Veckans krönika
Tankar och vardagsbetraktelser från i livet i stort och smått
Lutar mig tillbaka där jag slunkit ner på en mossbeklädd sten i skogen och låter hundarna springa lösa och nosa. Tystnaden omkring mig känns vilande och solstrålarna kämpar tappert för att ta sig igenom bladverken på träden framför oss. Jag tittar upp mot trädens kronor och de envisaste strålarna plöjer sig igenom och kastar ett gulblekt och mycket välkommet glimmer över marken, löven, stenarna, och mina två kumpaner, hundarna. Jag bländas och måste kisa så ögonen tåras.
Jag lyssnar och faktiskt, faktiskt kan jag höra en sång om stundande vårtider från någon modig och försigkommen liten fågel, en eloge till naturen som snart ska spela upp sitt konststycke med sin praktfulla skapelse för oss alla trötta, höstbleka, förväntansfulla invånare, människa som djur.
Någon visslar, och med lätta steg passerar denna någon ”min” sten med ett muntert -Hej! och en nick. Ja ler, du har också känt det tänker jag, våren som är på väg, den lämnar ingen oberörd.
Plötsligt smattrar det till på trädens stammar och på marken, ”tapp, tapp, tapp”, skuggan som kommer i dess följe når längre och längre fram mot mig där jag sitter. Jag skyndar mig och ropar till mig hundarna, tillsammans skyndar vi hemåt. Jag skyndar mig att smälla igen dörren efter oss när vi kommit in innan vinden som nu drar i gör det!
En blixt och snart därefter en djup mullrande åsksmäll får mig att känna mig tacksam för att jag hann in innan den kom. Nåja tänker jag klarsynt, nu bländas jag åtminstone inte av solen längre, och VÅREN – den kommer tids nog, jag var ändå inte riktigt redo för den än.
-Vad har hänt, vad har du råkat ut för? Har du varit sjukskriven nästan ett helt år?!?
Inte kul att svara att man har trillat av stolen på jobbet, eller att mannen alltid lika glatt tillägger: – jaa hon somnade väl på sin post!
Det var en vanlig måndagsförmiddag på jobbet, klockan var runt tio och vi hade precis haft kafferast på jobbet. Jag arbetar på en s.k. aktivitetsbaserad arbetsplats, om ni inte vet vad som menas med detta så kan jag berätta att det innebär att man sätter sig var man vill där det är ledigt, när man kommer på morgonen, dockar i sin dator i en dockningsstation som finns på varje arbetsplats och tar den stol man önskar för dagen.
Där finns vanliga kontorsstolar, stora pilatesbollar och sadelstolar för att nämna några. Jag hade själv blivit väldigt förtjust i sadelstolen, ni vet en sådan där sitsen är formad som en sadel och man halvstår och bara vilar rumpan mot stolen. Jag stödde mig alltså lätt mot sadeldynan när jag behövde resa mig för att gå och hämta något, jag tog sats och reste mig men fastnade med ena foten i stolsfoten, handlöst föll jag mot golvet, rakt på höger arm/axel. Fallet var något högre än om det hade varit från en vanlig stol, men inte som ett fall från en byggställning eller något liknande precis – AAaaaaaaajjjjj! Jag slog i med rejäl kraft, och det svartnade för ögonen någon sekund, jag låg blixtstilla och kände efter – vart var det som det smärtade så!? Efter nån sekund förstod och kände jag att det var från min högerarm/ axel som smärtan kom.
Mina kollegor kom snart springandes från alla håll, de hade hört mitt skrik antagligen (pinsamt!). – Hur gick det? Slog du i huvudet? Vad ska vi göra? Mina fina kollegor stod kring mig med oroliga miner, och ville verkligen hjälpa mig (goa goa ni om ni läser detta, TACK!).
De försökte hjälp mig upp, men jag kunde inte röra mig, för varje millimeter som arm/axel rörde sig brast jag ut i ett ljudligt kvidande. Någon ringde ambulans och snart kom två hurtiga ambulanssjuksöterskor med bår och allt. – Jaha, sade de hurtigt, vad har hänt här då?! Jag var troligen ILLRÖD i ansiktet, både av smärta och för att det var pinsamt– Hon trillade av stolen sa någon, bara rakt ner från den här…
De tittade på stolen, och jag tror att jag såg ett leende på deras läppar, men jag är inte säker.
Snart hade de satt en kanyl i armen och jag fick en dos morfin som efter en liten stund gav mig en smärtstillande och ganska behaglig känsla, jag kände mig riktigt upprymd, det skulle nog gå hur bra som helst det här! När de bar mig genom korridorerna, ner via hissen och mot entrén så vinkade jag glatt till alla kända som okända ansikten, en riktig drottning vinkning. Ja, ni vet den känslan, lite mycket morfin där kanske!
Väl på sjukhuset så gjordes en vanlig röntgen och jag fick därefter träffa läkaren. Nej de kunde inte se några brott på armen, jag fick en mitella kring armen, recept på smärtstillande medicin och en ny tid om någon månad.
Jag var hemma någon vecka, värken var kvar även om den lagt sig lite, men jag kunde nästan inte köra bil (körde på 1:ans växel genom hela stan som värsta ”kärringen” ). Men efter någon vecka var jag tillbaka på jobbet. Jag jobbade ungefär två veckor innan jag ringde till min vårdcentral för jag hade f.f. ont och ville att de skulle kolla armen/axeln ordentligt. Jag skickades på MR röntgen, jag skulle få svar inom någon vecka. När jag efter några dagar inte hört något från sjukhuset så ringde jag själv från jobbet för att höra om de hade sett något. – Ja, svarade kvinnan på röntgen, några ledband har allt gått av och du har flera blödningar, men läkaren kan förklara mer!!
Cirka 2 månader efter fallet, blev jag så opererad på sjukhuset. Dessvärre så blev inte operationen så bra som vi hoppats sa läkaren direkt när jag vaknade upp på uppvaket, ledbanden var så söndertrasade så de gick inte att fästa upp riktigt så bra som de hade hoppats på. Men vi väntar och ser vad som händer!
Sex veckor med handen i paket är ingen lek kan jag försäkra, inte nog med att man inte kan tvätta håret själv, laga mat, skruva av ett lock, gå ut med hundarna, köra bilen, så är det även svårt att klara toalettbesöken…om ni förstår vad jag menar!!? Och att sova i en och samma ställning i 6 veckor, och det är inte på magen som jag gillar kan jag säga, utan det är platt på ryggen med armen fäst tajt på magen!!
Nåja, detta var förra året och vår och sommaren kom tidigt och visade sig ju bli den bästa på flera år. Det blev en lång ”semester” om vi säger så. Rehabiliteringen fortlöpte och jag tränade flitigt på, men någon full rörlighet i armen fick jag inte, även om den blev bättre. Dock kunde, och kan jag fortfarande inte lyfta upp armen över näs-höjd ungefär. När jag blir trött får jag hjälpa till att hålla upp höger arm med vänsterhanden.
Min lilla olycka på jobbet, med ett fall från en stol, blev till en ett år lång sjukskrivning. Slå det om ni kan!
Ha det bra, och sitt försiktigt på jobbet!
Gunsan// med armen i näshöjd
(Undrar du hur en sadelstol ser ut? se länk här »)
Nyduschad med en stor handduk virad runt håret och en kopp nybryggt rykande hett kaffe i handen slår jag mig ner i min favoritfåtölj framför TV:n. Klockan är strax före sju och det är dags för en liten stunds nyhetsmorgon. Detta är min absolut bästa tid på dagen, och jag njuter av att kunna få dessa minuter alldeles för mig själv innan det är dags att åka in till stan och mitt arbete.
Ute faller stora snöflingor, det ser ut att bli en härlig men kall förmiddag. Jag ser så fram emot min arbetsdag. Mitt arbete är verkligen omväxlande och innehåller så många olika och intressanta arbetsuppgifter. Idag t.ex. ska jag få åka ut och testa hur det är att falla i en isvak. Det känns lite spännande och kanske lite otäckt, men det finns duktiga människor runt mig hela tiden som rycker in direkt om det skulle bli något problem, så jag är mer nyfiken på hur det kommer att kännas än jag är rädd.
När vi kommer tillbaka efter isvaksprojektet är jag både kall och lite trött. Allt har gått bra men det var tungt att ta sig upp ur vaken, trots isdubbar, man blev fort trött. Men det var i alla fall en nyttig erfarenhet att få känna på hur det var och lära sig hur man ska agera om olyckan är framme. Hur som helst tillbaka på jobbet och det jag älskar mest med mitt jobb på kommunen, den alldeles speciella servicen som vi anställda får tillgång till varje dag när vi kommer till jobbet!
På bottenplanet i det stora kommunhuset samlas alla anställda på morgonen och det blir många glada tillrop och samtal om ditten och datten när man träffar sina arbetskamrater, varav en del också har blivit riktigt goda vänner. På den kommunen som jag arbetar har vi de absolut bästa makeupartisterna, de skickligaste frisörerna och klädstylister i världsklass! Som ni förstår är det en fröjd att komma dit varje morgon, året om. SKÖNT att slippa fundera vad man ska ha på sig, bara hoppa i mysdressen och dra iväg till jobbet. – Hej Gunilla, makeupartisten Johan fyrar av ett leende mot mig och visar mig med handen mot stolen bredvid hans sminkbord och bjuder mig att sätta mig ned. Med van hand lägger han en häpnadsväckande snygg makeup, och inte ett spår efter mina trötta påsar under ögonen finns kvar. Därefter är det dags att gå in i hårsalongen och få håret fixat.
Cirka en halvtimma senare har jag ett glänsande hårsvall, uppsatt i en tillsynes slarvig men väl genomarbetad knut med några löst hängande hårslingor vid var sida om kinderna. Nöjt kollar jag mig i spegeln, det duger bra! Jag kliver in i själva ”modehuset” som vi skämtsamt kallar den lokal där klädställning efter klädställning står på rad, och galgar med fantastiskt snygga och moderna kläderna, i vackra färger och mönster. Där finns också skor i massor, de står perfekt uppradade utmed väggarna. Det mesta är ju så klart gratiskläder från olika kedjor och boutiquer som vill att kommunens personal ska synas i deras kläder. Bra reklam för dem, bra deal för oss. En Win Win situation .
Som en av kommunens paneldebattörer får jag såklart lite extra service idag, för om någon timma kommer kommunikationsavdelningen att debattera Mello 2019 med oss. Melodifestivalen är något som numera ingår i organisationens kärnverksamhet. Vi sänder ju numera live från kommunhuset, så det är viktigt att vara representativ och lite extra påläst. Min favorit i Göteborg är definitivt Nano, den stora killen med den stora rösten. Hold on var länge en utav mina favoriter. Jag talade med min gamla vän Christer Björkman förra veckan för lite inside information, Nano är het även i år enligt hans prognos. Politikernas krav på en grön och hållbar miljö har gjort att vi i år även har skapat ett alldeles eget Green room här, i ett av konferensrummen…
Så är det dags för vädret och det blir…VARMT!!! Jag reser mig häftigt upp, jag har råkat hälla det varma kaffet i knät! Snopet ser jag mig omkring, inga stylister, inga fina kläder! Bara jag, ensam med mitt fuktiga och ruffsiga hår, kaffe över hela mig och fortfarande oklädd – men herregud jag har somnat, och en snabb blick på klockan visar att jag försovit mig!
Men vilken dröm jag hade, man skulle jobba på TV!
Nu får jag allt rusa till jobbet.
//Gunsan, yrvaken
Det här med att bli äldre har sina många sidor. Många helt fantastiska sidor faktiskt. Man bryr dig inte så mycket om vad andra tycker och tänker, man köper och gör det man själv vill! T.ex. färgar håret härligt rött och matchar med naglar och skor i samma färg, , för numera behöver vi inte lägga så mycket pengar på hushåll och praktiska saker som förr.
Man närmar sig också den härliga pensionen, då man kan göra precis vad som faller en in, lördag hela veckan liksom! Man har tid att rycka sina skäggstrån, raka benen, köra nästrimmern och…och förresten man kan skita i det också, man behöver ju inte göra sig fin för att gå till jobbet mer heller!
Men det har sina nackdelar också förstås! Jag har t.ex. svårt för att behålla en tanke i mer än några sekunder innan den flaxar iväg och en ny tanke landar, för att snart flyga sin kos den också. Känns det igen?! Och på jobbet! Där använder jag numera ett minnesblock där precis allt måste noteras, från alla dessa koder till diverse olika digitala systemen till gud vet vad?! Det kan bli så fel annars! Det har faktiskt hänt att man tvingats hålla god min då chefen frågar – har du gjort det och det, som vi kom överens om? Och man i tanken ”O MY GOD det har jag fullständigt missat, skulle vi ha det IDAG! men istället, i verkligheten, utan betänketid käckt svarar -jajamän det har jag fixat, no problem! för att därefter rusa ner till bageriet tvärs över gatan och flämtande utbrista – 40 bullar tack, om 10 minuter! jaså ni har bara 30 kvar ok jag tar dem! Och med bullarna i två stora papperspåsar under var arm hasta vidare till stadens andra bageri, tack och lov för konkurrens! komplettera med ytterligare 10 bullar, av annan sort visserligen, men jag hinner precis jäkta in på kontoret, där jag inser att det kanske var någon som måste ha glutenfria bullar (shit!) och att jag missat boka stora konferensrummet (shit, shit, shit)! Hur som helst allt ordnar sig men det kostar på, stresshormoner och andan i halsen krockar i magen och skapar massa luft som man får sitta på under mötets hela TVÅ TIMMAR!
Min nuvarande man och jag träffades när jag var 40 år och han säger att han då alltid kunde lite på att jag hade koll på allt, allas födelsedagar, diverse deadlines av olika slag, den tomt gapande kyl och frysen för att ta några exempel och han kunde bara koppla av . Men numera får han hålla allt i huvudet själv, det är han som får påminna mig! Rollerna är ombytta.
För att inte tala om när barnen smått irriterat utbrister – men mamma, det där har du ju sagt flera gånger redan! Jaha, det minns man ju, så sa man ju själv till sin JÄTTEGAMLA mamma när man själv var ung och vacker, och hon var sådär…. 60 år! Livet känner man igen på gången liksom. Och så vill de att vi ska jobba tills vi blir 70!! Tänk er busschauffören som kör vilse hela tiden – Vart var det vi skulle åka nu igen, jag får nog vända här en gång till, håll i er! eller läkaren – Jaså, var det höger ben som skulle amputeras? Inte kul, inte kul alls! Nej, då är det skillnad att sitta bakom ett skrivbord och arbeta fram promemorior och departementsremisser, det märks ju liksom ingen större skillnad – om ni förstår vad jag menar !
Glömskan kan ju vara lite barmhärtigt också, livet ger ju de flest av oss mer eller mindre taggiga törnar och en del sticks mer än andra och är svårare att få bort. Då kan ju glömskan vara skonsam. MEN där verkar minnet inte fungera som det ömhjärtade filter som man kanske kunde hoppas på. Åtminstone jag tycker att det verkar som om vi har ett litet skrin någonstans i minnesrummet där vissa saker låses in för att för alltid plåga oss lite mer, då vi minst anar – förbannade Hippocampus!
Minnet har genom tiderna beskrivits på många olika sätt. De gamla grekerna liknade minnet vid en lagerlokal och Platon och Aristoteles beskrev det som en fågelbur. De fåglar som flög in i buren symboliserade information som man höll på att lära in, fåglarna i buren var det man redan kunde och fåglar som flög ut ur buren beskrev det man höll på att glömma. Hjärnan är en intressant ”muskel” och forskningen har visat att antalet nervceller kan ökas bl.a. genom fysisk träning. Det är ju positivt.
På plussidan med att bli äldre räknar jag det härliga med att man inte längre bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag anser mig själv vara en ganska öppen person som inte har något emot att bjuda på mig själv i många situationer, inte alla situationer såklart, men många. I sociala medier som t.ex. på facebook ser man tydliga skillnader i hur mycket folk vågar/vill visa upp sig själva och dela med sig av sina liv, det ena är ju inte bättre än det andra – det vill jag absolut poängtera! Men, jag tror att det är ENKLARE om man inte tar sig själv på för mycket allvar. Och om man som jag är ganska prestigelös så är det inte mycket någon kan tycka – som svider speciellt länge. Det är klart att elakheter, orättvisor och sånt blir man väl aldrig för gammal för att känna av, men vi är alla olika och vi upplever också saker olika. Det finns alltid två sidor av myntet.
Sammanfattningsvis så är det ganska härligt att bli äldre, man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker, och om andra tycker att du är pinsam och lite framstår som lite dum så spelar det inte så stor roll det heller, för det har man ändå snart glömt av!
//Gunsan, Ett två tre fyr, Ett två tre fyr
Se Gunillas underbara kvastdans i vår Facebookgrupp här »
(Observera att du måste ha ett Facebookkonto och vara medlem i vår grupp för att se klippet.)
Jag bor ju nära havet sen några år tillbaka, och något som förvånat mig är hur många det är som faktiskt badar i havet året om. Det verkar bara vara den eventuella isen som hindrar vissa från att omsorgsfullt klä av sig plagg för plagg och målmedvetet kliva ner i det kalla mörka vattnet!
Jag vet inte, är de modiga eller bara galna?! Den gemensamma nämnaren för dessa vinterbadare verkar vara att de mår så förbaskat bra efteråt. DET gör ju att man blir ganska nyfiken eller hur? Skulle man själv våga kanske?
Jag har i andra delen av mitt liv, dvs nu, blivit mer och mer sugen på att testa saker som jag egentligen inte vågar men som ändå finns med på min s.k. bucketlist . Vinterbad kan väl sägas vara ett utav dem!
Men jag har ett dilemma, om jag blir kall om fötterna så får jag en sådan hiskelig värk i ryggen. Någon som förstår den logiken? Jag funderar på om jag kan köpa någon typ av grodmansfötter, eller badskor som håller fötterna varma? Det går ju säkert fort, vinterbadet alltså, så kanske jag kan värma upp bilen så mycket det går och köra så långt fram mot badstegen som jag vågar och snabbt ta mig upp ur vattnet (som om det vore en issue!!) och hoppa in i den varma bilen. Men då blir ju sätet vått! Jag får förbereda med några lager av handdukar, eller en dyna av något slag. Eller så kanske jag kan värma upp mina raggsockar i mikron och lägga dessa i mina gummistövlar, och ha dem stående beredda när jag kommer upp ur vattnet?! Eller jag kan samla ihop kvistar och grenar och göra en liten brasa på land, och när det har blivit till glödande kol…
Äh, jag tycker det känns överdrivet nu…påminn mig när det är 15 grader i vattnet i vår, så ska jag långsamt härda kroppen för ett avskalat och alldeles iskallt vinterbad 2019!!!
Kram på er quinnor!
//Gunsan, med frostskador!
Otåligt smattrar jag med fingertopparna mot laptopen och dokumentet ligger hånande vitt och oskrivet på bordet framför mig –”kom igen då, fyll mig, fyll mig med ord, du som säger att du älskar att skriva, gillar att roa med dina funderingar, formuleringar och din briljanta självironi, du som säger att du KAN”. Det tomma dokumentet hånar mig, triggar mig!
Men inte länge till för nu, nu känner jag hur det lossnar i fingrarna och hur hjärnan snurrar igång, konstruerar trådar som bildar en väv av ord, ord som bildar meningar som blir till bilder i mottagarens fantasi, förhoppningsvis! När jag var yngre så skrev jag noveller och dikter, mina kompisar var mina läsare då på den tiden. Jag skrev också smäktande och banala kärleksbrev, mina dåvarande pojkvänner var brevens mottagare, inte så särskilt ofta imponerade får jag väl erkänna. I skolan när man skulle man skriva uppsatser var det bästa jag visste när vi fick välja något ämne och sen sitta i sådär 2 timmar och bara låta inspirationen flöda. För det gjorde den på den tiden, idag känner jag mig lite mer ringrostig för det var länge sedan jag skrev något annat än protokoll, rutinbeskrivningar och riktlinjer, som är den stora grejen på de flesta kontor idag. Men som sagt, jag ska nog kunna smörja igång gnistan igen och ge det där bleka dokumentet en match!
År 2019, Vi har haft både jul och nyårshelg och är nu äntligen över på andra sidan, den ljusa sidan där vi har våren och sommaren! Underbart…fast jag känner mig ändå lite snuvad på snö, kyla och vinter, kanske den kommer kanske inte, numera vet man faktiskt inte. Förr visste man, eller hur?! Men det är nya tider nu…
Förr, när var det? Borde jag kanske presentera mig? Jag är Quinna förstås, 50++, skild, omgift med ny man, 2.0!! Två egna vuxna barn, och tre vuxna bonusbarn och en tjejliga på 4 barnbarn, vår ”Tiramisu”. Vi har också hundar, substitut till gemensamma barn om ni så vill men också ett utav mina stora intressen, min rehab och mina sängvärmare. Vi bor vid havet, arbetar några år till men njuter mer och mer av fritid och ledighet…karriär är överflödigt numera, min familj, vänner, natur och att vara frisk är min nya karriär och jag jobbar hårt på den!
Jag har gått från att vara en osäker, försiktig och rädd person utan självförtroende till en säker, trygg person som tror på min egen kraft, mitt självförtroende är idag intakt och starkt! Mycket har hänt som fått mig att nå detta, inte bara min ålder och erfarenhet. -Du har upplevt så mycket säger mina vänner, ja kanske det! Jag har arbetat som modell, varit med i ett dragracing team, haft ett distansförhållande med en 13 år yngre Irländare, bytt jobb flertalet gånger, bytt hemstad flera gånger, åkt på roadtripp till Danmark och tältat med några goda vänner som 40 åring, jag höll föredrag inför flertalet personer, vilket var det jag fasade mest för när jag var ung, och tyckte det var fantastiskt! och mycket annat. Idel saker som jag som småbarnsmamma på 80 talet ALDRIG hade kunnat drömma om att JAG skulle våga göra.
Jag är både stolt och förvånad över vad jag upplevt hittills i livet, och vem jag valt att bli!
Att få möjlighet att vara med i något så spännande som Quinnedom är en resa som jag absolut inte vill missa, hoppas att du också vill följa med!
Så, det blev några ord till sist ändå. Hoppas att vi ses nästa vecka quinnor!
//Gunsan
Vår krönikör
Gunilla Carlsson
Västkustens härligaste krönikör och skribent och som vi nu har glädjen att följa här på Queendom.se.
Här delar hon med sig av sina tankar och vardagsbetraktelser från sin del av världen.