olycka på jobbet, med ett fall från en stol, blev till en ett år lång sjukskrivning. Slå det om ni kan!

Ha det bra, och sitt försiktigt på jobbet!

Gunsan// med armen i näshöjd

(Undrar du hur en sadelstol ser ut? se länk här »)

Nyduschad med en stor handduk virad runt håret och en kopp nybryggt rykande hett kaffe i handen slår jag mig ner i min favoritfåtölj framför TV:n. Klockan är strax före sju och det är dags för en liten stunds nyhetsmorgon. Detta är min absolut bästa tid på dagen, och jag njuter av att kunna få dessa minuter alldeles för mig själv innan det är dags att åka in till stan och mitt arbete.

Ute faller stora snöflingor, det ser ut att bli en härlig men kall förmiddag. Jag ser så fram emot min arbetsdag. Mitt arbete är verkligen omväxlande och innehåller så många olika och intressanta arbetsuppgifter. Idag t.ex. ska jag få åka ut och testa hur det är att falla i en isvak. Det känns lite spännande och kanske lite otäckt, men det finns duktiga människor runt mig hela tiden som rycker in direkt om det skulle bli något problem, så jag är mer nyfiken på hur det kommer att kännas än jag är rädd.

När vi kommer tillbaka efter isvaksprojektet är jag både kall och lite trött. Allt har gått bra men det var tungt att ta sig upp ur vaken, trots isdubbar, man blev fort trött. Men det var i alla fall en nyttig erfarenhet att få känna på hur det var och lära sig hur man ska agera om olyckan är framme. Hur som helst tillbaka på jobbet och det jag älskar mest med mitt jobb på kommunen, den alldeles speciella servicen som vi anställda får tillgång till varje dag när vi kommer till jobbet!

På bottenplanet i det stora kommunhuset samlas alla anställda på morgonen och det blir många glada tillrop och samtal om ditten och datten när man träffar sina arbetskamrater, varav en del också har blivit riktigt goda vänner. På den kommunen som jag arbetar har vi de absolut bästa makeupartisterna, de skickligaste frisörerna och klädstylister i världsklass! Som ni förstår är det en fröjd att komma dit varje morgon, året om. SKÖNT att slippa fundera vad man ska ha på sig, bara hoppa i mysdressen och dra iväg till jobbet. – Hej Gunilla, makeupartisten Johan fyrar av ett leende mot mig och visar mig med handen mot stolen bredvid hans sminkbord och bjuder mig att sätta mig ned. Med van hand lägger han en häpnadsväckande snygg makeup, och inte ett spår efter mina trötta påsar under ögonen finns kvar. Därefter är det dags att gå in i hårsalongen och få håret fixat.

Cirka en halvtimma senare har jag ett glänsande hårsvall, uppsatt i en tillsynes slarvig men väl genomarbetad knut med några löst hängande hårslingor vid var sida om kinderna. Nöjt kollar jag mig i spegeln, det duger bra! Jag kliver in i själva ”modehuset” som vi skämtsamt kallar den lokal där klädställning efter klädställning står på rad, och galgar med fantastiskt snygga och moderna kläderna, i vackra färger och mönster. Där finns också skor i massor, de står perfekt uppradade utmed väggarna. Det mesta är ju så klart gratiskläder från olika kedjor och boutiquer som vill att kommunens personal ska synas i deras kläder. Bra reklam för dem, bra deal för oss. En Win Win situation .

Som en av kommunens paneldebattörer får jag såklart lite extra service idag, för om någon timma kommer kommunikationsavdelningen att debattera Mello 2019 med oss. Melodifestivalen är något som numera ingår i organisationens kärnverksamhet. Vi sänder ju numera live från kommunhuset, så det är viktigt att vara representativ och lite extra påläst. Min favorit i Göteborg är definitivt Nano, den stora killen med den stora rösten. Hold on var länge en utav mina favoriter. Jag talade med min gamla vän Christer Björkman förra veckan för lite inside information, Nano är het även i år enligt hans prognos. Politikernas krav på en grön och hållbar miljö har gjort att vi i år även har skapat ett alldeles eget Green room här, i ett av konferensrummen…

Så är det dags för vädret och det blir…VARMT!!! Jag reser mig häftigt upp, jag har råkat hälla det varma kaffet i knät! Snopet ser jag mig omkring, inga stylister, inga fina kläder! Bara jag, ensam med mitt fuktiga och ruffsiga hår, kaffe över hela mig och fortfarande oklädd – men herregud jag har somnat, och en snabb blick på klockan visar att jag försovit mig!

Men vilken dröm jag hade, man skulle jobba på TV!

Nu får jag allt rusa till jobbet.
//Gunsan, yrvaken

Vår krönikör

Gunilla Carlsson

Västkustens härligaste krönikör och skribent och som vi nu har glädjen att följa här på Queendom.se.

Här delar hon med sig av sina tankar och vardagsbetraktelser från sin del av världen.

Kontakta Gunilla på:

Vårt nyhetsbrev

Som prenumerant på våra nyhetsbrev håller du dig uppdaterad om senaste nytt på Queendom.

Läs mer här »

Queendom.se

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss om du vill tipsa eller har några frågor!

info@queendom.se

Välkommen till Facebook

I vår grupp pratar vi om allt som livet har att erbjuda eller glömt erbjuda. Om livet helt enkelt!

Här hittar du oss »

Queendom.se • Be a Queen of fucking everything! © Copyright - 2019