Veckans krönika
Tankar och vardagsbetraktelser från i livet i stort och smått
Tankar i gryningen
Är det så här det är att vara morgonpigg?
Jag vaknar upp tidigt för ovanlighets skull, klockan är knappt sju och jag stiger upp med ljudet av 8 tassar i släptåg. Ute är det så vackert, tyst och stilla. Tänk att morgonpigga människor får uppleva detta fina varje morgon. Vädret visar sig också från sin bästa sida, havet ligger spegelblankt, himlen är blå utan ett moln, och det är redan ljummet.
Jag gör i ordning lite frukost och sätter på kaffet, när det är klart tar jag med mig detta ut i trädgården där jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna som bara stått framme en dryg vecka! Det är fortfarande april men det känns som en sommarmorgon. Några nyvakna fåglar sjunger vackert och hundarna nosar runt i de morgondoftande buskarna och grästuvorna, vem vet vem som har varit här under natten och satt sina dofter, räv, rådjur…?
Lyckligt lottad
Jag vet att jag är lyckligt lottad, inte alla kliver ut på sin egen altan, går ut i den egna trädgården, inte alla har ett helt hav att blicka ut över, inte alla kan sitta och i lugn och ro och äta sin frukost och dricka sitt kaffe. Jag vet, och det har inte alltid varit så för mig heller. Men jag tillåter mig att njuta av nuet, låter mina tankar flöda fritt och låta sig skrivas ned.
Det gäller att greppa de ”lyckliga stunderna”, livet svänger och det går än hit och än dit precis som i visan.
Föga visste jag då
Det har snart gått 20 år sedan jag första gången satt just här och blickade ut över havet och njöt av den hänförande utsikten, föga visste jag då att jag så här två sekel senare skulle BO här och ha denna utsikt som vardag. Jag och min nuvarande man hade haft kontakt via en dating site några månader, vi var båda skilda sedan några år tillbaka.
Vi brukade bestämma träff på lördagskvällarna och vi hade några härliga timmar då vi ”pratade” med varandra över nätet, åt och drack vin, var och en hemma hos sig, men ändå så nära. Det var väldigt mysigt och vi skrev, skrattade och flörtade och blev mer och mer kära i varandra. Nu är vi lyckligt gifta och vår första lite längre date IRL var här nere i hans dåvarande lilla eternitstuga. Nu har vi rivit den och byggt ett gemensamt nytt hus och bor permanent här.
Man får inte glömma av att njuta
Plötsligt blir jag plågsamt medveten om att det var längesedan jag satt så här, utan mobilen i handen eller med datorn i knät och njöt av vår utsikt, man blir snabbt hemmablind. Nu tittar solen fram. Frukosten och även kaffet är slut, jag har sysslor i köket som väntar och jag har inte tid att sitta här och slöa längre…eller? Kanske har jag det, köket springer inte ifrån mig precis! Det är så sällan man tar sig tid för sådant som man faktiskt mår så himla bra av, som att sitta ner i stillhet och njuta av frisk luft, fåglars sång, naturens alla färger och bra tankar.
Ta lite tid du med, njut av din plats på jorden, gå ut i skogen, ut på gården, till friluftsområdet, din balkong, till trädgården. Gör något du tycker om idag. Själv ska jag tillåta mig att sitta kvar här en stund till, men först en påtår!
Gå ut och njut Quinnor //Kram
//Gunsan, tacksam
En lång och hård arbetsdag kräver återhämtning säger Nisse.
Lär känna vår krönikör Nisse
Hej Nisse! Hur kommer det sig att vi kallar dig Nisse egentligen? Är inte det ett pojknamn?
– Nja, jag tror att det kan ha att göra med att jag har tomtar på loftet… Hahaha..
Okej Nisse, ser du Gunilla som ditt alter ego eller är det tvärtom?
– Gunilla, vem?!
I din ansökan till Queendom.se så framgick det att du jobbat med flera stora projekt tidigare, är det någonting du vill berätta mer om?
– Nja, om jag inte hade tystnadsplikt så hade jag givetvis gjort det, men så mycket kan jag säga att både försvaret och SÄPO var inblandade i projekten.
Om jag har förstått det rätt så fyller du jämnt inom kort, närmare bestämt 50 år. Hur tänker du fira din stora dag?
– Nja, det blir inte så märkvärdigt, helikopter till Stockholm där mina vänner (flertalet kändisar faktiskt) har hyrt X, det blir inte jättestort bara runt några hundra gäster. Så blir det väl mat, drinkar, uppträdanden, poolparty helt enkelt…sa du 50?!? Ja, det stämmer.
Du jobbar idag som registrator men har också en masterexamen som Technical Key Analytic Group Servicemanager, vad betyder det, och vad gör en sådan?
– Nja, direkt översatt betyder det Teknisk nyckel analytisk grupp service chef, jag har inte jobbat som det…ännu, men det är den som analyserar gruppens managernycklar, tekniska grejer alltså, en typ av väldigt avancerad service, svårt att förklara för er. Ni skulle ändå aldrig förstå. Men det är tur att jag har den examen, eller hur?
Du arbetar även som skribent och krönikör hos oss. Några av våra medlemmar har hört av sig och undrar var man kan läsa fler av dina tidigare artiklar? Vilka tidskrifter har du jobbat med tidigare?
– Nja, jag har mest skrivit på…andra språk.
Jasså?! Vilka språk då?
– Nja, klickljud. Klickljud är konsonanter som bildas med hjälp av dubbel avspärrning. Dels spärras talröret av vid velum, dels sker en avspärrning längre fram i talröret. När talröret är avspärrat på båda platserna, sänks tungan, och då uppstår ett undertryck. Den främre avspärrningen släpps så hastigt, och ett klickande ljud kan höras. Klickljud använder sig alltså inte av en luftström från lungorna som huvudsaklig ljudkälla. Svenskan använder sig inte av klickljud, men de finns i vissa afrikanska språk, som khoisanspråk och vissa bantuspråk.
Utanför Afrika är de ovanliga. Men det var mycket uppskattade artiklar kan jag säga.
I en av dina tidigare krönikor så gjorde du även ett filmklipp, är det någonting vi kommer att få ser mer av framöver?
– Nja, jag har lite på gång, men det är inget jag får tala om ännu, ni får helt enkelt ge er till tåls. Men om jag säger John Blyth Barrymore så har ni en appetizer…
Det ryktas även att du håller på att utveckla en app som för hundar som är mörkrädda? Hur ser marknaden ut där? Vill du berätta mer om hur den kommer att fungera?
– App och app…lapp är mer riktigt, man har en svart lapp för vart och ett av hundens ögon inomhus…så lär de sig att inte vara mörkrädda ute. Jag tror marknaden är god…jag har pratat med Doggy t.ex. de blev mörkrädda när jag presenterade lappen, så kundunderlaget är inte något problem.
Är det riktigt att du har en personlig relation och är vän med alla kvinnor som finns med i vår Facebookgrupp och att det ändå bara ska vara en liten del av ditt kvinnliga nätverk?
– Nja, vän och vän, oss emellan…de VILL alla vara min vän och jag säger…OK då, bring it on!! Men det finns också många fler därute, FB består av såååå många följare, jag kan inte ens räkna dem…
Ojdå! Ja, du brukar ju ofta nämna att när du bjudit in alla dina vänner så kommer det hända grejer. Vad menar du med det, vad är det för grejer du tänker på?
– Nja, tänker och tänker…det gör jag inte så mycket! I början kan det ju vara tämligen underhållande men det KAN utvecklats till något som liknar en överbefolkad hönsgård, Queendom alltså!
Du har ju en del skojiga vänner i gruppen också, en kvinna som bor ihop med en krukväxt vid namn Dr Westerlund(!) och en annan kvinna som smyger runt hemma i en tigerdräkt?! Ähmm, kommer vi få fler trevliga överraskningar i vår FB-grupp?
– Nja, jag har ett par galenpannor till som kommer att passa in, men tigerkvinnan är ”one of a kind”. Men du vet, om jag bjuder in ALLA mina bekanta så skulle den där jäkla gruppen inte ens komma plats på Fejjan.
Jag vet att du också kommer kandidera till kommunfullmäktig för Kommunen längre fram i vår, vilket låter jättespännande och att det till en viss del kommer inkludera oss på Queendom. Dock har jag lite svårt att se sammanhanget? Vill du utveckla det vidare?
– Nja, jag har ju en hel del erfarenhet från massor av olika branscher, men just kommunfullmäktige har jag aldrig testat, det låter kul, så jag säger som Pippi Långstrump ”det har jag aldrig provat förut så det klarar jag säkert”. Jag tänkte att vi kan ha en podd här på Queendom sända från kommunfullmäktiges möten liksom, så får alla Queens ställa sina frågor direkt till politikerna…då kan de inte slingra sig i alla fall, jag är en stenhård debattledare.
Tack Nisse för att vi fick veta lite mer om dig!
– Nja, det var lätta frågor.
Jag nämnde i mitt första kåseri att jag en gång i tiden arbetade som mannekäng och fotomodell. Detta var i mitten på 70-talet och jag var omkring 17 år tror jag. Och idag när bossen inför den här fredagens kåseri lite buttert sa: – Nisse, nu vill vi ha Glam och Glamour…INGET om spyor, slem eller annat äckligt, inget om hundar…inte ens en enda tass!!!
Då kom jag på att jag HAR ju faktiskt levt ett ganska glamoröst liv en gång i tiden, om så bara för några månader!
Jag var en något blek och tanig tonåring, jag faktiskt så smal så höftbenen stod rakt ut, det var väl det enda som stod ut på mig på de tiden om man så säger och så hade jag breda axlar, var lång och mycket rak i ryggen (pga två steloperationer), ja, jag påminde ganska mycket om en galge i kroppen!
Mitt självförtroende då var inte på topp om man säger så, kanske pga den tortyrliknande korsetten som jag efter ryggoperationerna var tvungen att bära under ett helt år, dag som natt, eller för att när mina kompisar hade korta snygga midjetröjor och tajta jeans, hade jag mjuka byxor med resår i midjan och tunika!!
Tänk er själva, hur snyggt !?
Hur som helst en förmiddag när jag precis har duschat, knutit en handduk runt håret och endast bar en blå japaninspirerad morgonrock som jag fått av någon släkting som varit utomlands, ringde det på dörren. Utanför stod en man i 30 års åldern som tydligen ville sälja något, men han kom tydligen av sig när han såg mig!? Det slutade med att han frågade om jag ville jobba som modell!! Vi kom överens om att vi skulle träffas några dagar senare, jag skulle ha med lite olika klädbyten och han skulle fota mig.
Vi träffades i en park och det var inget konstigt med det hela, mer än att jag var lite för stel och osäker för att ge honom de bilder han hoppats på tror jag, för jag hörde aldrig av honom igen! Dock hade jag fått både lite blodad tand och självförtroendet hade hoppat upp ett hack!
Men något år senare fick jag en förfrågan på en klubb i Borås, det var några som skulle bilda en modellgrupp och åka runt i Sverige och visa kläder för ett klädmärke som hette Ball och var ganska… ball på den tiden. Jag tackade förvånat och glatt ja, och därefter följde en jätterolig tid då vi kånkade runt i några svenska städer och showade och visade kläder.
Med i gruppen var bl.a. MR Melodifestival himself Christer Björkman och Anette Eriksson som vi skrivit om här i Queendom tidigare.
Vi hamnade till slut på club Alexandra i Stockholm, och där blev jag ”upptäckt” en gång till och det ena gav det andra, jag blev kvar i Stockholm och fick en del modell- och mannekängjobb. Jag fick låna en lägenhet på Östermalm av en fotograf som skulle jobba utomlands några år, mot att jag vattnade hans blommor och tog hand om hans post! Finfin deal.
Jag och min kompis Catharina (också en queen) hade ”the time of our lives” där i Stockholm, och utforskade Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Jag hade fester ihop med t.ex. Pontus Platin, Magnus Uggla och Nils Landegren för att nämna några som vid den tiden var blivande ”stars”. Jag festade och dansade på kvällarna på club Alexandra där massor av kändisar också festade, jag träffade Sixten Herrgård och en fransk ”modelljägare” och blev erbjuden att följa med och prova lyckan i både Paris och London. Men jag kände mig lite som ”kusinen från landet” och var inte riktigt bekväm i den s.k. ”kändis-världen”.
Ni har säkert sett killen i TV-reklamen som lämnar sina föräldrar på landet för att åka till storstaden och försöka sig på modellyrket, han som ställer brandsläckaren i badrummet! tänk er mig i rollen istället så har ni det! Jag hade bl.a. dåligt lokalsinne redan då så när jag hade varit nere i centrum var jag tvungen att ta en taxi hem, annars hade jag inte hittat tillbaka till lägenheten igen.
Hur som helst så var det en jätterolig och spännande tid, och lärorik. Jag hade väldigt kul med BALL-gänget och skulle inte vilja ha denna tid ogjord för allt smör i Småland, och jag som av några killar i skolan kallats för både tjejen med ”protesen” och ”grabben” och ”stickan” – för att jag var så tunn, kände att ”stickan” nog hade en del att komma med i alla fall!
Ja, mer glamour och glam än så hade inte jag att bjuda på denna gång.
Gunsan//med en äggstra flärdfull påskhälsning!
Fast mellan klippblocken
Har er läkare också sagt att det är nyttigt att klättra?
Är ni fler som har fått rekommendationer eller order om att röra er mer för att få balans, styrka i ben och knän, har er läkare också sagt att det är nyttigt att gå ut och gå, och att klättra. Jag tog i alla fall min på orden. Tog mina två hundar och gick ut en sväng i våra omgivningar. Jag hade ingen mobil med mig, för den låg på laddning hemma. Man tröttnar på att alltid gå de vanliga vägarna, stigarna man kan och t.o.m. djurstigarna i skogarna, samma spår för både mig och hundarna. Så jag tänkte att denna gången ska jag göra något nytt, jag ska gå rakt ut i bushen, och klättra uppåt i bergen.
Vi kommit till lite mer otillgänglig terräng
Jag kände mig ganska stark och pigg, det var fint väder nu men det hade regnat på natten så det var lite halt. Vi fick gå försiktigt. Vi tog en runda och klättrade upp för några berg, gick över buskage, över ljung och blåbärsris. Jag släppte hundarna lösa, så de fick sträcka ut. Efter ett tag hade vi kommit till lite mer otillgänglig terräng och vi hade tagit oss ganska högt upp i bergen. Det var en hänförande utsikt därifrån och jag stannade upp och stod och njöt en lång stund. Jag kände att det var dags att börja ta sig nerför igen, helst utan alltför mycket besvär.
Jag var ganska högt upp nu
Jag fick gå försiktigt eftersom det var halt och slirigt på mossan som klädde delar av bergen som jag gick på, så jag höll mig fast i de små vindpinade träden eftersom det var ganska brant. Rätt som det var kom jag till en ravin, det var två höga klippor med ett par meter djup ravin mellan. I gapet mellan klipporna låg en stenbumling, en stor sten som låg fast förankrad mellan de stora bergen. Den låg en bit ner så jag kände att jag inte skulle klara av att hoppa ned på den stora stenen och sedan ta mig upp på klippan på den andra sidan. Jag kände att knäna inte var starka nog för att klara det. Jag tittade mig omkring, jag var ganska högt upp och terrängen var besvärlig, om jag inte tog mig ner denna vägen så skulle jag få både krypa och gå på knäna mellan buskar, under trädgrenar osv för att ta mig upp igen.
Inte säker på att jag skulle hitta hem
Eller så skulle jag vara tvungen att ta samma väg tillbaka, och den var lång och jag var inte säker på att jag skulle hitta heller. Hur som helst jag satte mig på den ena stora klippan med foten mot stenbumlingen och tänkte att om jag tar sats och lyfter upp mig med benkraft kan jag svinga över det andra benet till den andra klippavsatsen. Men hur jag än gungade fram och tillbaka för att få fart så bar inte knäna tillräckligt mycket utan jag hamnade i ursprungsläget igen och igen. Jag försökte att pressa mig men det gick bara inte!
Hunden såg lite skeptisk ut tyckte jag
Jag ropade till mig den stora hunden, kopplade honom och instruerade honom att hoppa över till den andra klippan och det gjorde han hur galant som helst. Sen försökte jag att ge honom kommandot – FRAMMÅT!!! FRAMMÅT!! Medan jag höll i ena ändan av kopplet. Men det fungerade inte, han bara stod där och tittade på mig. Han såg lite skeptisk ut tyckte jag. Så jag ropade tillbaka honom och båda hundarna fick gå tillbaka och sätta sig ”i säkerhet” varpå jag lade mig på magen och drog mig med stor möda med hjälp av buskar, blåbärsris och ljung tillbaka mot dem. Så var vi i säkerhet. Men nu återstod den knepiga vägen ner på djurstigarna mot stigen som ledde hemåt, den jag brukade gå.
För dem hade det hela varit ett äventyr
Cirka 20 minuter senare lunkade jag och hundarna i sakta mak uppför trapporna till vårt hus. Husse som börjat bli orolig stod i fönstret på verandan, han blev inte direkt mindre orolig när han såg mig komma gående med kvistar och grenar i håret, sår och smuts i ansiktet, med jackan och byxorna fulla av jord, sand och gammal mossa!!! Bredvid stod hundarna med hängande tungor men viftande svansar, för dem hade det hela varit ett härligt äventyr!!
-Fråga inte! stötte jag fram, vad du gör så fråga inte…det var faktiskt min läkares idé!!!
//Gunsan, vig som ett kylskåp.
Spyor och ”skit” i alla hörn
Alla ni som har hundar (eller barn för den delen) vet hur besvärligt det är när magsjukan slår till. Det blir både nattvak och extra städning av både golv och väggar i värsta fall. Och man lider med den som är sjuk för man vet hur fruktansvärd en magsjuka är för den drabbade.
Jag vaknar helt plötsligt mitt i natten av att hunden springer fram och tillbaka
De senaste fem dagarna har varit fyllda av oro, nattvak, telefonsamtal och mycket städarbete. Vår stackars stora vovve har varit så fruktansvärt dålig i magen. Visst har han tidigare haft problem med magen någon dag eller så, men den här gången var det mycket värre. Hur som helst hunden springer mellan ytterdörren och mig i sängen, flämtar och gnäller. Stegen mellan säng och dörr blir snabbare och snabbare och man inser att nu är det nog banne mig dags att gå upp.
Jag rusar mot altandörren och öppnar den snabbt med hunden i hälarna – han tränger sig förbi mig och rusar ut och snurrar runt, runt på gräsmattan innan han sätter sig och ”gödslar” mattan, om ni förstår vad jag menar. Sen käkar han massor av gräs och man bara hoppas att vi inte har hunnit in igen innan det kommer en kaskad av maginnehåll genom munnen också!
Diagnos – trolig magsjuka
Härefter följer flera dagar då jag torkar golv, tvättar trasmattor och handdukar, duschar hundrumpa och gör akutrusningar ut i trädgården med hunden för att han ska…ja, ni vet! om och om igen, dygnet runt! På femte dagen när vi inte får bukt med hund magen med de egna knepen som jag prövat: överkokt ris, kokt kyckling och vit fisk samt flera försök att få i hunden lite vatten ringer jag veterinären.
Han läggs in med dropp, och får mer mediciner och diverse andra behandlingar under dagen. Diagnos – trolig magsjuka! Veterinären berättar att det har härjat i vårat län under både januari och februari, för att sedan klinga av och nu öka igen. Inte visste jag att hundar också kunde få vinterkräksjuka! Jag får reda på att fler hundar i området också har varit dåliga i magen. Det smittar kraftigt hundar emellan, däremot smittar de inte oss människor, puh!
Utan hunden känns det tomt
Jag och den lilla jycken får åka hem ensamma och komma tillbaka och hämta storkillen framåt kvällen. Jag är som en utschasad trasa, men tänker på hur dåligt min vän där på djursjukhuset mår? Det känns tomt hemma med en hund. Jag lägger mig på soffan, jag har några timmars sömn att ta igen. Vår lilla vovve lägger sig på min mage och snarkar högt han med, undrar om han är orolig för ”storebrorsan”?
Hemma igen
Så är sjuklingen hemma igen och han börjar må mycket bättre. Han ska gå på skonkost i några veckor, få sin medicin 2 gånger om dagen i fjorton dagar och han kommer troligtvis att kräkas någon gång mer innan han är helt OK. Men inte har han klagat en endaste gång eller varit irriterad trots att han mått så himla dåligt – dessa fantastiska hundar!
Men precis när jag tror att allt är lugnt, innan jag hinner pusta ut så hör jag ett kluckande ljud utifrån hallen och när jag med trötta steg går dit så står den lilla hunden där och hulkar. Så var det dags igen! Dags att sätta på sig tålamodet igen då. Dags för magsjuk hund nummer två!! Vad är det man säger, en olycka kommer sällan ensam.
Gunsan, alltid hundälskare
Dags att lämna in semesteransökan
Dags att lämna in ansökan om semesterledighet påminde min chef häromdagen, redan!? Det är likadant varje år, man tycker att vintern knappt kommit till halvlek så är det dags att bestämma när man ska ha sina sköna lediga sommarveckor. Många familjer måste pussla och trixa för att få ihop sina dagar för barnens skull, eller för att det ska stämma med annat som man kanske har inbokat över sommaren.
Jag och min man har egentligen ingen att ta hänsyn till numera, och det är riktigt skönt. Vi har haft de där åren av anpassning då dagis har varit stängt, och vi har turats om med ledigheten för att barnen ska kunna vara hemma och lediga så länge som möjligt. Men den tiden är förbi.
Vad ska man göra på semestern?
Vi kan göra nästan precis vad vi vill och när vi vill också i princip, men vad ska man göra? Vi bor ju precis vid havet, så vi är gärna hemma om vädret är OK, men det är det ju sällan.
Sen är det ingen av oss som tycker om att flyga, så det blir inga sköna solsemesterresor till varmare länder heller. – Du får hitta på precis vad du vill säger mannen då vi sitter och diskuterar just den här kommande semestern över en kopp te. Ja, fast inom rimliga gränser förstås.
Tänk att få dricka vatten ur rena bäckar
Alltså, alla som känner mig vet att jag älskar att umgås med hundar. Och min drömsemester vore kanske att åka någonstans och vandra tillsammans med mina två jyckar och min man. Tänk att gå upp tidigt på morgonen, göra i ordning en god matsäck och efter frukosten ge sig iväg utmed en härlig vandringsled i daggvått gräs, där man kan dricka vatten ur rena bäckar och se ut över böljande kullar och dalar i olika gröna nyanser.
Man kanske träffar likasinnade som också är ute och vandrar, och man kanske byter några ord samtidigt som man masserar sina fötter och vader och byter erfarenhet kring vilka plåster som är bäst för fötternas skavsår, innan man morsar på varandra och vandringen fortsätter.
Ligga under bar himmel i vindskydd
Kanske finns det någon fin sjö utmed vägen där både vi och jyckarna kan stanna och ta ett svalkande bad, för naturligtvis är det soligt och härligt varmt på vår vandring! Fram på eftermiddagen når man kanske en övernattningsplats antingen sover vi i stuga eller så ligger vi under himmelen i vindskydd. Vi grillar korv i en öppen spis i stugan, eller ute över öppen eld och sitter tillsammans med en grupp trevliga vandrare där minst en person har en gitarr och sjunger härliga lägereldslåtar. Hundarna leker lite lojt med andra hundar innan de dimper ner vid våra fötter, trötta efter dagens vandring de också.
Det hade varit en fin semester för mig.
Jag skulle älska att sova på tåg
Men jag har också hört på TV att ”EU-parlamentariker någon” (med anledning av ny EU-lag) äntligen har planer på att underlätta och förbättra möjligheterna att semestra i Europa med tåg. Det vore något som jag också kunde tänka mig. Tänk att kliva på en vagn i Göteborg och ge sig iväg ut i Europa. Man ser ju så mycket när man åker tåg och jag tror att jag skulle älska att sova på tåg, till det sövande ljudet tuff, tuff, tuff. Vi skulle bara ha en ryggsäck med oss med det absolut nödvändigaste.
Man skulle kunna gå av var man vill på vägen och se sig omkring, kanske ta in på ett litet Gasthause i Österrike någon natt eller besöka en vingård. Se solen gå ner i Rom, eller sitta och titta på folk på spanska trappan och kanske göre ett besök på Colosseum. Sen kunde vi åka söderöver kanske med båt mot någon härlig Italiensk ö eller till Spanien, där vi kunde ligga still flera dagar och bara sola och bada .
Det hade varit en fin semester för mig.
Ta det lugnt på semestern
Men, det är ganska härligt att vara hemma också, att flänga runt på semestern är ju egentligen inte så mycket till semester alla gånger. Man kan kanske göra någon dagsutflykt, passa barnbarnen några dagar, och bara njuta av att vara ledig. Jag kunde fixa i landet med blommor och grönsaker, göra äppeldricka, plocka egna tomater, eller åka och plocka jordgubbar och svarta vinbär som jag älskar. Man kan bjuda hem goda vänner eller bara ligga i solstolen och lyssna på SOMMAR i P1.
Det hade också varit en fin semester för mig.
Vad är din drömsemester? Snart relaxar vi queens!
/Gunsan
Rainbow Dash
När mormor är barnvakt
Det händer att jag får förtroendet att vara barnvakt åt mitt lilla barnbarn, och det är en av de roligaste och mysigaste sakerna i livet – att umgås med sina barnbarn, så det gör jag så gärna.
Själv var jag bara 21 och 23 när mina barn kom, så jag var ju väldigt ung då och det känns som om det var väldigt, väldigt länge sedan jag själv hade småbarn. Jag var inte mogen nog att njuta av att vara mamma, jag var mest osäker och orolig hela tiden tror jag. Men NU, nu är det helt underbart och jag njuter av varje minut!
Då är mormor rätt kass!
Mitt älskade barnbarn, 6 år, njuter inte alltid lika mycket av att vara med mormor , jo det gör hon nog egentligen men hon tycker inte att jag är så bra på vissa saker, som att leka t.ex. Och det är ju det hon vill att vi ska göra, leka hela tiden när vi träffas. Och jag kan erkänna att det där med att leka med sina barn eller barnbarn ÄR jag inte så bra på, jag tycker helt enkelt inte att vissa lekar är så kul tror jag. Jag saknar nog rätt fantasi också.
Jag är gärna ute och leker, badar i sjöar eller hav, gungar eller åker pulka, grillar i skogen, spelar spel, pusslar eller ritar med guldklimpen, men när det kommer till att vi ska leka lekar med t.ex My little Ponys, då blir det lite svårare, då är mormor rätt kass!
Mormor, du KAN faktiskt inte leka så bra!
Lekar med små fina plasthästar i olika färger, med långa randiga manar och svansar, som bor i det magiska landet Equestria, ett kungarike befolkat enbart av färgglada ponnyer, som heter Twilight Sparkle, Prinsessan Celestia, Rainbow Dash, Scootaloo m.fl gör så att mormor helt tappar passionen.
Leken går dessutom alltid ut på att de små hästarna ska ta sig till Celestias slott, och önska sig olika färdigheter som att baka, kunna måla, odla osv, och samtidigt som de får denna egenskap får de också en typ av garanti eller kvalitetsstämpel om ni så vill, s.k. cutiemarks på hästskinkan!! De är alla med i klubben cutie marks crusaders, och de träffas i en koja.
Ja, ni hör ju…HUR LÄTT ÄR DET ATT LEKA DENNA LEKEN TROR NI!?!?
Det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld.
Barnbarnet däremot slänger sig vant mellan de olika, för mig helt obegripliga, namnen och tycks inte se det som jag tycker är konstigt i leken som något märkvärdigt alls. Ofta blir hon dock besviken och utbrister -MORMOR, du KAN faktiskt inte leka så bra! Och jag som försöker såååå, jag har t.o.m. lagt ner tid och LÄST PÅ om de förbaskade krakarna!!
Men, men det är väl bara att fortsätta förkovra sig i de små hästarnas värld. Fast när man minst anar så har den lillas intresse för ponnyer svalnat till förmån för t.ex. Blixten mcqueen bilar istället…chick hicks, jackson storm och Sally Carrera m.fl.!!! Gud hjälpe mig…!!
Var Staffan Westerbergs vilse i pannkakan verkligen så farligt egentligen?
Vad säger förståsigpåarna, de som tyckte att ”vilse i pannkakan” och Staffan Westerberg var farligt som synden för våra barn på 70 talet? Vad kommer de små hästarnas kamp för att få sin kvalitetsstämpel på häcken att sätta för spår i dagens unga barn?!?! Ett är i alla fall säkert, det är svårt att nå upp till en hög mormorskvalité om man inte kan leka med rätt inlevelse.
Något cutie mark lär jag inte få!!!
Vi sitter i varsin soffa jag och mannen, han tittar på någon film som jag också småsneglar på emellanåt, samtidigt som jag kollar i mobilen som ligger på armstödet och skriver på tangentbordet på datorn som ligger i mitt knä!
Känns det igen?
Ser era kvällar också sådana ut? Jag vet inte hur eller när det blev så, jag som brukade klaga på barnen när de bodde hemma, att de höll på för mycket med mobilen och datorn, och nu sitter jag där själv!!
Och så ser det ut var man än är, hos läkaren sitter alla i väntrummet och läser eller skriver på sina mobiler, kanske en liten film i väntan på farbror doktorn? Eller i busskuren, där står alla resenärer och väntar med mobilerna i läs läge i sina händer, undrar om någon missat bussen någon gång? För att inte tala om vilken koll vi har på varandra i familjerna hela tiden. Om barnen är borta på t.ex. ett läger eller hos någon kompis så meddelade vi oss med varandra med jämna mellanrum för att höra att allt är bra, berättar att vi åker och handlar, eller åker till mormor osv, osv. Vi skickar bilder på allt vi gör, så att ingen i familjen missar något.
”Nu är jag och handlar” = bild på vackert arrangerade frukter från fruktdisken, eller en närbild på ett härligt ångande nybakt bröd. Eller –”Tandläkaren idag, ajaj och dyrt dyrt = en bild från benen och ner mot skorna där man ligger bakåtlutade i tandläkarens stol, borren får gärna synas också!
Mobilen har blivit vad tändstickorna var för rökaren, något man var tvungen att ha och om man hade förlagt dem och inte hittade dem så fick man snart smått panik…suget ökade och ökade i takt med oron för att man inte skulle hitta dem, en missbrukares abstinens som snart stegrades till irritation och en något småsvettig panna! Och känslan sen när man äntligen hittar dem, sån lättnad och lycka, man nästan ringer någon i ren eufori över att ha hittat sin…mobil. Ni hör ju, det låter ju inte klokt! Men handen på hjärtat, det är väl inte så långt ifrån verkligheten eller?!
Men det är ju mycket som är väldigt bra med mobilen, man swishar pengar mellan konton med en knapptryckning, man kan leta efter vilka uppgifter som helst när som helst bara genom att googla, man kan leta sig fram via Google maps om man har råkat komma vilse.
Tänk er förr när man fick gå in på banken, om den var öppen, och först fick skriva i ett uttagskvitto om överföring mellan konton, ofta fick man stå i kö först! Istället för att googla gick man in på biblioteket och letade fram fackböcker, det kunde ta väldigt lång tid och informationen var ju inte så färsk i böckerna heller så klart. Och hade man kört vilse, ja då var det bara att stanna och fråga någon och hoppas på att få ett lätt svar och inte ett som gjorde att man kom ännu mer på villovägar .
Men tänk att det finns människor som tar bilder vid olyckor istället för att hjälpa skadade och ringa ambulans. Hur är det möjligt att det har blivit så, finns det något i gårdagens icke mobil-liv som motsvarar detta beteende? Vad gör mobilen med vår empati, gör den så att vi får svårt att skilja på saga och verklighet, och vår hjärna genast fokuserar på en bra och ”häftig” bild istället för att vara en hjälpande hand? Allt med mobilen är inte positivt.
Och alla pling varje gång det kommer ett sms på nätterna och man inte har stängt av ljudet. Man är för trött för att stänga av och ligger istället och irriterar sig på plingljuden hela natten – på morgonen när man äntligen somnar djupt så ringer väckarklockan och då är man så trött på plinget att man kastar klockan i golvet…somnar om och försover sig!
Hur var det egentligen innan mobilen fanns?
Ja, jag växte ju upp under 60-70 talet och då fanns inte dessa moderna telefoner (och där log min dotter och son), TV:n fanns inte ens i början av mina första år! När mina barn blev lite äldre och gick till sina kompisar så bestämde vi t.ex. en tid då de skulle vara hemma och äta, sen funderade man inte så mycket på det utan kunde i lugn och ro fixa med lite annat i hemmet, trädgården eller läsa en bra bok.
Sov de över hos någon kompis så ringde man föräldrarna innan och kollade så att allt var i sin ordning, och sen var det lugnt fram till de kom hem igen. Man åkte och hälsade på hos folk, det var inte alltid man ringde innan utan man kunde få ett infall när man var ute och åkte, och någon telefon hade man inte med sig. Mobilen och sociala medier gör så att man får så väldigt mycket olika tankar och bilder i huvudet samtidigt, man kan liksom aldrig helt koppla bort vad som händer runt omkring i ens liv. En karusell som snurrar och snurrar…
Men är det mest bra eller dåligt? Ja, inte vet jag…jag är ingen professor! Men som med allt finns det två sidor, och det är säkert klokt att inte överkonsumera, därför har jag bestämt mig för att jag ska göra ett test och ha en ”vit vecka”, dvs en vecka utan mobiltelefonen och se vad som händer med mig, i mig, och runt omkring mig.
Jag tar åter upp mobilen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men hur som helst jag ”måste” kolla om någon har besvarat mitt senaste inlägg på Facebook…
-Var det någon som ringde? Mannen börjar bli besvärlig, för oftare och oftare får jag den frågan trots att han vet varför jag tar upp min telefon men jag tror att han vill att jag ska inse hur ofta jag faktiskt gör det, på en kväll.
Jag tänker i alla fall varken räkna gångerna eller lägga ihop minuterna – en kvinna måste väl ändå få ha lite hemligheter!?
Vår krönikör
Gunilla Carlsson
Västkustens härligaste krönikör och skribent och som vi nu har glädjen att följa här på Queendom.se.
Här delar hon med sig av sina tankar och vardagsbetraktelser från sin del av världen.